10:15 Poff! Borta!

Jag sitter och försöker sätta samman rekursionsförloppet genom ett stycke programkod som ska konstruera ganska minimala reguljära uttryck som upptäcker amerikanska aktiesymboler i websidsbrödtext, när telefonen ringer. Jag svarar. I andra änden hörs ett dämpat sorl, litet som från en turistbuss, men ingen säger något, så jag lägger på efter en stund och fortsätter pilla litet på en subrutin som skapar minimala teckenmatchgrupper. Den fungerar inte än, och spottar ur sig vansinniga förslag, inte fina teckenkodsintervall, som den borde. Det ringer igen. Samma sorl, men nu hörs också Ulla, min körledare, i förgrunden.

"Var är du?", frågar Ulla.

Under bråkdelar av en sekund spränger jag stacken, skingrar hela programmeringskontexten som upptagit 95% av min omvärldsmedvetenhet, och tar ett djupt andetag medan insikten om rådande förutsättningar tätnar omkring mig och skriver över tidigare föreställningar om veckans förlopp. Det är idag vi åker till Skottland, inte i morgon. Jag kommer inte kunna köra Marias katt Simbah till veterinären i morgon bitti.

Jag berättar att jag är hemma än, preciserar min hemadress, och vi enas om att bussen plockar upp mig vid Abiskorondellen när jag fått med mig min packning. Jag nämner inte att jag inte börjat packa än. Att packa är en utdragen planeringsvånda för min del. Så inte den här gången. Hur sjutton ska Maria få tillbaka sin bil? Jag ringer upp henne för att förklara läget, men hon svarar inte, så jag meddelar osammanhängande läget på hennes mobilsvar och att jag ringer upp och berättar närmare detaljer när jag kommit på vad jag gör av bilnyckeln, så hon får den. Vi ska vara borta veckan ut.

Sliter så åt mig mina noter, och börjar jaga kläder. Finkläder till konserten, och så kläder att ha på sig i ett rått Skotskt klimat. Ned i ryggsäcken med allt. Vart sjutton tog mina svarta byxor vägen efter Marias födelsedag i lördags? Jag nöjer mig med ett par fulare, och så mycket underkläder jag lyckas svepa på mig. I resväskan ligger mina slipsar -- de får ligga kvar, och får sällskap av min nytvättade vita skjorta. Tar tandborsten ur laddaren, tandkräm från badrummet, ett par öronproppar från nattygsbordet, och stänger väskorna. Det blir ett lätt bagage. Undrar vad jag ska göra av bilnyckeln -- gömma utomhus på något bra ställe? Näääeh. Kommer på snilleblixten att lägga den på köksbordet -- Maria har ju min lägenhetsnyckel! Hurra!

Skriver ett snabbt "Förlåt! :-/" på en rosa post-it, och lägger nyckeln ovanpå. Tar mitt bagage, låser dörren bakom mig och går mot Abiskorondellen. Åtta minuter har gått sedan Ulla ringde. Hon ringer igen -- de är framme nu. Jag ser dem vid busshållplatsen. Vi lägger på. En minut senare ringer hon igen -- "Har du passet med dig?"

Jodå. Passet ligger alltid i plånboken. För sådana här tillfällen.