20:57 Ett ystert moln Coca Cola
Håhå, jag säger då det: den dag jag mister förmågan att skratta åt mig själv, kommer jag nog dö i en hjärtattack. :-)
Dagen hade börjat kännas lång, och trots att klockan knappast var ens sexton, kändes det som om kvällen randades då jag begav mig hemåt efter mitt korståg kring Linköping. Jag hade nästan fullbordat de ärenden jag föresatt mig göra; det enda som gått i stöpet var svängen förbi Q-huset i syfte att hitta någon rot som kunde öppna mitt Lysatorkonto åt mig.
Nå, nu var jag alltså på väg hem, och med i lasten hade jag en kasse mat som blivit aningen större än jag tänkt mig då jag promenerade in i butiken. Kassen, vilken stod för större delen av lasset, var en ganska skruttig och klen sak från handskmakar'n. Då jag passerade genom kassan hade jag varit litet för disträ för att komma på att jag borde köpa en ordentlig papperskasse för att få med mig allting hem, men då jag börjat packa ner sakerna i min påse och insåg detta, fick jag för mig att det kunde vara intressant att se hur det skulle gå -- en fantastiskt opraktisk och synnerligen dum fix idé, men så fick det alltså bli. Allting utom de två Coca Cola-flaskor jag råkat få med mig gick ned i påsen (som redan rymde en hel del papper jag hittat i mitt fack, vilket inte tömts på bra länge, samt en mapp papper från SE-Banken) med en hårsmån, men så fort jag försökte lyfta det ganska oformliga knytet, brast handtaget. Utan att reflektera närmare över det -- påsen var ju trots allt blott avsedd att bära handskar, mössor, halsdukar och slika ting -- satte jag på mig mössa och cykelhjälm, tog påsen under ena armen och de två flaskorna i den andra handen och begav mig ut till min cykel, där problemen väntade:
Hur skulle man få fast allt det här på cykeln?
Jag spände fast påsen på pakethållaren, och fick samtidigt den genialiska idén att hänga flaskorna över stången på cykeln -- de var nämligen sammanbundna kring halsen av en praktisk liten kartongbit som gissningsvis var tänkt som bärhjälp. Det hela kändes som ett mycket lyckat arrangemang, speciellt flaskupphängningen. På det här sättet kunde man gott få med sig åtta flaskor om man skulle vilja det, utan att det för den sakens skull skulle innebära något egentligt besvär. Efter en del lirkande med pakethållaren, trodde jag mig ha spänt fast påsen tillräckligt för att, om jag hjälpte till litet med ena handen, kunna leda cykeln de sista kanske tre hundra meterna till min port, om jag bara tog det varsamt. Jag hade inte kommit mer än till hörnet av Ryds Centrum, det vill säga kanske tio meter, innan arrangemangets undermålighet uppdagade sig. Påsen satt förvisso kvar på pakethållaren, men kartongbiten hade gått av på mitten och de båda PET-flaskorna hade glatt dråsat ner i backen på var sin sida om ekipaget -- marken var knagglig, hal, sandig och otäck, och kartongen hade nog inte mått så bra av vibrationerna. Det blev en förfärlig massa skum i båda flaskorna, men de föreföll i övrigt intakta.
Ett nytt packningsförsök visade sig minst lika misslyckat, och än en gång dråsade flaskorna i marken. Denna gång gick det dock inte fullt så bra -- påsen satt kvar, men den ena flaskan försökte se hur den skulle ta sig ut som en amatörmässigt öppnad champagneflaska. I botten hade en argsint spricka slagits upp, och ur denna frustade ett fint moln kondenserat Coca Cola-skum ut under högt tryck. Jag visste inte riktigt om jag skulle sucka djupt och ta på mig en trött min värdig min gamle fransklärare Bengt Erasmie, eller om jag skulle skratta brett åt situationen, men det stod åtminstone helt klart att någonting borde göras åt denna sprudlande flaska.
Jag tog upp den från marken, hållandes flaskan uppochner, för att inte förvärra situationen ytterligare. Den lilla urgröpningen i botten på flaskan fylldes ganska snabbt med en liten pöl Coca Cola, och det slog mig att om jag inte åtgärdade det snarast, skulle det börja rinna vidare ned längs sidorna och bli kladdigt och otäckt inom kort, så jag tog mig en klunk, och påmindes än en gång om att det är bra att tänka sig för en smula först, då jag fick ett ystert moln Coca Cola i ansiktet. Nu minns jag inte säkert, men jag har mycket svårt att tro att jag inte undslapp ett hjärtligt skratt efter den duschen. Pysandet avtog så sakta, men än en gång fylldes urgröpningen upp, och än en gång (den här gången med sprickan mot mig), drack jag ur det lilla glaset, undrandes hur lång tid jag skulle behöva stå kvar innan skummet lade sig. Det pyrde glatt och kittlade en smula i läpparna, men det läckte inte, i alla fall.
Det räckte med ytterligare en klunk, och sen tog jag mig en liten funderare över hur jag skulle få hem alltihop. Cykeln passade inte riktigt in i någon av idéerna, så jag låste den på stället, tog påsen under ena armen, den hela flaskan under den andra och den mindre hela flaskan i den hand som kändes mest ledig, varpå jag började traska hem. Det var ju inte direkt långt, men jag kan inte rekommendera detta sätt att bära saker i alla fall; det är tämligen statiskt belastande och man blir lätt litet trött i armarna.
Jag hade inte kommit långt då Martin, för sin del på väg åt andra hållet på vägen intill parkeringen, fick syn på mig och glatt påpekade att cykelhjälmar är avsedda att ha på sig när man cyklar, men av någon anledning hade mina armar ingen lust att stanna upp och låta mig förklara situationen för honom, och sanningen att säga hade inte jag heller det, så vi gav honom blott ett litet leende i förbifarten.
Väl framme vid ytterdörren, som på senare tid är permanent låst på grund av alla lika oönskade som illvilliga rydsligister i fjortonårsåldern, väntade nästa problem:
Hur komma in genom dörren utan att tappa den digra lasten?
Jag försökte ställa ned flaskan jag höll i handen så den stod på sin kork lutad mot väggen, vilket nästan verkade lyckas, men då jag precis hunnit ställa ned den andra flaskan och kassen, tröttnade den på akrobatiken, och dundrade i stället ned för den lilla avsatsen, vilken husets arkitekt förmodligen skulle benämna "trappa". Nu blev det liv under hatten igen, vill jag lova, och ett nytt moln tog form. Den här gången räckte två klunkar, och sen låste jag upp dörren och fick på något sätt med mig alltsammans ända upp till tredje våningen, där det åter var dags att få fram nyckeln för att komma in i korridoren. Litet skytteltrafik mellan köket, rummet och trappuppgången senare, och allting hade slutligen nått sin destination. Utom cykeln.
Jag tog av mig det mesta av vad jag pälsat på mig på morgonen innan jag gav mig ut; jag hade blivit ganska varm av promenaden, och lämnade därför jacka, handskar, cykelhjälm och halsduk hemma. Tröjan jag hade på mig var ganska varm bara den, och snart var jag nere vid min ursäkt till cykel, som mirakulöst nog stod kvar, trots att den inte kedjats fast i vare sig lyktstolpar, träd eller byggnader. Lyckan log, och det gjorde nog jag med, vid tanken på att Martin förmodligen skulle komma ut vilken sekund som helst för att se mig cykla hem, nu utan hjälm. :-)
Det gjorde han emellertid inte, och några nya spännande problem uppstod inte heller, vilket nästan förvånade mig. Icke desto mindre var det skönt att komma hem och pusta ut en smula. Det är rätt skönt att skriva av sig vad man har på hjärnan. Faktum är att det var mer än detta som satt sig i sinnet idag, jag har nog ett par sidor utläggning till framför mig, har jag på känn...
Dagens huvudärende var att befinna mig på SE-Banken klockan 14:00, för en pratstund med en Birgitta, allt enligt komihåglappen jag av denna fick då jag i måndags öppnade ett konto där. Ärendet gällde huvudsakligen att terminera det konto jag hade på Postbanken (som jag av bekvämlighetsskäl -- autogiro för betalningar av räkningar -- öppnade i min nolleperiod, dock kanske också mycket för att de varmt lovade att det skulle vara gratis i ett halvår). Eftersom detta konto jag haft först hade börjat kosta tjugo kronor i månaden, vilket redan det var blodigt, och nu i januari började kosta trettio kronor i månaden, utan att det tillförde mig ett uns mer önskad service, och jag dessutom inte var nöjd med tjänsterna i förstone, tyckte jag det var dags att byta bank, och -- till ingens minsta förvåning -- SE-Banken var bara alltför lyckliga över att hjälpa mig med att bli kvitt denna likviditetsdränerande svulst. En inverkande faktor som gjorde att mitt val föll på just SE-Banken var definitivt det svar jag fick på ett elbrev jag skickade i höstas med några frågor om tekniken de använde bakom kulisserna i sin internetbank; ett svar som, även om det lät vänta någon månad för mycket på sig, när det väl kom var mycket bra. Nu svävar jag bestämt ifrån ämnet mer än jag avsett, igen.
Med den inre tillfredsställelse av att äntligen ha gjort någonting riktigt bra, någonting man egentligen borde ha gjort för länge sedan men nu äntligen fått ur världen, styrde jag stegen mot Burger King alldeles intill. Jag hade alldeles glömt bort att jag tänkt köpa frukost, så att jag sedan kunde äta frukost (vilket jag inte hade gjort, eftersom kylskåpet var i det närmaste tomt då jag kom tillbaka hit efter lovet), men nu gjorde sig frukostbristen påmind och då det i särklass snabbaste och säkraste sättet att åtgärda denna som stod till buds var just Burger King, fick det bli det.
Strax därpå slår jag mig ned vid ett bord på övervåningen med mina effekter, en stor Coca Cola, dito hamburgare, dito pommes frittes, föga anandes hur mycket besvär denna digra dryck senare under dagen skulle bereda mig. Jag tittar litet förstrött i det lilla häftet rabattkuponger som lagts på brickan, innan jag plötsligt stelnar till efter att tankfullt ha lyft blicken och litet förstrött tittat mig omkring i lokalen. Snett framför mig, intill fönstret, på andra sidan det stora åbäket i vilket man förpassar sina rester och från vilket man hämtar ketchup och servietter, sitter ingen mindre än Margareta Ramström. Vad sjutton gör hon här?! Så sent som igår var hon ju hemhemma i Nyköping, och skulle hon inte befinna sig där, torde en betydligt mer sannolik plats att finna henne på vara Uppsala.
Hon sitter vänd åt samma håll som jag, det vill säga mot det stora konglomeratet av allsköns olika filmstjärnor som täcker ena väggen på övervåningen, så jag ser inte hennes ansikte. Allt förnuft talar mot att det faktiskt är Margareta, men det är förbluffande många detaljer som stämmer alldeles för bra överens för att det ska kännas uppenbart. Det enda som för stunden talar för att det inte är Margareta är nog egentligen att det är så helt fel plats. Om någon strax dessförinnan hade frågat mig var man borde leta efter Margareta om man ville hitta henne en dag som den här, och i förbigående föreslog "Kanske sittandes för sig själv med en tidning på Burger King i Linköping?", skulle jag med övertygelse ha svarat att det nog var ungefär så fel man kunde komma med en gissning, men nu var jag plötsligt inte alls så säker på det.
Ju mer jag försökte övertyga mig om att det inte var Margareta, desto säkrare kände jag mig på att det faktiskt var det, och desto osäkrare blev jag på vad jag med lättnad blandad med stänk av glädje och förvåning hade trott mig komma fram till under gårdagen. Det var som sagt väldigt många detaljer som stämde alldeles för bra överens. Frisyren, hårfärgen och lystern var inte att ta fel på. Klädseln tyckte jag mig också känna igen; det var åtminstone precis rätt stil och smak -- en mycket mörkt blå tröja, till synes av något ganska tätt material, och under den, stickandes upp några centimeter i halsen, en tömligen vit sak som matchade så där förvånande väl (förvånande eftersom jag för det första närmast aldrig lyckas varken lägga märke till själv eller ens se sådant när någon påpekar det, och för det andra att de enda gångerna jag lagt märke till det förut varit då jag varit beslöjad av rosa kärleksdimmor). Nästa ting jag lade märke till, som också det stämde alldeles kusligt väl, var hennes händer. Samma vackra, ganska späda, mjuka händer som Maggis. Men kusligast av allt var detta:
Hon hade samma rörelsemönster.
Det måste ha varit bland det första jag upptäckte, men ändå inte kunde sätta fingret på, som gjorde mig så otroligt säker på att det var Margareta. Jag kan absolut inte beskriva Margaretas rörelsemönster; det är ingenting jag lägger märke till och registrerar så jag kan imitera det eller förklara det för någon annan, men undermedvetet snappar jag ändå upp det. Just att inte veta vad det var som var anledningen till den skrämmande likheten var litet av det läskiga; man bara vet att det är samma person, och kan inte för sitt liv begripa vad det är.
Det var inte förrän jag i min enorma nyfikenhet -- när mitt förnuft skrek i högan sky att det bara inte kunde vara rätt person, samtidigt som allt annat talade för det, och jag inte längre kunde tygla mig, stillasittande i ovisshet -- som jag reste mig och gick fram för att hämta en serviett, endast i syftet att se hennes ansikte också. Om ansiktet bara varit hennes, hade situationen plötsligt varit en helt annan; jag hade gått fram till henne, slagit mig ned och undrat vad hon gjorde här -- vilket hade varit en fantastisk lättnad, men nu visade det sig att det ju faktiskt inte var Maggis. Det var någon annan.
Smått förbluffad, och inte utan en ilning längs ryggraden, lommade jag tillbaka och satte mig igen. Jag hade fortfarande kvar ganska mycket av min lunch, och denna fröken, vem hon nu var, föreföll ha gott om tid på sig där hon fridfullt satt och läste sin tidning. Det började mala alla möjliga tankar i huvudet, de flesta på temat att gå fram och prata med henne, och allra mest handlade det om vad man skulle säga. Det första, som slog mig helt spontant, var frasen "Ursäkta, vad heter ni? Ni är så kusligt lik en tjej jag var kär i på gymnasiet.", vilket faktiskt var dagens sanning, men det kändes på något vis som att den hade alldeles för hög grad av raggningsfras i sig, och är det något ord jag har svårt att tänka på i samma tanke som mig själv, så är det ordet "ragga".
