13:07 Komplimangens vånda
Hur återgäldas en komplimang? Ett vänligt ord, ett uppriktigt superlativ uttalat i stundens hast, en menad artighetsbetygelse -- allt hamnar där på debetkontot. En form av tacksamhetsskuld. Jag befarar att jag är en person med stora överdrag på mitt konto. Tro nu inte att jag med det vill säga att det skulle bero på att jag är en människa folk skulle ha speciellt goda anledningar att gödsla med komplimanger, ty så ligger det inte till. Nej, problemet, om man kan räkna det som ett sådant i någon egentlig mening, är att jag inte förmår bemöta vänligheten. Jag kan bli alldeles ställd när jag får positiv kritik. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra, än mindre säga.
Till mina personlighetsdrag kan nog räknas att jag sällan ger folk komplimanger, kanske som följd av mina egna erfarenheter av olust efter att ha fått en själv. När nu frekvensen av komplimanger utdelade av mig är såpass låg, får det den relativt logiska följden att de som över huvud taget förekommer får desto större tyngd, åtminstone bland folk som känner mig -- ett faktum vilket i sin tur ytterligare minskar frekvensen. När nu komplimangen väl utdelas måste den sålunda vara väl underbyggd, och faktiskt vara förtjänt den tyngd den får. Det är en ond cirkel.
Nu är det inte så att jag är rädd att fälla en positiv kommentar, speciellt inte om jag är tillfrågad. Nej, den springande punkten är spontaniteten. Att svara någon som frågat att man tycker om dennes klädsel är rakt inget problem, snarare en lättnad. Detta till synes ur luften tagna exempel leder mig till nästa punkt på protokollet: vad och vem komplimangen berör. Det här är nog i själva verket kärnfrågan. Det finns omständigheter under vilka det känns fullt naturligt för mig att ge någon en positiv anmärkning helt apropå. Men de övriga permutationerna kvarstår lika fullt.
Låt mig ta ett paradexempel på premisser under vilka jag skulle ha svårt att, och förmodligen avstå från, att ge någon en komplimang. Säg att personen är av det motsatta könet och att jag speciellt lagt märke till dennas suveräna klädsel. Helst skulle man kanske vilja gå fram till personen i fråga och yttra exempelvis "jag har gått här hela dagen och beundrat estetiken i din klädkomposition", och detta skulle i och för sig förmodligen göra henne glad om det uttalades i precis rätt tonläge, men minsta misstag skulle göra att det togs för ett skämt eller rentav ironisk spydighet (en viss nackdel vilken vi som ofta är ironiska tvingas leva med). Nej, i stället skulle det nog bli en verbal tystnad från min sida; ickeverbala komplimanger är bekvämare. En blick kan för de som kan tyda blickars språk säga så mycket mer än ord, och i blickars språk finns ingen dold ironi. En välment blick kan inte såra.
Kläder var som sagt ett av mina svårmål, och det kan nog ytterligare generaliseras till övrig social estetik såsom ordning och handstil, båda områden jag själv har bristande kompetens i. Betydligt lättare är det då med ämneskategorier man själv är mer hemmastadd i, exempelvis språklig elegans, intellektuellt djup eller skarpsinnighet (detta sagt i största ödmjukhet, inte som någon form av självsmicker; som motexempel kan nämnas att anledningen att föregående mening ser ut som den gör är min oförmåga att få den att inte se egenkär ut, något den inte var avsedd att göra). Hur konstigt det än må låta, har jag mindre svårighet att berömma någon för sådant än exempelvis deras frisyr.
Det tycks som om jag bara har en punkt kvar på protokollet att gräva mig in i. Just det, komplimangens mottagare. Ju mer naturligt man umgås med någon, dess lättare är det naturligtvis. Det är med andra ord mindre ansträngande att ge sin skåpgranne en komplimang än sin engelsklärarinna, för att inte ta i rejält och säga fransklärare/-lärarinna med en gång. Sen finns det en annan ganska speciell (och förvisso ganska liten -- ofta inte omfattande mer än en person eller ens det) kategori människor över vilken man skulle kunna -- och vilja -- ösa hur många komplimanger som helst inom vilka områden som helst eftersom de inte har några fel. Att man ändå inte gör det får man närmast tacka sin självinsikt för. Jag talar naturligtvis om den kategori människor man är förblindande kär i, men dessa avser jag inte vidare avhandla här, åtminstone inte nu. Till äventyrs kanske jag gör det vid ett senare tillfälle, då jag fått blodad tand.
