01:35 Resebokslut
Det bär hemåt på onsdag. Det ska bli rätt skönt. Till helgen sammankomst hos Per med hela hackerskocken, det charmigaste gäng farbröder i min ålder jag känner till. Klart något jag ser fram emot. Blev erbjuden förlängning här, någon tid, om jag ville, men avböjde, litet indirekt. Under litet andra omständigheter, månne -- men jag vill faktiskt hem, sova jetlagen av mig, och sen (och eventuellt redan innan) socialisera ordentligt, med helt vanliga vänner, nära och kära jag vet precis var jag har och känt i eoner.
Jag är nog genom tonåren nu, även om det tog sin tid. Inte såtillvida att jag lär hoppa över sockerdricksstissighet och villertingel i magen när jag förälskar mig i folk framöver, men jag tror inte jag tänker prova på mer fritt fall dares med de flickor, damer, kvinnor jag faller för; det är i alla fall bara jag som är oräddast och landar tryggast, på vilket underlag och med vilken kroppsdel jag än tar mark med. Tyngdlöshet är verkligen fantastiskt, men jag vill inte ge mig ut på fler tandemhopp innan jag hittat en medpart som tål dem lika bra som jag. I praktiken sannolikt alltså streck i protokollet och nya utmaningar i stället -- han för och hon följer lär inte vara receptet om det någonsin blir några fler.
Fria fall och hård mark som höjer insatsen, gärna det, men jag vill inte utmana någon jag inte känner tydligt är lika katig som jag, lika orädd och lika villig att se hur länge vi var odödliga innan verkligheten hunnit ifatt, och vi börjat plåstra om varann och oss själva igen, eller mjukt bromsat in i en naturlig avrundning och litet fascinerat sneglade upp igen tillsammans, åt avsatsen vi börjat på, fåniga leenden spelandes på läpparna. Flickor är mjuka, pojkar är hårda. I kel. I fritt fall går flickor i kras, medan jag tar någon törn, smetas ut ett slag och snart återfår min vanliga form, vikt och längd, fåniga flin och njutarsinne i kel, litet rikare inuti och med några nya lager insikt eller insyn, kanske till och med litet nytt förstånd att hålla samman alltihop med.
Eventuellt är det jag sökt en lika stark eller starkare kvinna än jag, någon jag aldrig skulle känna viker för att hon inte vågar satsa sina känslor eller sin egen otillräcklighet, som inte förmyndigar mig och hindrar mig från att göra detsamma, någon som talar med mig om sin oro, för egen, för min, eller någon annans skull -- någon som inte heller fruktar växelgången mellan varannan gång stark, varannan svag, någon som inte tänker eller känner i termer av dömande, rang eller värde.
Jag tror jag kommer bli ganska förvånad om min nästa partner är yngre än mig. Det vore nog alldeles tillräckligt anmärkningsvärt för att lätta på ena ögonbrynet litet grand, i alla fall.
Jag vill se Léon med någon.
Härom natten sov jag snett. Inte dåligt, men jag vaknade med en knut i ryggen som strålade tillräckligt mycket smärta för att kuva minsta tendens till gäspning. Det var söndag, och jag beslöt mig för att prompt beställa tid hos massös, så snart det var måndag morgon. Så skedde också; jag fick tid redan i kväll, klockan 20. Utmärkt tid. Och så långt i planeringen stod det också glasklart för mig precis hur korkat det varit att vänta tills det bleve måndag; jag är i USA, där koncept som service och tillgänglighet är honnörsord, och inte någonting facket spottar åt. De hade haft öppet till 22 även under söndagen. De flesta andra dagar med.
Jag spenderade en god amerikansk hundring på alltsammans och fick med mig en tub intressant fotmassagesmet, av något slag, som måste testas, någon gång, för att se hurpass lätt det månde vara att själv vidareförmedla den rätt fantastiska upplevelse stället skänkte trötta fötter -- någonting inte långt från sex, när sex är som bäst, fast för fötter, och garanterat asexuellt. Något ska jag väl ha med mig hem, att ersätta den olivoljebaserade flaska någon slags massageolja jag råkat ha i handbagaget, och donerade till någon tant i amerikanska bagagekontrollen i Seattle som var ett par snäpp vassare än de varit på såväl Arlanda som Schiphol, Amsterdam, vilka dock knep min medhavda burk rårörda lingon. Jag ska bättra på mitt incheckat-bagage-packande, framöver; när allt kommer omkring får man ju ha i princip vadhelst man behagar där; till och med livsfarligt vatten.
