23:49 Om att vara Disträ™
Är det någonting jag har verklig Talang för, utöver att tune:a in och ut ur tredje rummet, är det nog att vara disträ, tankspridd och att lägga ifrån mig saker på ställen jag två sekunder senare har oerhört svårt för att dra mig till minnes. Av någon anledning är det dessutom en av mina brister jag råkar tycka som allra mest om; det gör mig synnerligen ödmjukt medveten om mina brister, gång efter annan. Två nyliga utmärkta exempel:
Härom dagen skulle jag installera mitt telefonipaket jag beställt från Bredbandsbolaget, tänkte jag, och hade läst mig till att jag skulle skruva fast en propp i första telejacket i bifogade instruktioner. Så jag tog bort telefonsvararen som satt i jacket, tog fram två stora stjärnmejslar, och konstaterade så att den skruv som satt i själva vägguttaget var för platt mejsel. Lång jakt genom hushållet efter min McGyv..., hm, Schweitziska armékniv, som är vad jag har i den vägen. Till slut hittade jag den i, hm, någonstans.
Så skruvade jag ur befintlig fästskruv för plasthöljet, lade omsorgsfullt skruven intill mig så jag inte skulle tappa bort den, stoppade i den nya dosan i jacket, körde i den längre skruv jag fått med dosan, och konstaterade att den inte fäste upp i väggen, för att den var för kort eller för smal. Utan dosa fäste den, med inte. Fånigt. Vad var det det stod i instruktionen? Var är instruktionen? Jag hade den här alldeles nyss, det vet jag.
Tre minuter senare, hittar jag pappret på lilla hurtsen intill dörren, och läser att man inte behöver skruva fast sin dosa om man inte vill. Åhå. Det var ju bra; ingen magi med att den där längre skruven skulle sluta någon krets och omfördela flödesvägarna i jacket, med andra ord, och bara att återställa och vara glad att inte kunna tappa bort originalskruven, följaktligen. Gott. Nå, var är den där skruven, nu då?
Sex minuter senare, efter många bryderier och letande på alla håll och kanter jag letade efter pappret för en stund sedan -- förmodligen hade jag den i handen och lade den någonstans -- hittar jag den på mattan intill jacket, där den låg för att inte komma bort. Och det gjorde den ju mycket riktigt nästan inte. Skruvar i den, kör i dosan, fäster alla sladdar, provar, försöker följa instruktionen för att registrera mig på mitt telefonnummer, och misslyckas, för att BBB tydligen inte tyckte att jag var registrerad på mitt eget telefonnummer. Operation avbryts, och jag fortsätter på mitt redan fungerande vanliga abonnemang som på något märkligt vis fortsätter fungera fastän det nog egentligen inte borde göra det för närvarande.
Nå, det här var ingen unik disträism för saker i den fysiska världen; jag kan göra rätt fina tankevurpor även i nördigare sammanhang. Jag hade ägnat en god bit av gårdagen åt att konfigurera om en community-site jag då och då språkar med gamla bekanta genom, Lunarstorm -- som tydligen har 90% täckning av svensk högstadieungdom, läste jag av en händelse mig till igår i International Herald Tribune -- så det skulle bli litet lättare att vada genom horderna av, hm, svensk högstadieungdom, vilken för rent umgängsligt och konversativt bruk föga intresserar mig (och jag dem) i det generella fallet. Bland en komma två miljoner är det kanske på sin höjd några tusen det vore kul att slå sig i slang med, och de dränks lätt i hormonfloden.
Så jag byggde mig ett litet hack som automatiskt sorterade om vyer med listor där personnamnslänkar fanns med och flyttade upp flickor över 25 överst, och grävde fram deras hemvist från sidorna de länkade till, och plötsligt var det nästan lätt att hitta till dagboksskriverier med korrekt grammatik och interpunktion. Ibland till och med något tänkvärt eller kännbart på agendan. Toktrevligt. Så litet i förbigående svängde jag till en version som gjorde nästan samma sak, fast för Helgon, men den tycktes inte fungera, och så lät jag det vila utan att reflektera mer över det.
Fast det enda som inte fungerade var det där med att markera namn som befann sig i skärningspunkten mellan "flicka" och "25 och uppåt" med fetstil (som jag tossat ihop som ett stöd för ögat), annars stuvade den om för glatta livet. Till exempel min Polare-vy, i vilken plötsligt flickor över 25 hamnat överst, pojkar längst ned och övriga i mittzonen, vilket roterade om folk mellan relationskategorier något hejvilt. Isses. Databasinkonsistens? Skulle inte tro det, nej.