Men avslutningsvis, för att återknyta till inledningen, måste jag ändå tillstå att visst gläds även jag åt en komplimang, om än jag må se litet plågad ut just för stunden.
Till mina personlighetsdrag kan nog räknas att jag sällan ger folk komplimanger, kanske som följd av mina egna erfarenheter av olust efter att ha fått en själv. När nu frekvensen av komplimanger utdelade av mig är såpass låg, får det den relativt logiska följden att de som över huvud taget förekommer får desto större tyngd, åtminstone bland folk som känner mig -- ett faktum vilket i sin tur ytterligare minskar frekvensen. När nu komplimangen väl utdelas måste den sålunda vara väl underbyggd, och faktiskt vara förtjänt den tyngd den får. Det är en ond cirkel.
Nu är det inte så att jag är rädd att fälla en positiv kommentar, speciellt inte om jag är tillfrågad. Nej, den springande punkten är spontaniteten. Att svara någon som frågat att man tycker om dennes klädsel är rakt inget problem, snarare en lättnad. Detta till synes ur luften tagna exempel leder mig till nästa punkt på protokollet: vad och vem komplimangen berör. Det här är nog i själva verket kärnfrågan. Det finns omständigheter under vilka det känns fullt naturligt för mig att ge någon en positiv anmärkning helt apropå. Men de övriga permutationerna kvarstår lika fullt.
Låt mig ta ett paradexempel på premisser under vilka jag skulle ha svårt att, och förmodligen avstå från, att ge någon en komplimang. Säg att personen är av det motsatta könet och att jag speciellt lagt märke till dennas suveräna klädsel. Helst skulle man kanske vilja gå fram till personen i fråga och yttra exempelvis "jag har gått här hela dagen och beundrat estetiken i din klädkomposition", och detta skulle i och för sig förmodligen göra henne glad om det uttalades i precis rätt tonläge, men minsta misstag skulle göra att det togs för ett skämt eller rentav ironisk spydighet (en viss nackdel vilken vi som ofta är ironiska tvingas leva med). Nej, i stället skulle det nog bli en verbal tystnad från min sida; ickeverbala komplimanger är bekvämare. En blick kan för de som kan tyda blickars språk säga så mycket mer än ord, och i blickars språk finns ingen dold ironi. En välment blick kan inte såra.
Kläder var som sagt ett av mina svårmål, och det kan nog ytterligare generaliseras till övrig social estetik såsom ordning och handstil, båda områden jag själv har bristande kompetens i. Betydligt lättare är det då med ämneskategorier man själv är mer hemmastadd i, exempelvis språklig elegans, intellektuellt djup eller skarpsinnighet (detta sagt i största ödmjukhet, inte som någon form av självsmicker; som motexempel kan nämnas att anledningen att föregående mening ser ut som den gör är min oförmåga att få den att inte se egenkär ut, något den inte var avsedd att göra). Hur konstigt det än må låta, har jag mindre svårighet att berömma någon för sådant än exempelvis deras frisyr.
Det tycks som om jag bara har en punkt kvar på protokollet att gräva mig in i. Just det, komplimangens mottagare. Ju mer naturligt man umgås med någon, dess lättare är det naturligtvis. Det är med andra ord mindre ansträngande att ge sin skåpgranne en komplimang än sin engelsklärarinna, för att inte ta i rejält och säga fransklärare/-lärarinna med en gång. Sen finns det en annan ganska speciell (och förvisso ganska liten -- ofta inte omfattande mer än en person eller ens det) kategori människor över vilken man skulle kunna -- och vilja -- ösa hur många komplimanger som helst inom vilka områden som helst eftersom de inte har några fel. Att man ändå inte gör det får man närmast tacka sin självinsikt för. Jag talar naturligtvis om den kategori människor man är förblindande kär i, men dessa avser jag inte vidare avhandla här, åtminstone inte nu. Till äventyrs kanske jag gör det vid ett senare tillfälle, då jag fått blodad tand.
Men avslutningsvis, för att återknyta till inledningen, måste jag ändå tillstå att visst gläds även jag åt en komplimang, om än jag må se litet plågad ut just för stunden.
postad 13:07 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar