23:58 Körsång vs dans

En tanke försöker krampaktigt hålla sig fast i någonting, men får inte riktigt fäste och virvlar strax bort i mörkret, för att aldrig landa igen. Det är november. Månaden Sverige klämt in mellan vackra löv och kristallklar snö. Ett medeltida mörker utan glimt eller klämt eller annat upplyftande som hör årstiden till. Jag klamrar mig fast vid kör och dans, och halkar litet på dansdelen; det är litet olja och vatten vissa da'r.

Det är roller och umgängesmönster, i botten. Kör är samarbete, många röster under ledning av en vilja och strävan, en dirigent som leder en skock vokalister mellan notsystemens färdigskrivna dans, ibland med ackompagnemang av piano, orgel eller andra instrument. Den styrande viljan är inte min. Jag tycker om att ha det så. Sätta egen prägel och färg, underifrån, från mitten, eller från något oväntat håll. Men inte uppifrån. Det är inte min grej. Inte än, kanske aldrig.

Dans, i de former jag möter nu, är litet tvärtom; musiken är given och färdig, men dansen är oskriven, så när som på att det finns turer och somt som fungerar och annat som inte gör det. I dansen blir jag själv satt som kompositör, koreograf, remixer eller disk jockey. Live. Ett mönster att väva ihop mellan musik, rytm och två kroppar, under tiden man kanske småpratar, skrattar och lär sig och varann saker. Motorik, koordination, taktkänsla och fantasi, vana, erfarenhet. Ett språk med sina egna fonem, morfem, fraser, sammanhang, nyanser och så vidare. Jag kan fortfarande knappt stava, än mindre vända utochin på världen, bolla och leka. Och i grund och botten gillar jag som sagt inte att föra. Åtminstone inte så här mycket.

Och så är det som sagt november. All den här blötan för ingenting.