04:31 Man, kvinna, cello

Den mjukt avrundade formen av en kvinna, dels en skatt för ögat, men kanske främst en njutning för känslosinnet. Förföriskt välvda ytor och böljande kurvor. Kroppar som tvingar blickar till sig från de blygaste av gossar och lockar fram smekningar från de djärvare. Säg är inte dessa instrument svarvade för att trakteras, att sätta ljuv musik till världen?

Jo, bestämt är de det. Det är visserligen inte alltid möjligt att förstå henne, men att fatta henne är lekande lätt. Så lätt när stund, plats och omständigheter är de rätta, annars blott en fjärran möjlighet, då musikant och instrument månne funnit varann, tagit plats i orkesterdiket och stämts i rätt tonart. Nu stundar dock upptakten, då vi fattar vårt instrument och känner hur det andäktigt bereder sig att ställa sig till vårt förfogande, ivrigt inväntandes den första tonen.

Fattningen är inte förbehållen händerna allenast; den tar helst hela kroppen i anspråk. Smyg in armen om ryggen, lägg henne på rygg i din famn och luta hennes hals mot ditt huvud. Se till att uppnå stadga och ha henne tryggt vilande mot dig, så bekvämt att instrument och traktör blir en enhet i balans, för strax börjar själva symfonin. Låt så din andra hand mjukt följa hennes kurvor ned längs kroppen. Lägg märke till hur hon svarar dig på det tysta språk vi förnimmer mer kroppsligen än genom ljud. Ni befinner er nu i det lugn och den harmoni som fordras, om ljuva toner ska uppstå i den ändlösa ström av ögonblick som tar vid när tystnaden bryts. Åtnjut stunden med slutna ögon. Snart lyfter dirigenten sin taktpinne.