Hoppas verkligen att det här blir något mer än ett knippe rader, det är så trist att slitas iväg till något annat. Nu sitter jag på Nyköpings station och inväntar tåget i väntsalen. En hel tågresa framför mig borgar för att det blir litet tid att skriva. En högst irriterande teve gör det svårt att uppnå några högre koncentrationsnivåer, därav den krassa satsbyggnaden. Alltid är det något som stör, tycks det.

Innan jag åkte hemifrån mot Enköping i kväll, det vill säga för en halvtimme sedan, tog jag mig en titt på Hanssons (Roger Dan) hemsida. Den låg helt i linje med hans vitsiga natur; en bild av honom själv "i barmhärtigt" ljus beskrevs med dessa ord mycket träffande. Förvisso är han ingen skönhet (vem är väl det?), men bilden tog fram det bästa och fördunklade andra sidor väsentligt. Han är, i sanning, en estet. Och, som sagt, rolig. Det här var tydligen ett tidigt alster -- undrar just hur senare produktion ser ut.

Suck. Nu har jag sett SJ:s erbarmliga reklamslinga ett varv. Det tog 14 minuter. Irriterande. Skönt att jag är långt härifrån innan nästa varv börjar.

Söndagkväll. Frisk. Nästa vecka lär bli hård. Fänrik Wigdell har lovat oss en hård onsdag med strid av något slag. Jag ser inte fram emot det alls. Hårt? Jo, tack, det kan jag nog behöva, men strid? Nej, tack. Att jag inte valde vapenfri tjänst är för mig ett mysterium. Dags att gå ut till tåget.

Det är förunderligt hur en promenad i det fria kan påverka en människa. Det är något speciellt med mörker och kyla. En mörk höstnatt i det fria. Omgivningen får något majestätiskt över sig. Då jag kom gående längs perrongen mot vagnläge D, slog det mig att de strömförande trådarna ovanför spåret hade något mytiskt över sig. Perrongsbelysningen förlänte dem en aura av någonting ogripbart. Jag blev riktigt andäktig, av någon anledning fick de en att känna hur liten man är. Belysningen, ljuset, höjdskillnaden. Mörkret runt omkring. Det vill till så litet.

Sen kom jag in i en annan stämning. Då var det mer mörkret och kylan som låg som grund. Och storslagenheten. Mörker utomhus skiljer sig så ofantligt från mörker inomhus. Inomhus är mörker någonting man kryper in i, kurar ihop i ett litet, varmt och ombonat, väl avgränsat område. Utomhus är mörker något helt annat, och framförallt mycket mer. Det är ett så otroligt mycket större mörker. Det omgärdar en på ett helt annat sätt; inte som en gosig sovsäck, utan som ett enormt ispalats med skyhöga valvbågar. Det är du, landskapet runt omkring dig i alla riktningar och universum ovanför dig.

När jag stod där och väntade, vandrade tankarna in i ett litet rum i vars eldstad det sprakade en hemtrevlig brasa. Ett mysigt litet rum, inte främst för brasans sprakande, eller skuggorna som följde dess lek, utan först och främst härstammade trevnaden från den unga flicka som satt en bit från härden och stillsamt nynnade en hart när hörbar melodi under det hon arbetade vidare med sitt handarbete. Hon var arton år, späd för sin ålder. Eldskenet glittrar i reflexerna i hennes glasögon då hon rör sig. Hon sitter uppflugen i en fåtölj, i en ställning som ter sig omöjlig vid första anblicken. Utan tvivel finner hon den dock bekväm, ty hennes anletsdrag återspeglar en harmonisk stämning. Det är uppenbart att hon är tillfreds med tillvaron. Ett vedträ rasar ner en bit i brasan, som för att lägga sig bekvämare till rätta. Hon lyfter blicken ett ögonblick, för att så återgå till arbetet. Hennes händer arbetar rytmiskt vidare. Nu nynnar hon på en annan melodi.

Så skönt det var att drömma sig bort en stund. Och att klä det i ord. Alls inte dumt. Kvällspromenader i det fria är en vana jag måste lägga mig till med så snart tillfälle bjuds att lägga sig till med vanor i någon form. Inte lätt när man inte själv disponerar sin tid. Näst efter det krigiska är det vad jag ogillar mest med lumpen, ja, det militäriska över huvud taget. Det är någon annan som rutar in din tillvaro. Man har så få möjligheter att ändra form på schemat. Det är redan klubbat, det är inget mer med det.

Jag måste säga att det är bra trevligt att ta sig till Enköping. Inte en trist eftermiddagsbuss i tre led som till Strängnäs, utan ett tåg genom natten, varpå det följer en resa i en skumt upplyst buss omgärdat av massivt mörker. Det för tankarna litet till Anjanbussen.

Anjan. Det bästa minnet jag vårdar av Anjan måste vara kvällarna, ja, jag syftar nog mer på nätterna. De stjärnklara nätterna, norrsken, snön överallt. Jag kan så väl se framför mig utsikten från de två granarna man passerar mellan på väg från huvudbyggnaden mot torpet längst bort. Jag tror det var där som romantikern i mig föddes. Jag var ju så ung, men jag vet säkert att jag stod där ensam en gång i mörkret och insöp allt detta. Så ofattbart stort, kallt och majestätiskt. Någon gång måste jag återvända, om så bara för denna vy. Andedräkten som små moln som löses upp i kylan. Tänk att få stå där med Margareta. Vilken dröm. Säg att det är mer än en dröm! Så härlig som dröm, hur härlig vore den inte som verklighet?

Det vore trevligt att skriva en novell förlagd till detta gudomliga ställe. Eller kanske bara litet centrallyrik? Kanske Margareta på ett hörn?


Stockholms Central. Avbrott.

22:08. Sitter på bussen. Snart avgång. Cederqvist och Molander framför. Såg Hedin i förbifarten på väg till bussen, han är säkert på väg till Kungsängen, militärpolis som han är. Ingen har hunnit slå sig ner bredvid mig än. Kanske fylls inte bussen. Det lär vara åtskilliga kompanier lediga den här veckan.

Det sitter en annan hacker bakom mig. Tror jag. Har inte bestämt mig än. Sitter just och lyssnar på en konversation om Command&Conquer, därav tveksamheten. Verkar vara mer spelfrälst än hackingfrälst.

Nu borde bussen gå. Klockan är 22:22. Den andra bussen (som jag befinner mig på) ska gå tio över tio, den tredje tjugo över. Det här är ju löjligt. Kommer vi fram idag, tro? Man kanske borde passa på att sova, om man nu inte skulle få någon sömn vid framkomsten. I vilket fall borde jag rumstera litet i väskan så att rätt saker finns lätt tillgängliga.