Väl under ett par level-60-händer (mina är max 25-30, skulle jag tro; leksaker i jämförelse, i alla fall, vad välgörenhetskraft beträffar) konstaterade jag att det nog kunde vara läge att unna sig göra rutin av det där, en gång i veckan, eller så. Det visade sig raskt att det inte var enn knut i kroppen, utan alldeles fullt av zoner med anrikad anspänning, i stora lass. Jag hade hunnit konstatera att högra vaden och nedåt var dåligt stretchad efter att jag varit på Lindy on Sproul vid campus Berkeley, några mil norröver, men inte haft någon aning om alla nack- och handspänningar jag hade. Jag undrar om jag inte trots allt har bättre ergonomi på saker hemma, även om jag själv brukar känna att det är mycket som är under all kritik redan där.
Lindy on Sproul var för övrigt ett rätt charmigt lördagsnöje, även om det kändes litet fånigt att sitta i bil fyra timmar för litet drygt två Lindy (att jämföras med kanske en halvtimme på cykel för bortåt tre eller så i Linköping). Roligt, dock, att det var utomhus, på en plaza där det var gott om folk som promenerade förbi, stannade upp, och ibland rentav gick att locka in och lura med i dansen. Jag fångade upp en kinesiska, som tjöt av skratt och valsade med riktigt fint, om jag bara förde tydligt nog, utan att ha dansat ett steg lindy någonsin. Det var kanske det roligaste av allt, just den dagen, även om det var skoj att se ett par av tjejerna som hade en dödlig musikalitet. Det är härligt och magpirrande på samma gång att se någon som riktigt lever och fortplantar musik genom sig, i sitt tempo, helt utan att fastna i några typiska lindy-figurer, utöver dem hon då och då månde bli förd in i. Inte ett dyft sämre av att hon hade en rätt cool kiltliknande kreation på sig.
Jag luktar nu sju sorters blommor under huvudkudden, minst. Det är klokt att ha med ombyte att ta på efter något sådant. Litet knut kvar i ryggen, men jag njöt också bara en timme; det tog säkert fler att alstra den. Under själva massagen kände jag själv hur jag själv som massös främst hade registrerat min kropps rädsla för grepp som närmar sig smärtretning, och, trots att jag brukar ha mycket lätt, mentalt, för att ge någon tillit, nådde hon nog aldrig riktigt hela vägen, till min förvåning. Det var nog mycket hög tid att jag uppsökte något dylikt. Och säkert läge att börja träna och stretcha betydligt bättre.
Målsökande händer med kroppssyn som ser minsta smärtcentrum och börjar bearbeta dem utan en fråga eller ett ord, är härligt, lika mycket att ha som utsättas för. Det måtte vara rätt fantastiskt ibland att ha som jobb att förlösa hårt knutna knoppar som brister ut i avslappnad lycklig blom när man släpper ut dem.
Men jag tror likafullt fortfarande inte att det är för mig.
Jag är nog genom tonåren nu, även om det tog sin tid. Inte såtillvida att jag lär hoppa över sockerdricksstissighet och villertingel i magen när jag förälskar mig i folk framöver, men jag tror inte jag tänker prova på mer fritt fall dares med de flickor, damer, kvinnor jag faller för; det är i alla fall bara jag som är oräddast och landar tryggast, på vilket underlag och med vilken kroppsdel jag än tar mark med. Tyngdlöshet är verkligen fantastiskt, men jag vill inte ge mig ut på fler tandemhopp innan jag hittat en medpart som tål dem lika bra som jag. I praktiken sannolikt alltså streck i protokollet och nya utmaningar i stället -- han för och hon följer lär inte vara receptet om det någonsin blir några fler.
Fria fall och hård mark som höjer insatsen, gärna det, men jag vill inte utmana någon jag inte känner tydligt är lika katig som jag, lika orädd och lika villig att se hur länge vi var odödliga innan verkligheten hunnit ifatt, och vi börjat plåstra om varann och oss själva igen, eller mjukt bromsat in i en naturlig avrundning och litet fascinerat sneglade upp igen tillsammans, åt avsatsen vi börjat på, fåniga leenden spelandes på läpparna. Flickor är mjuka, pojkar är hårda. I kel. I fritt fall går flickor i kras, medan jag tar någon törn, smetas ut ett slag och snart återfår min vanliga form, vikt och längd, fåniga flin och njutarsinne i kel, litet rikare inuti och med några nya lager insikt eller insyn, kanske till och med litet nytt förstånd att hålla samman alltihop med.
Eventuellt är det jag sökt en lika stark eller starkare kvinna än jag, någon jag aldrig skulle känna viker för att hon inte vågar satsa sina känslor eller sin egen otillräcklighet, som inte förmyndigar mig och hindrar mig från att göra detsamma, någon som talar med mig om sin oro, för egen, för min, eller någon annans skull -- någon som inte heller fruktar växelgången mellan varannan gång stark, varannan svag, någon som inte tänker eller känner i termer av dömande, rang eller värde.
