13:07 Mastodont i svartaste svart

Här är ett mail jag denna augustidag skickade till Fredrik Mellström, betitlat "Allt möjligt och en del annat med". Fint att han sparat det; på min sida har det sedan länge varit försvunnet.


Morsning, här kommer en liten mastodont i svartaste svart.

En liten fanfar, och vi är igång. Nä, skippa fanfaren förresten, den kan fan fara dit pepparn växer. Skatta dig lycklig som inte börjat lida för Kronans räkning likt en annan religionsstiftare. *rys*

Att jag sitter här och bara mår litet halvkasst i stället för att ligga halvsovande någonstans i Strängnästrakten, lukta illa och må garanterat helkasst i ett uppeldat militärtält har att göra med att jag har ledigt en vecka, så att någon ett par skutt uppåt i strukturen mår litet bättre i själen då han drar sig till minnes att han dragit in nästa helg för oss. Med andra ord har jag hela nio dagar under vilka jag kan dröna (fast drönarna (du vet, de där haploida gynnarna som surrar omkring) har det bättre; de har ju en hel sommar på sig). Inte så många kvar av dem längre, dock. :'(

Du har hört att lumpen gör män av pojkar, va? Inget kunde vara mer, ja, någonting. Vi har i alla fall lärt oss att bädda sängen, städa, sopa, svabba golv, putsa fönster, laga mat, diska, pyssla om sårade samt måla oss i ansiktet. Hemskt manligt. Att måla sig i ansiktet är värst av nyss uppräknade maskuliniteter. Låt mig förklara (det kan behövas litet bakgrund för att förstå varför, och eftersom jag börjar tröttna till en smula lär det bli ordbajsning i samma veva, koppla på skumläsningsmod! ;).

Fältvecka

Ursprunglig betydelse: En period om fem dagar i följd under vilka stackars oskyldiga nyinryckta tvingas ut bland buskar, stenar och barr för att lida all världens kval.

Reviderad betydelse: En sammanhängande period av godtycklig tid, tio dagar eller mer, under vilken ovan nämnda dagordning gäller.

Vår första fältvecka (förra veckan) lyckades givetvis vara den där härliga värmeböljerekordveckan då man mätte upp en medeltemperatur om 32 grader någon av dagarna (givetvis den då vi knallade till skjutbanan, svettiga och (måttligt) glada). Du skulle bara veta vilka härliga umbäranden det innebär att sätta upp/riva ett tjugomannatält tre gånger i följd (för den goda träningens skull), besätta stridsställningar, knalla omkring i tät klädsel sommartid, åla/hasa omkring i gräset med packning et cetera. Det är bra synd att man inte är masochist. Nåväl, tillbaka till ansiktsmålningen. När man är militär i skogen vill man natur(obs dåligt skämt)ligtvis se ut som broder Gran på skulten och syster Leråker i ansiktet samt på händerna. Vad som gör denna matchning så önskvärd har åtminstone inte jag lurat ut än (det är ett av de många lumparsympromen man upplever: hjärnan kopplas ur - mer om det senare).

Hur som helst, när man krälat, hasat, stått uppställd, skyndat och stressat omkring hela dagen i skogen, luktar man ungefär lika tilltalande som förra decenniets dessertost och mår ungefär lika förtjusande. Kängorna är fyllda av fysiologisk saltlösning, varför det tjippar en smula då man rultar framåt efter förmåga. Har man tur (det händer) inser ens befäl att hygien är en dygd, och kommenderar sin fårskock till badplatsen. Har man riktig tur blir man rentav fraktad dit som ett kreatur; trettio får uppfösta på ett lastbilsflak. Då njuter man. Nåväl, väl badad och ren, rentav litet glad i hågen om man inte tänkt på vad som komma skall, är det så åter dags att införliva sig i trädens led, målad. Om du är påläst på Laban och Labolina kan jag ju säga att det här var tvärtom (mot "vilken tur att vi hann bli smutsiga innan vi badade!") - här gäller "vilken tur att vi fick bada innan det blev dags att smutsa ner sig igen". *stön*

Militärväsendet vill ha din kropp. Det och inget mer. Råkar du ha något i skallen ses det till att det somnar eller skrumpnar ihop illa kvickt. Som militär ska man vara någon sorts zombie, helst en zombie utan identitet. Gör som de andra, se ut som de andra, knip käft och lid pin. Eller något besläktat. :) Under veckorna tänker man inte många civila tankar, hjälmen suger liksom åt skallen och ger upphov till ett vakuum innanför skallbenet. Om någon hoppade ut ur en buske och frågade vad kvadratroten ur nio var skulle man inte ha en sportslig. På sin höjd skulle man reflektera och undra för sig själv om man hade alla fickor knäppta och såg respektabel ut.

Ett annat symptom som kännetecknar de inryckta är språkförbistring, eller snarare språkutarmning. Massa militärt facksnack, deprimerande lumparskämt, kommandoord, formell rappakalja (ja! minnet klickar plötsligt till, måste ta med "Rappakalja"-kort som kvällsnöje då man inte är i fält) i största allmänhet. "Korpral, Värnpliktige Stendum anhåller om att få strypa en neger", "Löjtnant, Soldat Hjärntrött anmäler sig klar för visitation" osv. Givetvis finns det inte ett befäl som kan prata svenska, samtliga uppvisar brister i förståelsen av de ord de använder. "Samverka" är ett gruvligt missbrukat ord som ersätter nästan vilket verb som helst då två eller flera personer är inblandade. Vill någon få en fras att verka litet generell eller allmängiltig hakar denne enklast på "eller motsvarande" på slutet. Alla rörelseverb utgår och ersätts av det enklare "framrycka", "framryckte", "framryckt". Förnamnet som tilltalsnamn utgår helt (något jag delvis satt mig upp emot; på mitt logemente råkade det hamna en annan Oxelösundare vid namn David, vilken jag kände i andra hand sedan tidigare (alltså: en kompis' kompis)).

En liten lustig detalj: du minns Hakan? (JA! Det är klart att du inte glömt Louise!) Vi har en kapten (vår kompanichef) som pratar likadant, med skillnaden att han inte klarar tvåstrukna c i vardaglig samtalston. Man börjar fundera över om inte den gamla kemilärarinnan gjort lumpen...

Den "teoretiska" utbildning som faktiskt sker hålls på en banal nivå. Aldrig några förklaringar om vad som ligger bakom, varför/varför inte och så vidare. Vi fick en genomgång här i veckan om mörkerseende. Bara oskalade fakta (vilka man givetvis var bekant med sedan tidigare).

I egna ord: ljus med låg intensitet och/eller låga svängningstal (exv rött) försämrar inte mörkerseendet nämnvärt. Med gula fläcken ser man inte ett skit i nattmörker, titta därför på föremål som man tittar på ett NAP. ;) Exponering för vitt ljus bryter ner rodopsinet i näthinnan så att man inte kan se ett smack förrän en halvtimme efter ljuset avlägsnats, då ämnet hunnit återbildas igen.

I militära termer: Lågt ljus, kanske rött eller så, gör att man fortfarande kan se saker omkring sig när det är mörkt, om man kunde det innan förstås. Vet ni hur man ska titta om man vill se nåt när det är mörkt? (tittar sig omkring, flera händer uppräckta) Nähepp, jag tänkte väl det, jo, då ska 'ru titta en bit bredvid eller ovanför till exempel, för annars försvinner det bara. Om din polare lyser dig i ansiktet med sin ficklampa så kommer du inte se nåt på två kvart, så ge fan i det.

*gråt*

Sen har jag ju kvar kapitlet vapenhantering. Vapen suger. Det är inte skojigt att sitta och fippla med vapen; öppna sin ak5 på max arton sekunder, stänga på max trettio. Fetta in varenda j-a liten pryl vars namn man givetvis ska kunna, torka av rubbet igen, vika ihop skiten, lyfta skrället i de mest obekväma lägen, hålla kvar det där tills man får mjölksyra i varje lem, hasa omkring på backen med avskrädet framför sig, och inte minst förstås tanken på att man ska nyttja hatobjektet till att ta kol på andra stackars gossar som råkar ha fel färg på uniformen. Fysingen.

Låt oss se... ...vad återstår att spy galla över? Eldvakt mitt i sommarnatten i kokhett tält? Stå på post en timme i svinottans beckmörker? Sova två stycken med packning och vapen på en yta mindre än en typisk golvmatta? Tja, en del till är det nog om man tänker till. Alla övningar som syftar till bättre kondition lär väl inte besvära dig kan jag tro.

Okej, gå inte och häng dig lagom till inryckningsdagen, jag har utelämnat de goda sidorna (det finns faktiskt ett par, trots allt). Även helvettet har en baksida, eller motsvarande. (precis så brukar det låta :*) Jag har till exempel fått ta körkort gratis, det smakade inte illa. Rätt kul historia:

Det började med att jag fått ändrad tjänst till "radiotelegrafist och terrängbilsförare". Jag påpekade för mitt befäl att jag inte hade körkort, och blev direkt tillfrågad hur långt jag hade kvar till körkortet.

"Tja, halkkörning, i stort sett all teori men inte så mycket mer" höftade jag till.
"Bra" lät han höra, kilade in på sitt rum, kom ut nästan direkt och meddelade:
"I morgon förmiddag åker du till Eskilstuna och halkkör, den tolfte skriver du upp samt kör upp".

Det här var den sjätte augusti... Den helgen blev det en del pluggande... Uppskrivningen klarade jag, men jag körde uppkörningen, lyckligt nog skulle det komma att visa sig. Du kan inte gissa vad som gjorde att jag inte blev godkänd... ...jag "höll inte tillräckligt hög hastighet". :) Klart kul. Jag hade inte vågat köra i femtio med Kronans bil på en grusväg, utan hållit trettio. Men som sagt var det hemskt bra att jag inte klarade uppkörningen just då, för tack vare det fick jag smita från stånket ungefär en timme om dagen hela fältveckan genom! Det var kanon, dessutom lärde jag mig hela stadens geografi på ett kick. Och så fick jag tillfälle att skita på en civil toalett, vilket inte stod lågt på någons önskelista (i fält är man totalt isolerad från omvärlden, man varken ser eller hör något av den, än mindre kommer man i kontakt med vattenklosetter...).

Nåja, jag funderar på att klara uppkörningen nu på måndag (07:45, en rätt bra tid; man har hunnit vakna och så. Upp stiger man mellan fem och halv sex, i fält mer åt halv sex. Fördelen med fältlivet framför logementslivet är att man inte behöver sopa, svabba och dammtorka hela huset före frukost.

Andra saker som är positiva är bland annat matsalsmaten (=ej i fält), Kronans frukost samt reseförmånerna. Vi har fått busskort på vilka man kan åka nästan vart som helst i hela landet (har man sagt åt oss, huruvida det är korrekt eller ej har jag inte brytt mig om att kontrollera).

Jo! En liten detalj jag höll på att missa; jag har snott din frisyr. ;) Svinto för hela slanten. Praktiskt och gruvligt fult. Om du skulle se och känna igen mig skulle du garva. Jag passar bättre i Hiroshimafrisyr.

Fint att du fått en mailadress igen man kan bomba under helgerna. Så här mycket tjafs lär det väl inte bli så ofta dock, nu fick jag mest ett sånt där trötthetsryck.

Om du ger dig till tåls någon dag, lär det väl dimpa ner ett litet adressbyteskort i lådan/på mattan, har inte haft mycket tid till sådana göromål som brevskrivning under den gångna månaden, tyvärr. Det är ledsamt att man inte har någon tid över till brevskrivning om dagarna, trots att man hålls vaken tre fjärdedelar av dygnet. Bluärk för arton timmars arbetsdag.

Skriftligen,
Johan Sundström