2006-08-31

23:48 Disträshopping och loggbok

Bandet är fullastat med allehanda matvaror, och det ska just bli min tur i kassan när jag upptäcker att jag inte har med mig min plånbok. Snopet. Det är bara att beklagar sig, lasta tillbaka alltsammans i korgen och fylla på sortimentet i affären igen.

Det var en synnerligen trevlig, om inte så tenorligt fullsatt, körövning; jag och Henrik var ensamma förstatenorer mot ordinarie cirka fyra, och idag var vi bara fyra tenorer in allo, men det var såpass bekant stoff att det inte lät stort mindre än vanligt om oss när vi klämde i litet extra. Några av August Södermans "Andliga Sånger", litet Taizé-sånger, den alldeles oerhört brittiskt pampigt klämmiga "Rejoice in the Lord alway" av George Rathbone och "Goodnight Sweetheart" blev allt vi hann med innan passet var mystiskt slut på något vis. Men det är ju en ny vecka och en ny torsdag snart. :-)

Jag fundrade litet på cykeln på väg till sången över allergier och dylikt. Det är någonting som jag själv tror mig synnerligen odrabbad av, men det händer litet då och då och ofta nog (som i eventuellt så mycket som en månad eller två effektiv tid, per år) att jag blir, inte förkyld, men litet slemmig i halsen och förra veckan och den här har varit sådana. I egentligen ingen utsträckning alls, men det känns när jag ska sjunga att luftvägarna inte är helt fria och rena, jag harklar mig mer än vanligt om dagarna och är inte helt sällan på toa eller så för att spotta och spola i handfatet för att bli av med litet av slemmet. Det har nog varit så där sedan i alla fall gymnasiet, men jag har inte fått för mig att försöka kartlägga det över tid (förekomster och icke-förekomster, per dag, året om) så det går att börja gissa sig fram till mönster, korrelationer, samvariationer med annat i min omgivning, årstidsväxlingar och så. Man kanske skulle försöka?

Jag är inte så bra på att föra logg; det närmaste jag kommer är att skriva mycket, men inte ens det går det några definitiva mönster i, och inte heller mat eller sömn; jag är ruskans dålig på att själv bete mig regelbundet; det går litet stick i stäv med min natur. Saker som kan regelbundiseras brukar jag över lag tänka på som saker man kan automatisera och programmera, och så löser jag det hellre programmatiskt, där det går. Så inte helt förvånande kom jag till tanken att jag kanske, om jag ville lösa problemet att föra logg över huruvida det är en slemmig-i-halsen dag eller ej, kanske borde bygga något som frågade mig varje dag, till exempel när jag hälsar på någonstans på webben hur landet ligger, och bokför alltsammans centralt. Det skulle nog kunna fungera hyggligt, och kanske i alla fall täcka in uppåt 90% av årets dagar, estimerade jag för mig själv. Så nu återstår egentligen bara att bestämma mig om jag är nyfiken eller ej, och i så fall att bygga det. :-)

Jag bygger rätt mycket saker, så där, på ett infall; härom dagen ett småpyssel för att läsa Nemi-strippar litet bekvämare på webben, och igår ett annat, för att knyta ihop SinFest-sökmotorn (som ruttnat litet) med den nya SinFest-siten. Detta då jag råkade vinna en liten kontinuerlig klurfrågesport och själv blev nästa omgångs lekledare, och behövde gräva fram litet ledtrådsmaterial. Jag undrar hur många ledtrådar folk behöver på sig för att knäcka det -- de första två, vilka vid det här laget redan delgivits, är http://video.google.com/videoplay?docid=2675737184553392255 och http://www.sinfest.net/archive_page.php?comicID=2176 och jag har för närvarande bara fem ledtrådar färdiga, men förmodligen kniper folk dem på det eller färre, för de blir raskt mycket lättare. :-)

Det känns litet ovant att inte ha den här stunden på kvällen allokerad med stillfull och givande konversation om livsfrågor, vilket blivit något av en vana; kanske skulle jag se till att spara mina brevutbyten till så här dags så jag har en liten buffer att ta av, då det blivit en trevlig nästintill-vana. Jag kanske skulle ta en stund med stickningen, och se om jag lyckas byta färg för några varv svart, och kanske hitta mitt mönster, så jag vet vilka breddproportioner jag hade dänkt mig. (En svart tangent, minns jag, är två tredjedelar så lång som en vit tangent, men det är också allt.)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

04:49 Känselmäster på känselmester

Igår var jag hemma på känselmester. Myselmester. Trivselmester. Vänsemester och snudd på vänselmester. Det var en bra dag.

Hon är bara till låns och bara en vän, men närmare och varmare och följsammare än de flesta jag känner minus exen. Jag hoppas jag må vara förlåten om jag talar som en fransman om ett kärt vin, men det är litet så där det känns; jag kan nog ge alla mina nära en sirlig etikett över goda kvalitéer, och det är ett slags objektifierande jag själv efter endast viss tvekan tillåter mig, då fosterlandsmjölken säger som ett mantra att allt objektifierande av människor är fel. (Reductio ad objectum är avgjort fel; människor låter sig inte reduceras till egenskaper, men ibland tycker jag det är såväl praktiskt som vackert att lyfta ut aspekter ur det stora och snåriga sammanhangstrassel som utgör varje individ, för sig. I synnerhet som jag mest orerar om de facetter som reflekteras i mina tankar, känslor och glädjeämnen här i vilket fall.)

Det var en piggtrött flicka på väg in på andra dygnet som landade med tåget, och jag kände först inte igen henne bakifrån trots att hon var väntrummets enda blondin, men ett uppskinande och en kram senare var det absolut inga som helst tvivel om att det var samma Marie som senast, och sen språkades vi iväg till fots mot stadskärnan, fika och en allmänsummering av läget, med mera småprat. Det var soligt klämdagsväder mellan två regn, en sådan där sommardag man sprängt in i hösten, och solskenet reflekterades i våra respektive humör och kastade säkert några solkatter omkring oss med i bara farten, i alla fall från mig, som saknat riktigt, varmhjärtat och kvinnligt umgänge IRL mer än till och med jag trott ett bra tag nu.

Sen byggde vi limelemonad och matpaj. Eller jag klöv lime, slabbade med vätskor och byggde paj och delegerade förtjust pressandet och degbygget, precis som förra gången. Det blev lika bra den här gången som då; degen, vill säga. Själva pajen blev bara hygglig, då jag glömde salta och peppra. Jag har bestämt blivit för van att delegera mecket med grönsakerna i stället så att jag glömt bort ingredienserna.

Bäst av allt var att vänta ut den obligatoriska tiden i ugnen. Den tog förtjänstfullt lång tid på sig den här gången; säkert en halvtimme och litet till, allt som allt, och väntetiden spenderades masserandes i soffan. Det var svårt att slita sig för att flukta så att den inte blev bränd. Gudars, vad jag saknat att pyssla! Efter maten blev det så där snyggt i mitt kök igen, som det bara blir när jag har sällskap och inget för händer ett tag. Mm! Fördelen med att ha en litet lat och passiv gäst som är nöjd med att bara sitta och tjattra med en är att man kan rumstera fånigt mycket och göra snyggt omkring sig, snarare än att få dåligt samvete över att någon annan gör det innan man själv hunnit hjälpa till.

Resten av kvällen varvade kel och prat och mys, och det var rakt inte min förtjänst att vi tog en långpromenad genom Rydsskogen, över universitetsområdet till svandammen vid Valla gård och hem igen, men det var också rätt trivsamt. Klockan var inte ens nio när vi stod och tittade på fågeltjattret bland de många sorters gäss och änder som samsas om den inhägnade med litet god vilja japanska trädgården, men det var rätt mörkt så när som på månljuset. Då och då susade en liten fladdermus förbi i full fart en knapp decimeter över vattenytan och vidare iväg på sin kvällsjakt. Det förvånade mig litet att bara se och inte höra dem, som man brukar göra när man är ute och cyklar om kvällarna i oktober-november. Är det olika frekvens på olika arters ekolodande? Eller åldrar, typer av miljö eller jakt, tro? Ljudlösa och blixtsnabba; först associerade jag till någon slags jättelika trollsländor med eld i häcken.

Vi kom hem igen framåt tio, och väldigt trötta. Jag slår av datorn, och det blir oerhört mysigt tyst, nästan som ute på landet. Mer soffmys, och så småningom mer föreslagen aktivitet, i att sitta och sticka litet tillsammans. Jag hade visst börjat några varv på min pianohalsduk, och fick litet hjälp på traven för att komma på hur det hela gick till igen, och sen satt vi något slags skavfötters och stickade med varsitt garn och hade det olidligt trevligt. Fast jag undrar jag om det verkligen var räta jag borde ha stickat; det såg inte alls ut som tidigare varv, tyckte jag. När jag efter en stund kände att jag längtade tillbaka i mer kroppskontakt än vader över mina lår, klättrade jag in bakom ryggen på henne, och så försökte vi sticka ett tag till, båda två framför henne. Det gick, men gav rätt mycket mjölksyra, så när jag var rätt säker på att ha stickat färdigt första vita tangenten lade jag min åt sidan och pysslade henne i nacken och håret i stället, och inte så länge senare var vi båda så trötta att ögonen började falla ihop ändå.

Undan med stickor och garn, hon vänder sig och lägger sig tillrätta på mage mot mig i stället och somnar rätt strax därpå i min famn på slaget midnatt. Jag sittligger förnöjt kvar och bara trivs. Känner mitt hjärta dunka lugnt och stilla mot hennes öra. Hennes andhämtning häva sig mot min mage. Ser då och då att klockan tickat fram ytterligare fem minuter sedan senast. Sträcker mig efter en luddig filt med fransar, vecklar ut den och kastar bortre ändan mot hennes fötter och stoppar om resten av henne med den del jag höll kvar i. Undrar då och då om det inte håller på att bli litet obekvämt och om jag månne håller på att kasa ned i helt liggande, jag med. Någon gång i kvarten byter jag ställning till en mer upprät, och det är inte förrän klockan närmar sig ett och jag alltjämt trivandes inser att jag måtte ha legat från början och nu nästan sitter upp, med hennes huvud mot min mage. Jag är jättetörstig, och mina fötter, som visserligen sticker ut utanför filten på vardera sidan om henne, är kokheta. Jag vänder försiktigt på henne litet, för att kunna stiga upp och hämta mig ett stort glas vatten, och håller på att gå av av näpetkänslan då hon fortsatt sovandes kurar ihop sig på sidan mot mitt högra lår i stället, halvvägs i rörelsen.

Så jag blir kvar så där i fem minuter till innan jag har hjärta att släcka törsten.

Jag lägger mig intill igen och skedar en stund efteråt, men känner en rätt stark längtan efter tunnare täcke och rymligare säng, och knatar ut i mitt sovrum och sover där några timmar i stället. Framåt sex vaknar jag, längtar tillbaka, återvänder, skedar vidare litet och sover bort några tillsammans-timmar med näsan i en härligt trasslig hårgloria. Äter litet frukost kring nio och väcker liv i datorn på nytt och hinner ifatt litet nyliga händelser. Klockan ett ska jag ha jobbmöte, och framåt tolv kryper jag ned intill igen och försöker väckas, lugnt och lindrigt. Det går ganska bra, är vansinnigt trevligt, och jag undrar hur hårt det kommer slå att snart inte ha någon att alldeles kollra bort sig i kel med igen, precis som vanligt, när jag snor runt och lyfter upp henne på mitt bröst så jag kan komma åt att knåda hennes rygg med båda armarna om henne samtidigt. Den tanken sköljs illa kvickt bort av trivselfloden som sveper fram därefter, och klockan blir halv ett i ett jehu.

Jag skulle kunna fortsätta, och jag skulle egentligen vilja återkalla detaljerna ur de där två mysligaste timmarna, men de ska nog få vittra bort naturligt i stället, tror jag. Och plågan med att bara ha till låns är att vinka adjö och säga hej, vi ses väl någon gång igen, så småningom. Vi är synnerligen tvärtom varann, i nästan hur mycket som helst, men det har ingen som helst inverkan på det där kelandet.

Så nu ska jag försöka att inte dränka mina andra bekanta, begynnande som gamla, i en massa kelenhet kroppen vant in sig med. Men det brukar alltid lösa sig.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se