Och likväl var det så precis vad jag ville säga. Hur jag vände och vred på min del av konversationen, blev det ändå samma innehåll och innebörd. Jag måtte ha suttit där och grubblat i över en kvart, men några tecken på att hon var på väg att ge sig av, stod inte att finna. På något vis kändes det som om jag var satt på prov; tanken "Fleksnäs" var inte långt borta -- på prov, för att se om jag vågade göra vad jag visste att jag ville -- om jag kunde övervinna blygseln, en känsla som är ganska konstig. Man vet vad man ska göra, och det finns inga egentliga hinder för att göra det, och likväl sitter man som förlamad.
Fraser kring temat blygsel började poppa upp som små svampar ur jorden, det var "Jag tvingade mig just övervinna min blygsel för att fråga om ert namn -- Ni är så kusligt lik en flicka jag älskade när jag gick på gymnasiet", och det ena med det andra, men hela tiden var det "Ni" och hela tiden var referensen till Maggis med på ett eller annat hörn. Dessutom hade jag på känn att jag egentligen tyckte alla alternativen var nästan precis lika bra, och att det när som helst var dags att gå fram och prova. Och minuterna gick, och det sjuttiörtonde förslaget tog vid efter det sjuttielfte, och ingenting hände, och Margareta var inte Margareta, och min lunch blev mindre och mindre -- på något sätt lyckades jag äta på samma gång -- hur det gick till och om det var gott kunde jag inte avgöra, men till slut var den nästan slut, och så reste hon sig plötsligt att gå.
På något vis kändes det i samma ögonblick som att min chans var över, att tiden gått ut etc etc, och nu var det för sent. Hon tog på sig sin jacka, ställde undan sin bricka och gick nedför trappan. Kort därefter gjorde jag detsamma, men jag höll henne inte inom synhåll, och när jag kom ner och gick ut, var hon försvunnen. På något sätt var det som att det aldrig ens hänt; det var bara så oförklarligt och overkligt, och jag visste inte ett uns om vem det var eller någonting alls om henne. En mycket konstig upplevelse.
Summan av detta, som jag ser det, är nog en bekräftelse av vad jag länge anat utan att säkert veta det -- att jag inte mognat såpass att jag har mod nog att gå fram till en vilt främmande tjej och prata. En kille skulle jag klara av, och att prata med vilt främmande tjejer klarar jag också av, om jag hamnar i en situation där jag på ett eller annat sätt hamnar tillsammans med henne, av någon viss omständighet, men att själv gå fram och inleda en konversation vågar jag uppenbarligen inte. Då jag under BluesBrothers-festen hade ett dörrvaktspass i Kårallen vid ALAB-ingången tillsammans med en tjej jag aldrig förr varken sett eller mött, var det inga problem att prata, och vi pratade på riktigt duktigt -- de timmar vi satt där var det inte tyst många sekunder, och att säga att vi utbytte våra livshistorier vore närmast en understatement. Jag kan inte minnas när jag innan dess hade en så intressant konversation sist, om någonsin, och jag har en vag sorglig känsla av att jag går miste om så många sådana tillfällen alla de gånger man inte går fram till någon och börjar prata.
Tja, vad säger man? Det har varit en nyttig dag på flera plan, och allt trevligt som hänt tar ingalunda slut med vad jag hittills skildrat; jag har lagat och ätit middag med Sigge, vilken jag saknat en del under lovet hemhemma, och vi hade väldigt mycket att säga till varandra -- sanningen att säga, har vi nog tjattrat med varann praktiskt taget hela kvällen, mellan 19 och 02 ungefär, vilket jag sett fram emot länge. Det blev litet städat i rummet också, och så packade vi upp gamla maskiner och hade en gemensam nostalgisk tillbakablick på demos från slutet av åttiotalet - början av nittiotalet, vilket kändes tämligen avlägset och antikt -- ett säreget bevis på hur snabbt utvecklingen går, utan att man kanske tänker på det. Jag känner nog inte för att orda mycket mer att om det nu; jag har nog fyllt dagens kvot med råge, men det har också varit mycket att skriva om.
När jag skrivit litet drygt hälften av det här, surfade Niklas Lindgren förbi och läste, och en stund senare damp det in en del glada kommentarer, vilket var skoj. Jag har ju inte direkt skyltat min dagbok med en massa länkar, då jag inte tyckt mig vara "klar", men en länk finns det gott och väl, och den hade han råkat nosa rätt på. :) Det är härligt med komplimanger, konstaterar jag gång på gång, om och om igen. Var gång jag får en eller hör någon annan få en komplimang, slår det mig att man borde ge fler, så fort man ser någon som gjort sig förtjänt av dem. Jag borde förresten rota reda på min betraktelse om komplimanger i någon av mina första dammiga dagboksvolymer; jag tycker om den, och vet att fler gjort det med mig, och det vore kul att kunna ha den lätt åtkomlig och "inom pekavstånd". :-)
Kanske någon dag snart. Nu slog klockan just fyra, och det är fel tid för det mesta, varför jag nu tänker göra vad man bör göra klockan 04. Ska bara rensa bort litet skräp som hamnat på sängen.
Dagen hade börjat kännas lång, och trots att klockan knappast var ens sexton, kändes det som om kvällen randades då jag begav mig hemåt efter mitt korståg kring Linköping. Jag hade nästan fullbordat de ärenden jag föresatt mig göra; det enda som gått i stöpet var svängen förbi Q-huset i syfte att hitta någon rot som kunde öppna mitt Lysatorkonto åt mig.
Nå, nu var jag alltså på väg hem, och med i lasten hade jag en kasse mat som blivit aningen större än jag tänkt mig då jag promenerade in i butiken. Kassen, vilken stod för större delen av lasset, var en ganska skruttig och klen sak från handskmakar'n. Då jag passerade genom kassan hade jag varit litet för disträ för att komma på att jag borde köpa en ordentlig papperskasse för att få med mig allting hem, men då jag börjat packa ner sakerna i min påse och insåg detta, fick jag för mig att det kunde vara intressant att se hur det skulle gå -- en fantastiskt opraktisk och synnerligen dum fix idé, men så fick det alltså bli. Allting utom de två Coca Cola-flaskor jag råkat få med mig gick ned i påsen (som redan rymde en hel del papper jag hittat i mitt fack, vilket inte tömts på bra länge, samt en mapp papper från SE-Banken) med en hårsmån, men så fort jag försökte lyfta det ganska oformliga knytet, brast handtaget. Utan att reflektera närmare över det -- påsen var ju trots allt blott avsedd att bära handskar, mössor, halsdukar och slika ting -- satte jag på mig mössa och cykelhjälm, tog påsen under ena armen och de två flaskorna i den andra handen och begav mig ut till min cykel, där problemen väntade:
Hur skulle man få fast allt det här på cykeln?
Jag spände fast påsen på pakethållaren, och fick samtidigt den genialiska idén att hänga flaskorna över stången på cykeln -- de var nämligen sammanbundna kring halsen av en praktisk liten kartongbit som gissningsvis var tänkt som bärhjälp. Det hela kändes som ett mycket lyckat arrangemang, speciellt flaskupphängningen. På det här sättet kunde man gott få med sig åtta flaskor om man skulle vilja det, utan att det för den sakens skull skulle innebära något egentligt besvär. Efter en del lirkande med pakethållaren, trodde jag mig ha spänt fast påsen tillräckligt för att, om jag hjälpte till litet med ena handen, kunna leda cykeln de sista kanske tre hundra meterna till min port, om jag bara tog det varsamt. Jag hade inte kommit mer än till hörnet av Ryds Centrum, det vill säga kanske tio meter, innan arrangemangets undermålighet uppdagade sig. Påsen satt förvisso kvar på pakethållaren, men kartongbiten hade gått av på mitten och de båda PET-flaskorna hade glatt dråsat ner i backen på var sin sida om ekipaget -- marken var knagglig, hal, sandig och otäck, och kartongen hade nog inte mått så bra av vibrationerna. Det blev en förfärlig massa skum i båda flaskorna, men de föreföll i övrigt intakta.
Ett nytt packningsförsök visade sig minst lika misslyckat, och än en gång dråsade flaskorna i marken. Denna gång gick det dock inte fullt så bra -- påsen satt kvar, men den ena flaskan försökte se hur den skulle ta sig ut som en amatörmässigt öppnad champagneflaska. I botten hade en argsint spricka slagits upp, och ur denna frustade ett fint moln kondenserat Coca Cola-skum ut under högt tryck. Jag visste inte riktigt om jag skulle sucka djupt och ta på mig en trött min värdig min gamle fransklärare Bengt Erasmie, eller om jag skulle skratta brett åt situationen, men det stod åtminstone helt klart att någonting borde göras åt denna sprudlande flaska.
Jag tog upp den från marken, hållandes flaskan uppochner, för att inte förvärra situationen ytterligare. Den lilla urgröpningen i botten på flaskan fylldes ganska snabbt med en liten pöl Coca Cola, och det slog mig att om jag inte åtgärdade det snarast, skulle det börja rinna vidare ned längs sidorna och bli kladdigt och otäckt inom kort, så jag tog mig en klunk, och påmindes än en gång om att det är bra att tänka sig för en smula först, då jag fick ett ystert moln Coca Cola i ansiktet. Nu minns jag inte säkert, men jag har mycket svårt att tro att jag inte undslapp ett hjärtligt skratt efter den duschen. Pysandet avtog så sakta, men än en gång fylldes urgröpningen upp, och än en gång (den här gången med sprickan mot mig), drack jag ur det lilla glaset, undrandes hur lång tid jag skulle behöva stå kvar innan skummet lade sig. Det pyrde glatt och kittlade en smula i läpparna, men det läckte inte, i alla fall.
Det räckte med ytterligare en klunk, och sen tog jag mig en liten funderare över hur jag skulle få hem alltihop. Cykeln passade inte riktigt in i någon av idéerna, så jag låste den på stället, tog påsen under ena armen, den hela flaskan under den andra och den mindre hela flaskan i den hand som kändes mest ledig, varpå jag började traska hem. Det var ju inte direkt långt, men jag kan inte rekommendera detta sätt att bära saker i alla fall; det är tämligen statiskt belastande och man blir lätt litet trött i armarna.
Jag hade inte kommit långt då Martin, för sin del på väg åt andra hållet på vägen intill parkeringen, fick syn på mig och glatt påpekade att cykelhjälmar är avsedda att ha på sig när man cyklar, men av någon anledning hade mina armar ingen lust att stanna upp och låta mig förklara situationen för honom, och sanningen att säga hade inte jag heller det, så vi gav honom blott ett litet leende i förbifarten.
Väl framme vid ytterdörren, som på senare tid är permanent låst på grund av alla lika oönskade som illvilliga rydsligister i fjortonårsåldern, väntade nästa problem:
Hur komma in genom dörren utan att tappa den digra lasten?
Jag försökte ställa ned flaskan jag höll i handen så den stod på sin kork lutad mot väggen, vilket nästan verkade lyckas, men då jag precis hunnit ställa ned den andra flaskan och kassen, tröttnade den på akrobatiken, och dundrade i stället ned för den lilla avsatsen, vilken husets arkitekt förmodligen skulle benämna "trappa". Nu blev det liv under hatten igen, vill jag lova, och ett nytt moln tog form. Den här gången räckte två klunkar, och sen låste jag upp dörren och fick på något sätt med mig alltsammans ända upp till tredje våningen, där det åter var dags att få fram nyckeln för att komma in i korridoren. Litet skytteltrafik mellan köket, rummet och trappuppgången senare, och allting hade slutligen nått sin destination. Utom cykeln.
Jag tog av mig det mesta av vad jag pälsat på mig på morgonen innan jag gav mig ut; jag hade blivit ganska varm av promenaden, och lämnade därför jacka, handskar, cykelhjälm och halsduk hemma. Tröjan jag hade på mig var ganska varm bara den, och snart var jag nere vid min ursäkt till cykel, som mirakulöst nog stod kvar, trots att den inte kedjats fast i vare sig lyktstolpar, träd eller byggnader. Lyckan log, och det gjorde nog jag med, vid tanken på att Martin förmodligen skulle komma ut vilken sekund som helst för att se mig cykla hem, nu utan hjälm. :-)
Det gjorde han emellertid inte, och några nya spännande problem uppstod inte heller, vilket nästan förvånade mig. Icke desto mindre var det skönt att komma hem och pusta ut en smula. Det är rätt skönt att skriva av sig vad man har på hjärnan. Faktum är att det var mer än detta som satt sig i sinnet idag, jag har nog ett par sidor utläggning till framför mig, har jag på känn...
Dagens huvudärende var att befinna mig på SE-Banken klockan 14:00, för en pratstund med en Birgitta, allt enligt komihåglappen jag av denna fick då jag i måndags öppnade ett konto där. Ärendet gällde huvudsakligen att terminera det konto jag hade på Postbanken (som jag av bekvämlighetsskäl -- autogiro för betalningar av räkningar -- öppnade i min nolleperiod, dock kanske också mycket för att de varmt lovade att det skulle vara gratis i ett halvår). Eftersom detta konto jag haft först hade börjat kosta tjugo kronor i månaden, vilket redan det var blodigt, och nu i januari började kosta trettio kronor i månaden, utan att det tillförde mig ett uns mer önskad service, och jag dessutom inte var nöjd med tjänsterna i förstone, tyckte jag det var dags att byta bank, och -- till ingens minsta förvåning -- SE-Banken var bara alltför lyckliga över att hjälpa mig med att bli kvitt denna likviditetsdränerande svulst. En inverkande faktor som gjorde att mitt val föll på just SE-Banken var definitivt det svar jag fick på ett elbrev jag skickade i höstas med några frågor om tekniken de använde bakom kulisserna i sin internetbank; ett svar som, även om det lät vänta någon månad för mycket på sig, när det väl kom var mycket bra. Nu svävar jag bestämt ifrån ämnet mer än jag avsett, igen.
Med den inre tillfredsställelse av att äntligen ha gjort någonting riktigt bra, någonting man egentligen borde ha gjort för länge sedan men nu äntligen fått ur världen, styrde jag stegen mot Burger King alldeles intill. Jag hade alldeles glömt bort att jag tänkt köpa frukost, så att jag sedan kunde äta frukost (vilket jag inte hade gjort, eftersom kylskåpet var i det närmaste tomt då jag kom tillbaka hit efter lovet), men nu gjorde sig frukostbristen påmind och då det i särklass snabbaste och säkraste sättet att åtgärda denna som stod till buds var just Burger King, fick det bli det.
Strax därpå slår jag mig ned vid ett bord på övervåningen med mina effekter, en stor Coca Cola, dito hamburgare, dito pommes frittes, föga anandes hur mycket besvär denna digra dryck senare under dagen skulle bereda mig. Jag tittar litet förstrött i det lilla häftet rabattkuponger som lagts på brickan, innan jag plötsligt stelnar till efter att tankfullt ha lyft blicken och litet förstrött tittat mig omkring i lokalen. Snett framför mig, intill fönstret, på andra sidan det stora åbäket i vilket man förpassar sina rester och från vilket man hämtar ketchup och servietter, sitter ingen mindre än Margareta Ramström. Vad sjutton gör hon här?! Så sent som igår var hon ju hemhemma i Nyköping, och skulle hon inte befinna sig där, torde en betydligt mer sannolik plats att finna henne på vara Uppsala.
Hon sitter vänd åt samma håll som jag, det vill säga mot det stora konglomeratet av allsköns olika filmstjärnor som täcker ena väggen på övervåningen, så jag ser inte hennes ansikte. Allt förnuft talar mot att det faktiskt är Margareta, men det är förbluffande många detaljer som stämmer alldeles för bra överens för att det ska kännas uppenbart. Det enda som för stunden talar för att det inte är Margareta är nog egentligen att det är så helt fel plats. Om någon strax dessförinnan hade frågat mig var man borde leta efter Margareta om man ville hitta henne en dag som den här, och i förbigående föreslog "Kanske sittandes för sig själv med en tidning på Burger King i Linköping?", skulle jag med övertygelse ha svarat att det nog var ungefär så fel man kunde komma med en gissning, men nu var jag plötsligt inte alls så säker på det.
Ju mer jag försökte övertyga mig om att det inte var Margareta, desto säkrare kände jag mig på att det faktiskt var det, och desto osäkrare blev jag på vad jag med lättnad blandad med stänk av glädje och förvåning hade trott mig komma fram till under gårdagen. Det var som sagt väldigt många detaljer som stämde alldeles för bra överens. Frisyren, hårfärgen och lystern var inte att ta fel på. Klädseln tyckte jag mig också känna igen; det var åtminstone precis rätt stil och smak -- en mycket mörkt blå tröja, till synes av något ganska tätt material, och under den, stickandes upp några centimeter i halsen, en tömligen vit sak som matchade så där förvånande väl (förvånande eftersom jag för det första närmast aldrig lyckas varken lägga märke till själv eller ens se sådant när någon påpekar det, och för det andra att de enda gångerna jag lagt märke till det förut varit då jag varit beslöjad av rosa kärleksdimmor). Nästa ting jag lade märke till, som också det stämde alldeles kusligt väl, var hennes händer. Samma vackra, ganska späda, mjuka händer som Maggis. Men kusligast av allt var detta:
Hon hade samma rörelsemönster.
Det måste ha varit bland det första jag upptäckte, men ändå inte kunde sätta fingret på, som gjorde mig så otroligt säker på att det var Margareta. Jag kan absolut inte beskriva Margaretas rörelsemönster; det är ingenting jag lägger märke till och registrerar så jag kan imitera det eller förklara det för någon annan, men undermedvetet snappar jag ändå upp det. Just att inte veta vad det var som var anledningen till den skrämmande likheten var litet av det läskiga; man bara vet att det är samma person, och kan inte för sitt liv begripa vad det är.
Det var inte förrän jag i min enorma nyfikenhet -- när mitt förnuft skrek i högan sky att det bara inte kunde vara rätt person, samtidigt som allt annat talade för det, och jag inte längre kunde tygla mig, stillasittande i ovisshet -- som jag reste mig och gick fram för att hämta en serviett, endast i syftet att se hennes ansikte också. Om ansiktet bara varit hennes, hade situationen plötsligt varit en helt annan; jag hade gått fram till henne, slagit mig ned och undrat vad hon gjorde här -- vilket hade varit en fantastisk lättnad, men nu visade det sig att det ju faktiskt inte var Maggis. Det var någon annan.
Smått förbluffad, och inte utan en ilning längs ryggraden, lommade jag tillbaka och satte mig igen. Jag hade fortfarande kvar ganska mycket av min lunch, och denna fröken, vem hon nu var, föreföll ha gott om tid på sig där hon fridfullt satt och läste sin tidning. Det började mala alla möjliga tankar i huvudet, de flesta på temat att gå fram och prata med henne, och allra mest handlade det om vad man skulle säga. Det första, som slog mig helt spontant, var frasen "Ursäkta, vad heter ni? Ni är så kusligt lik en tjej jag var kär i på gymnasiet.", vilket faktiskt var dagens sanning, men det kändes på något vis som att den hade alldeles för hög grad av raggningsfras i sig, och är det något ord jag har svårt att tänka på i samma tanke som mig själv, så är det ordet "ragga".
