2006-02-10

02:28 Frihet?

Jag läste något tänkvärt nyss, om vägen till det jämförelsevis tabubefriade samhälle vi lever i idag. Jämfört med hur det låg till här i landet på femtiotalet, eller i början av 1900-talet, eller 1800-talet; vi har kvar rätt mycket med, om man vill se det från båda håll. (Bemöda er förresten inte med att fundera fram eventuella triggande bakomliggande händelser till resonemangen som följer, utöver Jyllandspostens mer eller mindre nyliga publikation av Muhammedkarikatyrer; mer förankrat i konkreta ting än så är det inte.)

Konceptet tabu är otäckt. Allra tydligast blir det nog från ett barns perspektiv. I någon mån godtyckliga saker, ämnen och handlingar, är belagda med jättestora NEJ! och FY! -- och rätt vad det är har du trampat i något som uppenbarligen är så fel att du inte ens får veta varför; mamma eller pappa blir likblek, beter sig jättemärkligt, och världen har plötsligt inskränkts och berövats någonting, av någon märklig anledning man inte förstår. Man får inte ens veta varför; det är ett svart hål, som man inte ens får gå i närheten av, för det bränns. Det är fult och fel, och varsågod att hitta på varför det är så hemskt; här har du kniven. En del barn kanske nöjer sig med ett jahapp, andra, ett flertal, om jag skulle gissa, lägger ihop ett och ett, med början i "Det var Jag som triggade det här, Alltså:" och konstruerar sig en hämning, ett komplex och / eller snittar upp några öppna sår i sin självbild. Sen fortsätter allt som vanligt, i en litet mer avskuren värld.

I runda slängar min känsla för konceptet tabu. Det vill säga: det finns förstås massor av saker som är fel och dumt, och som man inte bör ägna sig åt, men långt mycket mer fel och dumt, är när de "upphöjs" till tabun. Då är det plötsligt fel och dumt på helt andra skalor och axlar, och mest dumt av allt är all rädsla och alla destruktiva känslor och beteenden som blommar upp runt omkring, bara just av att det belagts med tabustämpeln. Jag tror och hoppas att jag är såpass liberalt lagd att det inte finns någonting alls det rätt och riktigt bör finnas ett tabu kring, för att det bor så oerhört mycket ont krut i fenomenet att det gör så mycket mer skada än nytta. Finns det alls någon nyttoverkan kring ett tabu, eller är det en ren rädsloprodukt?

Nå, så här resonerade Jesper Antonsson om hur vi i väst kommit dit vi är idag. Bestämde vi oss en dag för att ha pressfrihet, yttrandefrihet och tolerans? Knappast. "Dansbaneeländet" var högst kontroversiellt i moralkonservativa kretsar på 1930-talet. Det blev ett jävla liv när Per Oscarsson drog av sig byxorna (men behöll kalsongerna på) i Hylands hörna på 1960-talet. Det fanns på 80-talet sosse-elit-muppar som ville förbjuda paraboler. Och så vidare. Tillbaka i mina egna resonemang igen ett slag.

Vägen till frihet går genom att envist flytta fram positionerna för vad som är tillåtet, och envist puckla på de krafter som stretar åt andra hållet. Siktar vi mot ett mer jämställt samhälle, måste vi gå hårt åt till exempel missriktade ansträngningar som exempelvis väderkvarnsslagsmål med ord. "Varför heter det talman även när talmannen är kvinna? Borde vi inte börja kalla det Talperson?" bör mötas med en hård smocka, på grundval av denne Någon letat fram och fabricerat en genusfråga i ett, tills dessförinnan, helt genusneutralt ord, som nu genom att "avkönas" plötsligt ges en aspekt av påhittad könsrelevans att lägga onödig energi på att sudda bort igen från det. På bekostnad av att riktiga jämställdhetsfrågor tappar välbehövt fokus. Snöpligt!

Åter till den nyligen lästa tesen: "Det är jävligt viktigt att kränka islam!". Jag försökte mig på att sammanfatta tanken i få ord, säg 100, och insåg att det blev väldigt spretigt och osammanhängande. Mitt versmått är nog mer att ha gott om ord på mig, gräva djupt och brett med mycket utrymme. Fria töjliga ramar och ragla omkring i dem efter minsta uppslag, än hit, än dit, och till slut sätta mig någonstans jag hamnat, helt oförhappandes, och sätta punkt där. Det brukar vara så den röda tråden i mitt skrivande kommer till, och jag är rysligt bekväm av mig. Se bara var det här stycket började; jag tänkte introducera nästa stycke, som innehåller sagda ord, och så slutade det med en liten utläggning om någonting synnerligen orelaterat, som någonting ville skriva någonstans. Idag tänkte jag göra det litet genomskinligare än vanligt, och liksom blottlägga fenomenet. :-) Nå, hundra ord, friskt lånade och lätt omstuvade:

I Muhammedkarikatyrernas kölvatten diskuteras nu straff för hädelse i Europa. Moralpanik är ett farligt fenomen som lätt äter upp våra samhälleliga friheter. Det låter väldigt illa, men vägen tillbaka mot friheten går genom att gradvis avtrubba skäggiga gubbar och sura kärringar genom upprepade kränkningar. Självcensur och undfallenhet är jättefarligt. Sedan åttiotalet har vi tappat mycket mark på nakentabuområdet, bland annat genom att haka på dubbelmoralistiska strömningar i amerikansk kristen höger, till men för folks självkänsla och sexualitet. Jyllandspostens bilder må ha varit polariserade och taktlösa, men också manat till diskussion, förståelse, tillvänjning och yttrandefrihetsförsvar. Vi behöver mer, inte mindre sådant.

Jag tänker inte bli journalist. :-)

Sådana här banor har jag sällan riktigt tänkt i; att kränkningar kan vara av godo rimmar illa med större delen av mitt inre värderingsbygge, men det slår mig ju mer jag tänker på det att det bara är en (litet väl sen) uppfostransinsats mot villfarelsen att andra inte ska ha rätt att ifrågasätta -- rentav genom humor -- ja, till och med dålig osmaklig stötande humor -- ens egna privata åsikter och värderingar. Till och med i fora jag själv kan råka vistas i. Även om det sårar min stolthet som muslim, kärlekstörstande, prinsessa, neger, astmatiker, husdjur, född på tvåtusentalet, ornitolog, farmor, lågavlönad eller upptäcksresande. Det är inte en mänsklig rättighet att gå omkring och påtvinga andra sina egna referensramar. Ens om man är amerikan, väskryckare, svettig, torpare, tre äpplen hög eller förargad.

Fast det bör förstås uppmuntras att kommunicera, rita karikatyrer och skriva dagboksnoteringar. Och bara för att man får, måste man inte stöta sig med folk med flit, bara för att det går. Men ibland är det nog en väldigt bra sak att ta sig för. Innan det gått för långt.

WWIII

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se