23:57 Orgie för 2 hundar och 3 galningar

Äntligen satt organisten vid klaviaturen. Två dygn senare, späckade med människor, känsloupplevelser, och inte minst hundar. Men likväl. Tillbaka, helhudad, och med bara litet mer splitterskador inuti. Keeps life interesting.

Ett par såpass upplevelsespäckade dygn att jag nödgas kringgå mina ovanor att hänge mig åt kronologi, brodyr, full heart disclosure (right...) och hänsynslös ordsnickarglädje. För att teckna en helhet? Icke. Till det är mitt uppmärksamhetsspann för trångt. Så jag skummar av gräddan litet i stället, medan den ännu är som mest fluffig. Och så är jag litet sugen på att stundflacka, också. Jag blev genast kär i idén då den kom till mig.


Tisdag kväll, rakning. Vid sin spegel står en ung man och åtnjuter trippelbladen han genom uppvisandet av viss talang för att visa sig disträ till slut likväl kommit över, sedan han trodde sig ha köpt dem förevarande söndagkväll, post körsång. Man skulle kunna tro att någon som promenerat in i en affär, enkom i syfte att införskaffa en uppsättning dylika, fått ett kvitto på dem och lyckats inrätta detta i sin plånbok samman med resterande växel, skulle kunna promenera ut ur affären med dem med sig, och få dem med sig ända hem också. Icke så. Icke heller låg de någonstans på vägen mellan hemmet eller butiken, eller i kassans förvar för de ting som sålts där men inte tagits med. Men den vänliga kassörskan lät honom ta en ny uppsättning, och då han fann att han likväl misslyckats med att köpa den sort han avsett, gick det dessutom bra att betala mellanskillnaden till den sort han ville ha. Och så var den saken ur världen, och lät honom stå här vid sin spegel, löddrig och inför den resa till kära vänner och förälsklingar som väntade honom.

Hm. Det där gick ju inte särskilt bra alls. Jag försöker igen.

Tisdag kväll, rakning. Det raspar och frasar mysigt. Blir lent och trevligt, nästan överallt. Halsen är och förblir ett svårt parti. I kväll väljer han att det är mysigare med en inte helt len men heller inte helt sönderriven hals. Svanövningar i all ära, men blir det sannolikt likväl inga sådana, är det gott nog att ha ett smekligt anlete att strykas med.

Ne-ej. Jag har helt tappat känslan för kort och flackande. Man ska nog inte ha några tankar med alls. En gång till.

Tisdagkväll, post rakning. En lätt nöjd blick på resultatet. Stryker till ett par lätt rufsiga ögonbryn. Pillar litet på en sned ögonfrans vid vänster öga. Igen. Får inte fatt i den. Struntar i.

Torsdag eftermiddag, i en liten bil vid namn Platon, post ett underbart Stockholmsbesök. Sista stunden hänger i luften. Flicka som tittat både länge och intensivt på honom den senaste kvarten lutar sig fram, får honom att sitta helt still, pillar litet på en ögonfrans vid vänster öga. Igen. Ser nöjd sen ut. Lutar sig fram intill i en intensivt mysig farvälhuvudkram, och försvinner strax ut för att bli kvar bakom honom då bilen far hem till husse. Under mitt kommando. Tror jag, i alla fall, fast det verkar fel på något vis.


Nu gick det bättre. Nå, till huvudrätten:


Fridhemsplan, eftermiddag, pojke med för stor ryggsäck stannar till framför två hundar med vidhängande flickor. De är en för många av varje sort, men på rätt plats. Och klockan är ungefär rätt. Och pojken är bara så förvirrad som man blir av att vara vid den ände av tunnelbanehållplatsen man först kikat på, för att sen gå till den andra, inte hitta någon där, och i en korkad inspiration försöka hitta tillbaka till den första ovan jord, utan någon känsla för åt vilket håll den ligger åt. De stunderna är det bra att Kronobergsparken pekar tillbaka väderkornet i en.

Men här står det minst en söt flicka för mycket, och nu har det gått en hel stund att utstråla förvirrning under. Det och hårfästet gör tydligen att flicka A bestämmer sig för att få ett namn och att jag är Johan. Så långt allt rätt. Hund B överräcks med koppel och allt, och i min förvåning finner jag mig strax i ensamt sällskap med en styck förälskling, två pilska hundar och på väg någonstans ned i tunnelbanan, med Hund B ivrigt slitande i kopplet för att komma inom räckhåll för hund A, vilket mer än en gång så gott som får mig att flyga in i trånga hissar och landa på förälsklingen jag tills en minut tidigare aldrig sett. Trevligt på ett synnerligen blygskt vis.

Och mer än smått generande då hund B glatt slickar hund A i de ädla regionerna så fort han kom åt. Blotta tanken, liksom. Sätta mig på att hindra en pilsk hanhund från att kasta sig över fluffs hund och göra jag vet inte vad (jo, det vet jag) med henne, och det inte en halv minut efter att jag först börjat infoga hur hon ser ut till min inre bild av henne, kändes, ska vi säga, plötsligt. Men som det var en väldigt direktallokerande upplevelse fanns det inte så mycket betänketid att ta in och absorbera vidden av det absurda i situationen, så den fick vara överväldigande en liten bit i taget, och samsas med tiden med en hel del annan fascination. Som ett lätt överstimulerat kolli lät jag mig dras med i handlingen av den allseende författarens penna, mot Östermalmstorg och vidare.

Mycket hundar blev det under dygnet som följde; mer än någonsin tidigare; jag må ha gott om katterfarenhet, men att föra en hund är något jag aldrig gjort, och det här var en charmerande chockterapeutisk rakt-in-i-kärnan-variant jag föga trott mig råka ut för under min livstid. :-) Därmed inte sagt att jag har någon hundfobi, eller ens skräck, men jag är väl helt enkelt mer kattperson i generna. Vi föredrar varann över hundarna, vi kattdjur. Min tro på att katter är intelligentare djur än hundar blev ytterligare styrkt av de hundratals misslyckade försök till påsättning mellan denna korkade hanhund jag anförtrotts och den tålmodiga flicka som lät honom försöka, om och om igen, trots evinnerliga missgrepp på hennes bakben, i luften under hålet, och i största allmänhet fel.

Om mötet inte varit nog kryddat med ting jag inte spått i min framtid innan, blev det en bra bit närmare fulländning när Flicka började bryta ned mig under en lång och härlig rastningspromenad kring grannskapet inför att få mig delaktig i en synnerligen gränsöverskridande orgie för fem senare under besöket. Hade det inte varit så fascinerande att brytas ned så där och jag så förtjust i att bli spelad på med genansvapnet, hade det nog varit smått obehagligt, men så föll det sig inte. Och ju mer det verkade luta åt att jag inte skulle behöva delta som siktare, och ju mer det verkade som att hennes inbo skulle fylla den rollen, dess bättre kändes det. Fast jäklar i mig om det inte hade varit spännande att ha blivit fastställd som siktare. Så mutad har jag nog aldrig (och kommer jag kanske heller aldrig) blivit.

Tillåt mig dra ett glömskans streck över själva episoden.


Okej, efter brottningsmatch med mig själv över det dåliga i att blanda in något annat än själaglad satir under en och samma nots tak, lägger jag mig och låter litet sorgsnare satir få smyga med i ett par stycken också. Alternativet kändes litet förljuget.

Jag vaknade intill Flickas ansikte igår morse. Ljuvlig känsla, som alltför kvickt övergick i ett styng i hjärttrakten, vilket inte är särskilt likt mig alls. En lång stund var jag helt överväldigad av tyngden hos tanken på att det större flertalet av framtidens morgnar inte skulle vara så, och hjärnan strävade desperat ned mot den krets i helvetet som reserverats åt särskilt usla trubadurer, genom att på ren instinkt börja komponera sången "Throw love away" till känslan som åt på mig. Just då kändes det som det enda alexanderhugg som kunde lösa upp knuten i hjärteroten, men jag hade inte hunnit längre än att arbeta in strofen "I want to throw love away" i första versen, ta in och förstå känsloteckningen som skulle fylla ut resten, och strofen "I’m throwing love away" i sista versen, innan jag lyckats spåra upp och strypa kompositören.

My god. Är det något jag inte vill göra, så är det att kväva de jag älskar, eller måla fan i att de inte känner samma känsla i botten tillbaka. Jag behåller dem bra mycket hellre som nära vänner jag får krama och rufsa i håret än att primadonna dem och krossat sätta mig i något hörn och gråta i någon månad. Dessutom lär jag finna andra att älska vad det lider, i vanlig ordning, och då är det bara glädje i att ha kvar vännerna som en varm och go’ krets omkring mig precis som jag brukar se dem. Och säkert skulle det väl vara hemskt jobbigt med lukten av kattspillning på toaletten jämt? Att dela hennes gunst med så många kramiga djur? Oh, ja. Resten av dagen ägnade sig en liten bakgrundsprocess åt att hitta tusen andra små vita lögner om hur illa mina egentliga drömmar skulle falla ut att förleda smärtan med. De hjälpte något.


När jag kom hem igår kväll, var jag en förstörd människa. Inte så där hjärtslitet hulkigt ute för räkning, men med huvudet fyllt av bilder som inte varit där bara något dygn tidigare och som svårligen lät sig jagas ut ur det. Men jag slog mig ändå ned och läste litet nördigt småprat i ett forum för dylika, och rätt vad det var hade jag mist ett ord. Grieved be thy memory.

Visst. Tag ett begrepp, vilket som helst, som fyllt sin funktion och varit så fint och helt neutralt, smeta på ett brett lager hund, och plötsligt kommer det aldrig mer se likadant ut. Förra veckan betydde "mount point" en plats där ett filsystem är rotat. Ypperligt bra ord. Jag ska för alltid sakna dig. Försvinn, bilder, försvinn!


Hundar är korkade djur.