Och likväl var det så precis vad jag ville säga. Hur jag vände och vred på min del av konversationen, blev det ändå samma innehåll och innebörd. Jag måtte ha suttit där och grubblat i över en kvart, men några tecken på att hon var på väg att ge sig av, stod inte att finna. På något vis kändes det som om jag var satt på prov; tanken "Fleksnäs" var inte långt borta -- på prov, för att se om jag vågade göra vad jag visste att jag ville -- om jag kunde övervinna blygseln, en känsla som är ganska konstig. Man vet vad man ska göra, och det finns inga egentliga hinder för att göra det, och likväl sitter man som förlamad.
Fraser kring temat blygsel började poppa upp som små svampar ur jorden, det var "Jag tvingade mig just övervinna min blygsel för att fråga om ert namn -- Ni är så kusligt lik en flicka jag älskade när jag gick på gymnasiet", och det ena med det andra, men hela tiden var det "Ni" och hela tiden var referensen till Maggis med på ett eller annat hörn. Dessutom hade jag på känn att jag egentligen tyckte alla alternativen var nästan precis lika bra, och att det när som helst var dags att gå fram och prova. Och minuterna gick, och det sjuttiörtonde förslaget tog vid efter det sjuttielfte, och ingenting hände, och Margareta var inte Margareta, och min lunch blev mindre och mindre -- på något sätt lyckades jag äta på samma gång -- hur det gick till och om det var gott kunde jag inte avgöra, men till slut var den nästan slut, och så reste hon sig plötsligt att gå.
På något vis kändes det i samma ögonblick som att min chans var över, att tiden gått ut etc etc, och nu var det för sent. Hon tog på sig sin jacka, ställde undan sin bricka och gick nedför trappan. Kort därefter gjorde jag detsamma, men jag höll henne inte inom synhåll, och när jag kom ner och gick ut, var hon försvunnen. På något sätt var det som att det aldrig ens hänt; det var bara så oförklarligt och overkligt, och jag visste inte ett uns om vem det var eller någonting alls om henne. En mycket konstig upplevelse.
Summan av detta, som jag ser det, är nog en bekräftelse av vad jag länge anat utan att säkert veta det -- att jag inte mognat såpass att jag har mod nog att gå fram till en vilt främmande tjej och prata. En kille skulle jag klara av, och att prata med vilt främmande tjejer klarar jag också av, om jag hamnar i en situation där jag på ett eller annat sätt hamnar tillsammans med henne, av någon viss omständighet, men att själv gå fram och inleda en konversation vågar jag uppenbarligen inte. Då jag under BluesBrothers-festen hade ett dörrvaktspass i Kårallen vid ALAB-ingången tillsammans med en tjej jag aldrig förr varken sett eller mött, var det inga problem att prata, och vi pratade på riktigt duktigt -- de timmar vi satt där var det inte tyst många sekunder, och att säga att vi utbytte våra livshistorier vore närmast en understatement. Jag kan inte minnas när jag innan dess hade en så intressant konversation sist, om någonsin, och jag har en vag sorglig känsla av att jag går miste om så många sådana tillfällen alla de gånger man inte går fram till någon och börjar prata.
Tja, vad säger man? Det har varit en nyttig dag på flera plan, och allt trevligt som hänt tar ingalunda slut med vad jag hittills skildrat; jag har lagat och ätit middag med Sigge, vilken jag saknat en del under lovet hemhemma, och vi hade väldigt mycket att säga till varandra -- sanningen att säga, har vi nog tjattrat med varann praktiskt taget hela kvällen, mellan 19 och 02 ungefär, vilket jag sett fram emot länge. Det blev litet städat i rummet också, och så packade vi upp gamla maskiner och hade en gemensam nostalgisk tillbakablick på demos från slutet av åttiotalet - början av nittiotalet, vilket kändes tämligen avlägset och antikt -- ett säreget bevis på hur snabbt utvecklingen går, utan att man kanske tänker på det. Jag känner nog inte för att orda mycket mer att om det nu; jag har nog fyllt dagens kvot med råge, men det har också varit mycket att skriva om.
När jag skrivit litet drygt hälften av det här, surfade Niklas Lindgren förbi och läste, och en stund senare damp det in en del glada kommentarer, vilket var skoj. Jag har ju inte direkt skyltat min dagbok med en massa länkar, då jag inte tyckt mig vara "klar", men en länk finns det gott och väl, och den hade han råkat nosa rätt på. :) Det är härligt med komplimanger, konstaterar jag gång på gång, om och om igen. Var gång jag får en eller hör någon annan få en komplimang, slår det mig att man borde ge fler, så fort man ser någon som gjort sig förtjänt av dem. Jag borde förresten rota reda på min betraktelse om komplimanger i någon av mina första dammiga dagboksvolymer; jag tycker om den, och vet att fler gjort det med mig, och det vore kul att kunna ha den lätt åtkomlig och "inom pekavstånd". :-)
Kanske någon dag snart. Nu slog klockan just fyra, och det är fel tid för det mesta, varför jag nu tänker göra vad man bör göra klockan 04. Ska bara rensa bort litet skräp som hamnat på sängen.
postad 20:57 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar