Eureka! Bitarna föll just ihop, ämnet till uppsatsen tycks fastslaget. Vi börjar skriva i morgon. Den första kärleken. Banalt, kan hända, men precis vad jag vill skriva om. Rubriken kanske blir en annan, dock. Innehållets tonvikt kommer läggas på hur kärleken förändrar en människa (läs "hur kärleken förändrat mig"). Där finns det formligen obegränsade mängder stoff. Enkelt men genialt. Ibland när man ligger och grubblar innan man somnar får man en snilleblixt. Det är så man redan längtar efter att sitta där i bänken, fatta pennan och ge efter för trycket från skaparflodens vatten.

Jag kan ju tjuvstarta så smått med första meningen. Skadar aldrig att ha filat litet extra på inledningen. Som Tängholm sade till Emma under en konversation om uppsatser och betyg idag efter litteraturkunskapsprovet (som f ö gick hyfsat), kan man redan efter att ha läst de första raderna se att en uppsats är värd en femma. Efter det uttalandet tillade hon, i tron att jag lyssnade, en referens till mig. Visst hörde jag, men gjorde ingen min av att ha gjort det. Jag torde ha sett bra frånvarande ut, där jag stod bredvid med ögonen fästa en bit in i en bänk eller så, tankarna var någon annan stans.

Hur ska jag lägga upp det? Kanske en berättande inledning där jag med viss distans tecknar förhållandena i höstas, redogör för förändringen och kanske rentav plötsligt hivar ur mig att det handlar om mig själv?


"Det var oktober, och hösten hade just börjat ge sig till känna. Det milda sensommarvädrets tid var all, nu irrade kalla vindar mellan träden i parkerna, rörde runt bland de torra löv som fallit till marken och gav upphov till en stilla klagan där de drog fram mellan husfasaderna. Det skulle inte dröja länge innan den första snön lade sig till ro över grannskapet."


Det är onekligen en trevlig början. Jag gillar den starkt. Förvisso anar jag att jag inte kommer hinna fullborda uppsatsen inom utsatt tid (d v s lektionstid), åtminstone inte om jag lägger samma vikt vid detaljer som i ovanstående. Helst skulle man ju förstås göra det. Man får kanske ge efter. Själva kärnan är ju intressant den med.

Ögnade genom den korta sammanfattning jag skrivit om 1995 i början av året. 16:e november (SACO:s studentresa med buss till Sollentunamässan och tillbaka) är central. Måste komma med under alla omständigheter. Likaså förtjänar övrigt umgänge med Margareta omnämnanden, somliga mer än andra. "Testbild" kan ju komma med indirekt på ett hörn, litet i skymundan.

Ämnet är stort, men kan, om det presenteras väl, bereda angenäm läsning både för mig själv och andra (är jag beredd att tro), förmodligen främst mig själv. Speciellt då det då det gått en tid. Jag vet inte hur många gånger jag läst genom vad jag skrev den första november (bra! den måste förstås med likaså) efter klassresesammanträdet. "Klassresan"/"KK-resan" förtjänar ett hörn. Frågan är hur öppet jag vågar skriva om även andra ska läsa. Ju öppnare dess bättre, kanske. Eller kanske inte. God natt!