2005-11-05

19:17 Lutande plan

- Jag undrar varför havreflarnet inte väljer att bre ut sig åt de sidorna; det finns jättemycket plats åt de här hållen, sade hon.
- Det har nog med plåtens lutning att göra, skulle jag tippa, sade jag.
- Ååååh, vad den var dålig! utbrast hon, med något gillande i rösten.

Jag begrep inte vad jag sagt, förrän hon fyllde i, "...skulle jag tippa".

1 kommentar:

Blogger Jenny skrev...

Okynnesvitsare där!

07 november, 2005 02:22  

Skicka en kommentar

15:18 Stigfinne

Stigarna brer ut sig i ett finmaskigt nät i alla möjliga riktningar framför mig. Jag nosar på dem, allihop, och kan inte riktigt bestämma mig förrän jag smakat på var och en ett slag, eller i alla fall förstått vad det bor för lockelser bakom dem, och hur de relaterar till mina egna drömmar och min egen längtan. Ett litet axplock ur min egen repertoar av det som grenar ut sig framför mig, där jag står just nu:

  • Fritidsledare

  • Förskollärare

  • Kroppsterapeut

  • Programmerare

  • Skribent


Jag skriver redan rätt mycket, för nöjes skull. Ska jag slå in på skribentstigen? Den i sin tur har massa grenar; ett teknik-spår, ett mer orerande och kolumnistiskt spår, något humoristiskt, något litet mer kritiskt. Om nu inte det här med olika former av ankmammaskap ville sig till riktigt. Det har börjat uppdagas att kroppsterapeut nog är en längtan som handlade mer om att möta ett eget behov än att bli en bra karriär, när behovet helt plötsligt, och i alla fall för stunden, hittat ett slags mättnad att vila i. Jag har börjat ana att förskollärandet har snarlika undertoner.

Just nu sitter jag på ett kontor intill en kär som sitter och lördagsjobbar i full fart. Tangentbordets sång får det att sjunga i hjärtat, och mitt eget tilltänkta disciplinerade sitta-bredvid-och-jobba-med-mitt har det inte blivit så mycket av än. Men jag trivs något oerhört, och det känns samtidigt väldigt bra och väldigt fuskigt att ha lämnat sin vardag ett slag och translaterat trettio mil åt sidan för en existens som fortfarande känns synnerligen parallell mitt vanliga livsspår.

Två parallella livsspår som passar oerhört väl ihop när de korsar varann, men som på övrig tid känns litet så där bekymmerligt likt definitionen av parallella linjer -- linjer som sträcker ut sig mot oändligheten i vardera riktningen utan att någonsin korsa varann. Det behöver töjas och böjas i några ändor, och det är ett helt nytt sätt och helt nya perspektiv att angripa sitt liv från för mig. Jag trivs jättebra i Linköping. Jag trivs jättebra här, även om det ännu bara är människor och inte bygd eller klimat jag rotat kärlek i. Jag älskar henne. Hon älskar mig. Jag tror egentligen inte på distansförhållanden i praktiken. Ingen av oss tror på att det är bra att flytta ihop. Vi är lika ense om att krypavstånd, eller i alla fall minuter, är mer idealt.

Om det nu inte var nog med att fundra över åt vilket håll man vill gå i livet, de timmar man lönas för i kontanta medel. Stigar är det gott om.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se