23:46 Trädgråt

De blodröda lönnarna utanför mitt sovrumsfönster fällde sina löv i förrgår. Den första snön lade sig igår. Och idag bevittnade jag något så vackert att mitt tysta medhåll från igår, om att det är den torra hösten med de frasiga löven på marken som är höstens vackraste ansikte, alldeles kom på skam.

Jag hade gått upp tidigt. Golvet var mycket svalt mot mina bara fötter, och det blev inte mycket bättre med mina flofflor på. Jag borde skaffa ett par flufflor, som både värmer och känns mysiga mot fossingarna. Det hade kommit ett kuvert, och jag sprättade det förstrött medan jag gick in i badrummet och började tappa upp varmt vatten för att jaga bort värsta kylan ur luften, oviss om jag tänkte ta ett bad eller en dusch. Det var tidningsartikeln ur Södermanlands Nyheter där pappa figurerat på framsidan som mamma kopierat upp och skickat till mig och systern. Toalettlektyr om familjen på min ära. Det fick bli en riktigt varm och mysig dusch, och sen var jag snart iväg för att uträtta gårdagsärendet som klickade.

Jag sken in på kontoret, väntade en stund på ett par ärenden som stod före mig och högg sedan den gamle mannen med blicken och förklarade att jag ville få några meriter vidimerade för Vikariebankens räkning. Han mumlade något osammanhängande om att de inte brukade använda den här i Linköping, och jag försökte en liten stund för gäves få någon rätsida på om han menade förmedlingen själv eller kommunen och eventuella övriga enheter kopplade dit, men det föreföll som att han hade litet för litet koll för att veta vad han menade, och jag antog för mig själv att det mest rörde hans tjänst. Nå, praktiskt nog visade det sig att han en gång förut hade gjort något sådant här, så det var inte så värst mycket pyssel med att hitta rätt i hans webgränssnitt. Snart hade alla mina registrerade meriter utom Roxen IS och mitt superrootande i Lysator bockats av, och jag lämnade glad i hågen kontoret efter mig. Det var kallt, men strålande solsken.


Cykelturen mot universitetet kändes evigt lång, och där jag for fram i skuggan längsmed kyrkogården låg snön ännu kvar i blöta slaskspår som gjorde sitt bästa för att spruta åt alla håll men helst på byxor, strumpor och skor. Vintern kändes inte alls särskilt välkommen, och jag tänkte drömskt på den brittsommar som inte blev. Varför måste vintern redan komma och inkräkta?

När jag väl lagt den värsta biten bakom mig och svängt in vid kolonistugeområdet, möttes jag dock av en overkligt vacker blandträdsallé med solen stående högt i mitten. Det var fortfarande inte särskilt varmt, men solens strålar hade bearbetat dessa träd och den snö som fallit på dem igår hela morgonen nu, och det hade börjat ge effekt. Det fanns inte ett moln på himlen, men ett fint dis av snö och nysmält snö dalade sakta ned från grenverket och glittrade förföriskt i det skarpa ljuset. Då och då rörde någon gren litet på sig och lät en liten projektil snö dråsa ned mot marken för att upplösas i ett fint vitt moln någonstans längs vägen. Solen bländade både från himlen och i den fuktiga asfalten, och allt var tyst, magiskt och bländande vackert. Inga höstlöv i världen kan mäta sig med solljus som spelar i vatten.