2006-09-23

22:22 Le Bistro och morgondagsreklam

Nu blir det kortkort, med mina mått mätt, för jag är mätt på idag och rasaihoptrött.

Far med tant for hit, och i ett nafs var min sänghylla uppe igen; wii! Djupare plugg, tjockare skruv och bättre slagborr, så det känns rätt tryggt att den inte rasar ned igen. I synnerhet inte i natt, för jag är för trött för att stuva upp någonting på den igen just nu.

Jag hade trott det skulle bli ett projekt för eftermiddagen, men vi var klara medan det ännu var dags att leta lunch, så vi gav oss av litet på måfå mot Bergs Slussar, i hopp om att kombinera mat, fin natur och strålande väder. Men det var stängt, som om säsongen var över och det var senseptember eller så, så med några timmar att döda före 18, då vi bokat bord på Le Bistro, for vi vidare till Motala, där det lagom hanns med bakad potatis och motormuséet. Inte riktigt min kakbit, men det var en del allsköns kul gamla postrar och anslag med, däribland ett litet avsnitt kondomhistoria. Vi har visst haft någonting vid namn preventivmedelslagen, som inte försvann förrän 1970 helt och hållet, och som i början av 1900-talet till och med förbjöd undervisning i ämnet.

Det kändes nyttigt att köra litet bil igen. Måste komma ihåg att gå och fota mig, så jag får nytt körkort innan november; jag kan ge mig på att det blir massor av strul om jag inte har det klart innan jag reser.

Le Bistro levde upp till allt bra jag hört om det, utom en punkt: det var inte tokdyrt. Och det var ju en rätt trevlig punkt att inte uppfylla; tre trerätters plus dryck, under tusenlappen. Huvudrätt under 200:-. Uråldrig vacker källarvalvsmiljö, gastronomisk förförelse, nästan inga andra gäster så tidigt, några få par när vi gjorde avtåg ett par timmar senare. Och så kom jag ihåg att jag någon gång borde gå på Fiskekrogen, där nere i Göteborg, som väl kanske var tre gånger så dyrt, men värt pengarna. Jag ska höra mig för om någon jag gästar också kan tänka sig ett besök där, när jag far ner i oktober, för jag har ingen aning om hur länge det kan dröja innan jag är i Göteborg härnäst. Kanske flera år. Rentav troligt. Hjärnan begriper sådant där så sakta.

Min gamla jobbofon är jättedum. Man kan använda den för att ringa med och svara i, men vill man läsa textmeddelanden i den ska man ha turen med sig för att displayen ska visa någon text alls. Jag hoppas det inte är några viktiga informationer jag fått som jag inte kan läsa. Breva mig nätligen är klokt, för närvarande, om man har något viktigt som borde nå mig.

Och i morgon bitti klockan tio är det orgelinvigning i Tomaskyrkan, T1-området, för alla som tål litet körkrax och står ut med tanken på gratis tårta efteråt. Komsi komsi! :-) Jag tror väl inte på allvar att jag egentligen lyckas locka så många bekanta att ta sig upp så tidigt till att idka andliga aktiviteter, spisa sång och tårta, men det skadar ju inte att försöka, och så är det roligt att bjuda sina vänner på sina andra vänner, så där som härom dagen över en liten sammanstrålad lunch på samma tema, där jag var kransbekant snarare än bekantskapskärna. Såvitt jag vet är det bara de milda mysiga i min bekantskapskrets som läser det här. (Tänk, en sådan massa komplikationer jag inte dras med, ändå.) God natt och väl mött!

0 kommentar:

Skicka en kommentar

01:34 I-landsproblem: hur långt är ett snöre?

Jag fick just i-landsproblemet att besvara frågan vad en maclaptop, en mobiltelefon och ett dito abonnemang kostar. Yay. Alltså återstår att lista ut hur långt ett snöre är.

Det första är lätt som en plätt; det är bara att klicka sig knasig i Apple Stores laptop-byggare och se fantasipriserna ta form. (Det är ett slags trolleri, det där, att köpa Apple-saker.)

Sen blir det genast skitsvårt, för jag har bott under en sten, vad mobiler beträffar, från dess de kom och fram till nutid. Jag har en hög gamla jobbarkompisar som bygger Opera Mini nuförtiden, som jag tänkte försöka lura ur vad jag borde ha; vi får se hur det går. Som minst ska jag nog ha en fyrbandig sak, för att kunna prata i telefon här hemma i Sverige och där hemma i San Francisco, men sen tar i princip kravlistan jag känner till slut. Mesta möjliga batteritid, standbytid och dylikt, till minsta möjliga vikt och storlek som inte är för litet för att gå vilse i handen, kanske? Tillkomme användargränssnitt man inte får högt blodtryck av. (Jo, jag kan säkert önska mig en ponny med, när jag ändå är igång.)

Sen börjar huvudvärken abonnemang, som nog är något slags spökeri som är ännu mer mystifierande ointressant ändå. Undrar om det finns säljare någonstans man kan gå på utan att komma därifrån med det som ger mest provision, och i så fall var? Det kanske handlar om att slugtänka, så där som i knivigheten om att extrahera sanning i landet där alla du pratar med antingen alltid talar sanning eller alltid ljuger: att fråga någon om hon skulle svara "ja" om man frågade henne om man får ge henne en kram. Antingen är hon ärlig, och ett ja betyder ett ja både i första frågan och indirektionen, eller så är hon det inte, och då anstränger hon lögnnerven två gånger till en dubbel negation/affirmation så att ett ja fortfarande betyder ett ja, och ett nej ett nej.

Men vad vore fånförsäljarmotsvarigheten? Hej. Jag tänker köpa en jobbofån. Jag går omkring och pratar med många fånsäljare, och tänker köpa min fån, inte av den som ger mig bäst pris, utan av den som verkar gissa sig till och förstå bäst vad jag vill ha och varför. Bla, bla, bla. Vad bör jag köpa och väga mellan? Får jag prova? Och sedan: hur går jag i abonnemangsdjungeln?

Det är säkert en av de sämsta sorters kund man kan tänka sig. Jag vet knappt ens var jag bör slå ned på dessa säljare. Något som en gång hette och kanske fortfarande heter Geab. Telias butik. Kanske någonting i Tornby; elgigant, onoff, siba och dylikt. Fast gissningsvis gitter jag inte bry mig om den där ambitionsnivån. När allt kommer omkring, tycker jag ju det är roligare att gå till tandläkaren än att ringa till folk. Jag är absolut inte kompis med telefonen som medium; det är en oartig och väsnande historia som bryter folks egentid, river upp möten, umgänge och annat. Fasta fåner är något bättre än mobila, men jag tycker det är samma slags basala felslut i botten.

I morgon ska det borras betongvägg i min lägenhet, så sovrumshyllan återfår sin plats närmre himmel än helvete. Den som blev trött på livet i det blå och kastade sig mot min mjuka säng en dag när det brast för den. Håll för ögonen nu, ni som ser rött då hormonvindar blåser, för min hjärna började plötsligt hälla ur sig de bedrövligaste associationsspår av dålig poesi. I din sovrumshyllas mjuka mylla, vill jag söka nattlig vila. Sukt och trängt, suck och förträng. Det är nog skadligt att se haremkomedi (ja, det är en etablerad genre), med alla de där klassiska billiga knepen; disträ pojke ser sig inte riktigt för och går in i en vägg, eller ska jag säga hylla, som fjädrar mjukt, med mycket mera.

Nåja. I morgon hälsar en pappa, hans förtjusande tant och slagborr på, och med litet tur, hittar vi på något bra gemensamt evenemang för kvällen, därefter, av lagom art, med sovrummet återställt i sitt mindre nakna skick. Är jag igång redan tidigt, tidigt på morgonen (nä, föga troligt), blir det en sväng förbi någon äppelmånglare för att klämma på hårda paket. Fast det tål väl vänta ett slag också.

Jag är i alla fall trivsamt mystrött och snossugen. Hoppas jag drömmer något ditåt.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se