Mmmm. Tänka är bra, och förhålla sig ödmjuk till sig själv och annat i största allmänhet med. Tjattrade litet med Deb om det och annat relationsligt senare under natten. Det är fasligt bra med väninnor det är lätt att prata känslor med. Och språk. (Tack för Deb, Fredrik! ;-) Även om de nu bor i USA. Lyckligtvis behöver man ju inte kära ned sig i allt som råkar vara mjukt och inte ha basröst, eller är kantigt och har basröst, om man nu är sådan. Fast det är lättare att skaffa goda vänner över könsgränserna, tycker jag, åtminstone nätligen. I Märkligheten faller det sig ofta naturligare att råka hamna i umgängen (jobbligen, till exempel) inom samma genus, så trivsamt nog kompletterar delarna varann rätt väl.
Ett tänkande till på agendan innan jag sätter punkt för idag, kring ödmjukhet och att förmedla kunskap.
Känslan av ödmjukhet är en av mina favoritkänslor; jag grips av något snarlikt när jag ställs inför att förklara någonting abstrakt, stort, svårt, komplicerat eller som sanolikt har en massa korsvisa beroenden på andra saker man behöver nästla ut och börja med att kommunicera, för att till slut bygga ett förklaringstorn som når upp till ämnet och så att säga samtidigt ger hela utläggningen verkshöjd och markförankring. Jag älskar det. Få stunder är så bra som när man lyft näsan ur någonting för att flickvän knackat på en och frågat "vad gör du?", och man ett snabbt överslag senare konstaterar att svaret är "jag tror jag behöver middagen på mig för att förklara det; ska vi börja laga den nu?", och sen gör det. Ja, det finns kanske något av en lärarsjäl inbyggt någonstans i mig, hur stort avstånd jag än tar från skolsystem i övrigt.
Det är liksom en institution jag aldrig riktigt kommit överens med konceptuellt, även om jag klarat mig oerhört bra genom dem på meriter av mitt språk och min mentala allmänkonfiguration, som i någon mån varit ganska kompatibel till och med med korvstoppningsmetodik och påtvingad skolagenda. Att jag inte vigt mig till att hjälpa till att reformera den är nog mer ett utslag av att jag inte kommit på någon bättre metod att i slutänden nå fram till någon slags allmänbildning, annars hade jag nog faktiskt varit lärare nu eller på god väg.
Jag älskar att förmedla någonting jag vet eller kan eller förstår till någon som är nyfiken på detsamma och vill tillägna sig det. Men det måste börja i den änden, annars är det inte värt någonting för mig, och inte lika mycket för den som lär sig det. Det skulle ta kål på mig att lära ut någonting till folk som kom till mina lektioner för att de ska och inte för att de vill och är nyfikna eller vetgiriga eller vill förverkliga sina ambitioner, upptäcka vad de kan göra och lära sig, bli mer än de var och trodde sig kapabla till. Det behövs eld och gnista för mig, engagemang, uppriktighet.
Härom dagen skulle jag installera mitt telefonipaket jag beställt från Bredbandsbolaget, tänkte jag, och hade läst mig till att jag skulle skruva fast en propp i första telejacket i bifogade instruktioner. Så jag tog bort telefonsvararen som satt i jacket, tog fram två stora stjärnmejslar, och konstaterade så att den skruv som satt i själva vägguttaget var för platt mejsel. Lång jakt genom hushållet efter min McGyv..., hm, Schweitziska armékniv, som är vad jag har i den vägen. Till slut hittade jag den i, hm, någonstans.
Så skruvade jag ur befintlig fästskruv för plasthöljet, lade omsorgsfullt skruven intill mig så jag inte skulle tappa bort den, stoppade i den nya dosan i jacket, körde i den längre skruv jag fått med dosan, och konstaterade att den inte fäste upp i väggen, för att den var för kort eller för smal. Utan dosa fäste den, med inte. Fånigt. Vad var det det stod i instruktionen? Var är instruktionen? Jag hade den här alldeles nyss, det vet jag.
Tre minuter senare, hittar jag pappret på lilla hurtsen intill dörren, och läser att man inte behöver skruva fast sin dosa om man inte vill. Åhå. Det var ju bra; ingen magi med att den där längre skruven skulle sluta någon krets och omfördela flödesvägarna i jacket, med andra ord, och bara att återställa och vara glad att inte kunna tappa bort originalskruven, följaktligen. Gott. Nå, var är den där skruven, nu då?
Sex minuter senare, efter många bryderier och letande på alla håll och kanter jag letade efter pappret för en stund sedan -- förmodligen hade jag den i handen och lade den någonstans -- hittar jag den på mattan intill jacket, där den låg för att inte komma bort. Och det gjorde den ju mycket riktigt nästan inte. Skruvar i den, kör i dosan, fäster alla sladdar, provar, försöker följa instruktionen för att registrera mig på mitt telefonnummer, och misslyckas, för att BBB tydligen inte tyckte att jag var registrerad på mitt eget telefonnummer. Operation avbryts, och jag fortsätter på mitt redan fungerande vanliga abonnemang som på något märkligt vis fortsätter fungera fastän det nog egentligen inte borde göra det för närvarande.
Nå, det här var ingen unik disträism för saker i den fysiska världen; jag kan göra rätt fina tankevurpor även i nördigare sammanhang. Jag hade ägnat en god bit av gårdagen åt att konfigurera om en community-site jag då och då språkar med gamla bekanta genom, Lunarstorm -- som tydligen har 90% täckning av svensk högstadieungdom, läste jag av en händelse mig till igår i International Herald Tribune -- så det skulle bli litet lättare att vada genom horderna av, hm, svensk högstadieungdom, vilken för rent umgängsligt och konversativt bruk föga intresserar mig (och jag dem) i det generella fallet. Bland en komma två miljoner är det kanske på sin höjd några tusen det vore kul att slå sig i slang med, och de dränks lätt i hormonfloden.
Så jag byggde mig ett litet hack som automatiskt sorterade om vyer med listor där personnamnslänkar fanns med och flyttade upp flickor över 25 överst, och grävde fram deras hemvist från sidorna de länkade till, och plötsligt var det nästan lätt att hitta till dagboksskriverier med korrekt grammatik och interpunktion. Ibland till och med något tänkvärt eller kännbart på agendan. Toktrevligt. Så litet i förbigående svängde jag till en version som gjorde nästan samma sak, fast för Helgon, men den tycktes inte fungera, och så lät jag det vila utan att reflektera mer över det.
Fast det enda som inte fungerade var det där med att markera namn som befann sig i skärningspunkten mellan "flicka" och "25 och uppåt" med fetstil (som jag tossat ihop som ett stöd för ögat), annars stuvade den om för glatta livet. Till exempel min Polare-vy, i vilken plötsligt flickor över 25 hamnat överst, pojkar längst ned och övriga i mittzonen, vilket roterade om folk mellan relationskategorier något hejvilt. Isses. Databasinkonsistens? Skulle inte tro det, nej.
Mmmm. Tänka är bra, och förhålla sig ödmjuk till sig själv och annat i största allmänhet med. Tjattrade litet med Deb om det och annat relationsligt senare under natten. Det är fasligt bra med väninnor det är lätt att prata känslor med. Och språk. (Tack för Deb, Fredrik! ;-) Även om de nu bor i USA. Lyckligtvis behöver man ju inte kära ned sig i allt som råkar vara mjukt och inte ha basröst, eller är kantigt och har basröst, om man nu är sådan. Fast det är lättare att skaffa goda vänner över könsgränserna, tycker jag, åtminstone nätligen. I Märkligheten faller det sig ofta naturligare att råka hamna i umgängen (jobbligen, till exempel) inom samma genus, så trivsamt nog kompletterar delarna varann rätt väl.
Ett tänkande till på agendan innan jag sätter punkt för idag, kring ödmjukhet och att förmedla kunskap.
Känslan av ödmjukhet är en av mina favoritkänslor; jag grips av något snarlikt när jag ställs inför att förklara någonting abstrakt, stort, svårt, komplicerat eller som sanolikt har en massa korsvisa beroenden på andra saker man behöver nästla ut och börja med att kommunicera, för att till slut bygga ett förklaringstorn som når upp till ämnet och så att säga samtidigt ger hela utläggningen verkshöjd och markförankring. Jag älskar det. Få stunder är så bra som när man lyft näsan ur någonting för att flickvän knackat på en och frågat "vad gör du?", och man ett snabbt överslag senare konstaterar att svaret är "jag tror jag behöver middagen på mig för att förklara det; ska vi börja laga den nu?", och sen gör det. Ja, det finns kanske något av en lärarsjäl inbyggt någonstans i mig, hur stort avstånd jag än tar från skolsystem i övrigt.
Det är liksom en institution jag aldrig riktigt kommit överens med konceptuellt, även om jag klarat mig oerhört bra genom dem på meriter av mitt språk och min mentala allmänkonfiguration, som i någon mån varit ganska kompatibel till och med med korvstoppningsmetodik och påtvingad skolagenda. Att jag inte vigt mig till att hjälpa till att reformera den är nog mer ett utslag av att jag inte kommit på någon bättre metod att i slutänden nå fram till någon slags allmänbildning, annars hade jag nog faktiskt varit lärare nu eller på god väg.
Jag älskar att förmedla någonting jag vet eller kan eller förstår till någon som är nyfiken på detsamma och vill tillägna sig det. Men det måste börja i den änden, annars är det inte värt någonting för mig, och inte lika mycket för den som lär sig det. Det skulle ta kål på mig att lära ut någonting till folk som kom till mina lektioner för att de ska och inte för att de vill och är nyfikna eller vetgiriga eller vill förverkliga sina ambitioner, upptäcka vad de kan göra och lära sig, bli mer än de var och trodde sig kapabla till. Det behövs eld och gnista för mig, engagemang, uppriktighet.
postad 23:49 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar