00:13 Kalla den friheten, eller ensamheten om du vill

Jag är ännu kvar i det bistra olandet. Letar efter utvägen som leder mig bort från det otillfredsställda, livgreppet som slutgiltigen stjälper obalansen. Dröjer här längre än jag vill. Rycker i allt som liknar en dörr, vänder på vad stenar jag kommer åt, i hopp om att hitta något att rubba världen med. Det ouppfyllda närhetsbehovets ensliga vind viner i drömmarna. Skuggorna närmar sig ytan så snart solen går i moln.

Jag försöker röra mig så Brownskt jag kan, för att råka göra någonting riktigt bra utan att tänka på det. Förhoppningen om att peta till det första gruskornet som sätter jordskredet i rörelse. Att göra något riktigt oförutsett som jag aldrig kunnat ana, än mindre ha följt i tanken till dess konsekvenser, den framtid där knutarna löst upp sig genom det obetvingliga osmotiska trycket från min inre styrka i möte med den miljö som får den att frodas. Finna den aldrig så lilla stig som jag strax bebott och förvandlat till den flodfåra som för mig ut till havet igen, mitt rätta element. Stranden där mitt saltstänkta leende vinner solsken i var blick som ser mig. Dyningarna som lugnt dikterar tidens gång, lika trygga idag som igår och i morgon.

När jag väl funnit vägen, hyser jag ingen oro över att inte kunna vandra den. Jag längtar efter vägen lika mycket som efter målet. Att vandra bland ögon och hjärtan, göra besök i själar som står på glänt. Hälsa på, bjuda in, bjuda med på vägen, dela paraply. Vandra hand i hand, stanna upp och le, vandra vidare. Att inte blott se den gulgrå fågelungen tvätta sig i en vacker solbelyst vattenpöl mitt inne i skogen, utan att ha någon att se den tillsammans med, eller någon att berätta om den för.

Tills dess omger jag mig allt tätare med vänner. Draperar mig i vad härliga människor som ändå står till buds. Ser till att faktiskt träffa dem och göra roliga saker tillsammans med dem. Härom dagen Martin, i morgon en hel skara vänner som kommer hit för att laga sushi framåt kvällen. På förmiddagen också ett kärt besök från min forna flickvän, nu vän och närmaste närhetslicensierade flicka.

Närhetslicens, något så ovanligt som en obeskattad licens, för förmånen att våga komma andra riktigt nära i både det andliga och det fysiska. Få löser ut den, och bland de som gjort det, har de vanligen nöjt sig med en enanvändarlicens. Själv har jag ett siteavtal som omfattar hela mänskligheten, men det hjälper mig föga; allt det ser till är att inte jag själv tillför några komplicerande hinder. Parbildning är en kemi på gott och ont, men det är väl fria radikaler likaså, förmodar jag. Det är tur att det finns prutmåner i umgängesformerna. Och skönt med neutral mark.

För även om Hannah nog också nöjt sig med en enanvändarlicens, är den fortfarande registrerad i mitt namn, också efter uppbrottet. Hon behöver kramas lika mycket som jag, och friheten att få komma riktigt nära är luft att andas och vatten att dricka. Men jag vill inte ha henne och gör inga anspråk på att hon ska hålla sig från andra. Att hon förankrade allt i mig, blundade och slutade leva på egen hand blev vårt farväl. Att ha en livegen, självmant utnämnd eller ej, är inte något jag rekommenderar, även om man har monetär ekonomi att bära det med. Att ha en undergiven husållerska som lagar ens mat, tvättar ens kläder, vattnar blommorna och städar hemmet är det ideal som står mig högst i halsen när jag intar min diet japansk populärkultur (den har andra komponenter jag inte står mig utan). Så har jag aldrig velat ha en relation, och när den ändå växte på mig var det ändå svårt att säga ifrån och bryta det.

Det smögs på mig en millimeter i taget; aldrig så mycket på en gång att det var lätt att säga blankt nej. Hon köpslog bort sina oroshärdar en i sänder mot ökad bekvämlighet i hemmet och minskade hjälpande handtag. Vi gled allt längre från varann; det gemensamma hushållsarbete jag i grund och botten skattar högt blev sålt på svarta börsen för att hon inte skulle behöva gå ut, föra ett riktigt liv och synas för världen. Det första årets ansträngningar att mildra hennes spöken pyste sakta ur mig och jag resignerade. Lät uppgivenhet ge vika för lättja och håglös apati, och lät det hända. Levde med olustkänslorna över att leva mot mina ideal, med bekvämlighet som gjorde mig mer ont än gott, med tyngden i hjärtat av att inte ha förmått hjälpa henne ur mörkret hon hade inom sig och som spelade bort både hennes och min trivsel mot rädslan. Dag ut. Dag in. Vecka efter vecka efter vecka. Ett ständigt mejslande i ett allt mer härjat välbefinnande. Ända tills våren kom, och kärlek tog tag i mina livsandar, gav mig energin att bryta, om så för blott att bli en sann fri radikal, fri att närma sig vem som helst utan att såra någon annan.

Och nu är jag fri, men tyngd av andra bördor. Fri och ensam, om vartannat. En vecka i taget räcker en dos livgivande närhet. Det tycks som att det måttet gäller än idag. Tills jag är i bättre balans på nytt. Då jag kan åtnjuta friheten igen på heltid, eller tar semester i en lugnande fångenskap. Vi får väl se.