04:09 Blåst

Närhet. Värme. Omtanke. Visst finns det treenigheter också i min religiösa fristad. Den här lånade jag in från ett blad i Pidgins skrifter. Jag tror inte att jag någonsin kristalliserat ut de tre, som en enhet att ägna stundens ordflöde. När jag såg dem intill varann så där, stannade jag dock upp ett slag, och fortsatte färden på egna vingar därifrån.

Det blev litet som när jag för några dagar sedan kom farande på min cykel den sista sträckan hem, och världen runt omkring mig plötsligt skalades bort ett lager i taget. Med mig på resan hade jag haft trafik, dagens alla ljud, vinden i mitt hår, sol i nacken, doften av sommar och det eviga ströbruset från själva pedaltrampandet. Den allra sista biten av min hemväg är en lång nedförsbacke genom en lummig allé. Alldeles nyligen, asfalterades den om. Det första som försvann när jag tog in på den sista sträckan, var trafiken jag lämnade bakom mig; en husvägg skärmade av de bilar som nyss funnits i mina öron. Även vindarna mojnade. Så försvinner ljudet mina ben inte längre trampade fram, där lutningen tog vid. Asfaltsvinandet tystnar, när däcken plötsligt lämnar det gråspräckliga och möter ny, slät, svart asfalt. Solen skalas bort av det lummiga som sluter mig i sin famn. Jag lättar mark. Lagren som lossat släpper fri känslan i mig, och befriad och obunden flyger jag iväg, utan några bekymmer som håller mig kvar.

Det riktigt starka i mig härstammar från mina riktigt svaga punkter. Utan värme, närhet, ömhet, vänskap, omtanke och grenverket som sprider sig därur, börjar jag tämligen snart vittra bort. Tunnas ut och tynar bort, går under jorden. Flackar ett kort slag och dör så helt ut, som ett värmeljus när det sista förångade stearinet gått upp i rök. Mina blommor vissnar och faller till marken.

Tillgången på dessa förnyelsebara energikällor dikterar mina årstider. Jag hamnar lätt i osynk med världen omkring mig, så även nu. Det är oktober nu tror jag, trots grönskan jag fröjdas åt var dag, och jag har börjat känna vintern i faggorna. Just nu är dock luften så där höstigt klar, att jag ännu kan flyga i den, när molnen tillåter. Ibland förundras även jag själv åt min luftakrobatik - jag kom att läsa min not om händer, hästar och katter från härom veckan igen, och fann i den ett litet tomtebloss att kanske övervintra med. Jag hoppas på en kort vinter, som jag gör mest, men några prognoser står inte att finna. Och jag har oväder att ta mig genom innan våren värmer igen.

Men kanske ändrar jag min bana, och byter kurs. Kanske tillfälligt, kanske inte. Det är stort att byta karriär, ömsa skinn och lämna kunskapsvärlden bakom sig, för att prova på hur servicevärlden ter sig. Människovärlden, som den gestaltar sig i form av ett dagis, eller vad etablissemanget funnit för ordomsvep åt dessa institutioner idag. Jag hoppas att jag inte kommer förväntas kännas vid dem som förskolor. Institutionalisering gör mig sjuk inuti, och ordtranssubstansiering ger mig kväljningar. Men denna värld kan det bli jag tar min tillflykt till, om rågen i ryggen tar mig ända fram, innan viljan finner nya häckningsplatser.

Tills dess tar jag mig de dopp i pölarna jag kommer åt, en del vänskap här, en del kel där. Och tid och årstider går i varann eller avlöser varann, i tillvarons ständigt skiftande väder.