Jag tror jag kommer bli ganska förvånad om min nästa partner är yngre än mig. Det vore nog alldeles tillräckligt anmärkningsvärt för att lätta på ena ögonbrynet litet grand, i alla fall.
Jag vill se Léon med någon.
Härom natten sov jag snett. Inte dåligt, men jag vaknade med en knut i ryggen som strålade tillräckligt mycket smärta för att kuva minsta tendens till gäspning. Det var söndag, och jag beslöt mig för att prompt beställa tid hos massös, så snart det var måndag morgon. Så skedde också; jag fick tid redan i kväll, klockan 20. Utmärkt tid. Och så långt i planeringen stod det också glasklart för mig precis hur korkat det varit att vänta tills det bleve måndag; jag är i USA, där koncept som service och tillgänglighet är honnörsord, och inte någonting facket spottar åt. De hade haft öppet till 22 även under söndagen. De flesta andra dagar med.
Jag spenderade en god amerikansk hundring på alltsammans och fick med mig en tub intressant fotmassagesmet, av något slag, som måste testas, någon gång, för att se hurpass lätt det månde vara att själv vidareförmedla den rätt fantastiska upplevelse stället skänkte trötta fötter -- någonting inte långt från sex, när sex är som bäst, fast för fötter, och garanterat asexuellt. Något ska jag väl ha med mig hem, att ersätta den olivoljebaserade flaska någon slags massageolja jag råkat ha i handbagaget, och donerade till någon tant i amerikanska bagagekontrollen i Seattle som var ett par snäpp vassare än de varit på såväl Arlanda som Schiphol, Amsterdam, vilka dock knep min medhavda burk rårörda lingon. Jag ska bättra på mitt incheckat-bagage-packande, framöver; när allt kommer omkring får man ju ha i princip vadhelst man behagar där; till och med livsfarligt vatten.
Väl under ett par level-60-händer (mina är max 25-30, skulle jag tro; leksaker i jämförelse, i alla fall, vad välgörenhetskraft beträffar) konstaterade jag att det nog kunde vara läge att unna sig göra rutin av det där, en gång i veckan, eller så. Det visade sig raskt att det inte var enn knut i kroppen, utan alldeles fullt av zoner med anrikad anspänning, i stora lass. Jag hade hunnit konstatera att högra vaden och nedåt var dåligt stretchad efter att jag varit på Lindy on Sproul vid campus Berkeley, några mil norröver, men inte haft någon aning om alla nack- och handspänningar jag hade. Jag undrar om jag inte trots allt har bättre ergonomi på saker hemma, även om jag själv brukar känna att det är mycket som är under all kritik redan där.
Lindy on Sproul var för övrigt ett rätt charmigt lördagsnöje, även om det kändes litet fånigt att sitta i bil fyra timmar för litet drygt två Lindy (att jämföras med kanske en halvtimme på cykel för bortåt tre eller så i Linköping). Roligt, dock, att det var utomhus, på en plaza där det var gott om folk som promenerade förbi, stannade upp, och ibland rentav gick att locka in och lura med i dansen. Jag fångade upp en kinesiska, som tjöt av skratt och valsade med riktigt fint, om jag bara förde tydligt nog, utan att ha dansat ett steg lindy någonsin. Det var kanske det roligaste av allt, just den dagen, även om det var skoj att se ett par av tjejerna som hade en dödlig musikalitet. Det är härligt och magpirrande på samma gång att se någon som riktigt lever och fortplantar musik genom sig, i sitt tempo, helt utan att fastna i några typiska lindy-figurer, utöver dem hon då och då månde bli förd in i. Inte ett dyft sämre av att hon hade en rätt cool kiltliknande kreation på sig.
Jag luktar nu sju sorters blommor under huvudkudden, minst. Det är klokt att ha med ombyte att ta på efter något sådant. Litet knut kvar i ryggen, men jag njöt också bara en timme; det tog säkert fler att alstra den. Under själva massagen kände jag själv hur jag själv som massös främst hade registrerat min kropps rädsla för grepp som närmar sig smärtretning, och, trots att jag brukar ha mycket lätt, mentalt, för att ge någon tillit, nådde hon nog aldrig riktigt hela vägen, till min förvåning. Det var nog mycket hög tid att jag uppsökte något dylikt. Och säkert läge att börja träna och stretcha betydligt bättre.
Målsökande händer med kroppssyn som ser minsta smärtcentrum och börjar bearbeta dem utan en fråga eller ett ord, är härligt, lika mycket att ha som utsättas för. Det måtte vara rätt fantastiskt ibland att ha som jobb att förlösa hårt knutna knoppar som brister ut i avslappnad lycklig blom när man släpper ut dem.
Men jag tror likafullt fortfarande inte att det är för mig.
postad 01:35 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar