07:28 En könsrollsstudie

Någon gång mellan arton och tjugoåtta revolterade jag mot våra könsroller: jag ville inte följa i de stinkande fotspår jag sett män lämna i de flickor jag sneglat in i.

Det började nog i en ganska rar, och bitvis, eller rentav till stora delar, naiv övertro till vad jag sög i mig ur blödande dagböckers ynklighet om precis hur illa det var ställt på den fronten och precis hur svinaktiga män är, då jag i likhet med till exempel kvinnokliniker inte försåg mig med motsvarande kontrollgrupp män som också utstod motsvarande behandling av kvinnlig röta, i de sammanhang könsmaktstrukturer tippar snett åt andra hållet. Jag gör inga anspråk på att idag ha någon bättre koll på hur läget skiljer sig eller vart det lutar hur och mest, men konstaterar med lätthet att jag hade en totalpolariserad bild med män till svin och kvinnor till offer. Det vill säga inte så långt från bottenskrapet av folk som kallar sig feminister (en mycket större grupp än delmängden som förstått det som ett perspektiv på världen): passionerade polära åsikter och ont om perspektiv.

Mina förlåtande drag, som gjorde att jag flöt litet ovan absoluta bottenskiktet, var att jag inte slogs, skränade, stigmatiserade och målade fan på väggen, samt att jag själv var man, och på så vis faktiskt kunde göra något i egen sak, och gjorde det. Det största kardinalfelet jag tyvärr delade med många som uttalar sig i sådana frågor än idag, var att jag svalt idén att kvinnor var offer, trots att jag tyckte att det inte skulle vara så. Det spelar, emellertid, inte så stor roll hur mycket man tycker, och känner, att det inte ska vara så, om man sen handlar som om det också vore sant -- genom att förmynda kvinnor på alla möjliga sätt för att de är offer, handikappade, osjälvtillräckliga, och så vidare. (Kvotering är ett exempel på precis det, enligt min övertygelse.)

"Av detta förstod jag mycket litet", är en grov understatement. Jag fattade inte alls. Kanske att jag skulle ha kunnat läsa det här, haja till, komma på svaj och få väldigt mycket att tänka på. Det är ungefär i den förhoppningen jag skriver det; att den som inte har sett det jag ser idag får en flukt på det här perspektivet och kan ställa det i relief till tidigare egna tankar och perspektiv.

Det kommer nog inte vara så många ynglingar som läser det, på samma sätt som jag själv inte läste så många trettioåriga karlar då, men om det är något som är värt att läsa, tror jag andra lär peka eller länka vidare till det, så den som, likt mig, intresserar sig för vad flickor de intresserar sig för tänker, tycker, känner, och vad gods de själva läser och engagerar sig i, kanske likafullt kan släntra in här med. Men var ärliga om ni pekar hit någon -- är det för utspätt gods, skriv en bättre egen sammanfattning av idéerna (i ditt eget ljus) i stället för att tråka ut allmänheten. Ty ingen är intresserad av mig -- men definitivt av dig.

Kanske första halvan eller så av det där årtiondet, ägnade jag åt att kanalisera moderskänslor till att mentalt överförmynda tjejer -- att beröva dem ansvar de, liksom exakt alla andra människor, måste få lära sig att bära själva, för att inte bli hjälplösa. Genom att alltid lasta på mig själv skulder för deras eventuella pladask, om jag hade kunnat rädda dem från det, lärde jag ut dels att de inte förväntas kunna väja själva, dels att de inte var ansvariga för sina egna handlingar (så länge jag kunde kompensera), dels att lära sig lita på mig i stället för på sig själva, så de netto blev de offer jag projicerade på dem (eller hjälpte dem att identifiera sig med). Lyckligtvis, får vi väl säga, förstörde jag inte så värst många människor i processen, och kanske inga alls; jag var dels väldigt mycket mer introvert och okontaktsökande än idag, och dem jag var i kontakt med som satt hårdast fast i det här, hade jag föga att göra med att de hamnat där, men också exakt lika litet med att de eventuellt tog sig ur det. Men jag ångrar inte en sekund av det, för jag hade aldrig fattat det här utan att ha bott och levt väldigt nära det på egen hand, sett och känt precis hela förlamningen, och exakt hur djupt den tränger in i precis allting.

En förgiftad självbild förstör precis hela världen för dig. Det är så förbannat viktigt vad du tror på och inte vågar tro dig om att ha kapacitet, anlag, kunskap, mod, rätt, och så vidare, till -- att det borde vara lika brottsligt som könsstympning, att snöpa dig där. Med skillnaden att det här är ett psykologiskt våld få vet att de är eller varit utsatta för, och färre vet att de utsätter andra för. Och det kan inte botas genom att förbjuda faran, utan måste medicineras genom att bygga upp ett självförsvar mot, och att hjälpa till att avgifta den omgivande miljön som bidrar med det.

Den senare halvan ägnade jag mer åt att inordna mig i mönster som i görligaste mån avvek från och utestängde de vägar jag på det där viset upptäckt inte fungerade, eller som kunde leda mig bort från mina ideal och in på de där avvägarna jag avskydde så -- allsköns manssvinerier, om man så vill. Fast jag borde låta bli att benämna dem så, av samma anledning som man inte ska förgifta någon med idén att vara ett offer; det är inte ett spår bättre att injaga män i idén att de är svin, för vi svarar upp mot förväntningar lika bra som alla andra människor, positiva lika väl som negativa, och det är helt enkelt inte i någons intresse att se till att ytterligare stärka svineriers fortlevnad.

Jag må ha använt det hela denna epok som min egen motpol (vid något välfunnet tillfälle myntade jag mig själv som "machoidealets antipol", till en del nära vänners förtjusta varma bifall och instämmanden), från vilken jag lätt kunde ta ut motsatt kurs och trivas med vart jag i stället hamnade -- men det gör det inte till ett bra sätt att leda andra. Man kan inte få någon att internalisera den metoden på egen hand genom påtryckning; den kan bara väljas användbart på eget initiativ. Uppsökande mission måste i stället använda sig av positiva bilder och modeller att imitera. Är i alla fall min tro; häxjakt på manligt svineri eller förtryck inpräntar bara ilska över att målas in i en grupp som förväntas bete sig svinaktigt och förtryckande, och så eskalerar det vidare. Även om det inte var menat att tas så; det är jämt lillhjärnan som får tolkningsföreträde i sådant här -- och den bommar helt och hållet allt finlir som negationer.

Nå. Den mest genomgripande revolten mot könsrollerna och allt det här, var att sätta mig upp mot grundbulten att män har och intar en maktposition. Om män + makt = missbruk, var det ju i alla fall lätt att inta en kontrapunkt, genom att inte söka makt. Ser man sig omkring är det inte svårt att se att missbruk gärna sällar sig till maktpositioner, och som jag besmittat mig med idén att kvinnor var offer jag skulle kunna ha sönder, var det ju lätt lagat genom avväpning av mig. Bort med faran, problemet löst! Eller i alla fall inte mitt fel; mig, på vilken allt ansvar jämt vilade. (Som man. En skenande och helt oanande misogynist inuti mig.)

Den revolten ångrar jag inte heller, men den här gången inte för att jag funnit den särskilt fel men sedelärande, utan för att jag helt enkelt trivts förbannat bra med resultatet. Att som man välja ett underläge tar udden av smått löjligt stora delat av den problematik det är att vara man i vår halvreformerade kultur, med en massa interna konflikter mellan saker som inte halkat på plats. Kanske bekvämast, om man är så samvetsgrann som jag varit, är att man inte själv kör över en massa människor av bara farten. Men intressantare, öppnar det dörrar åt sidorna för att kolonisera en massa traditionellt kvinnliga territorier, som jag för egen del haft stor glädje av att göra till mina domäner.

För revolterar man mot könsroller, och, som jag, utvecklar sig själv som en motsatsstudie enligt nämnd modell, hittar man lätt in på andra sidospår som haft ett tjejsignum på sig. Lyhördhet är ett av de absolut bästa -- odömande lyssnande, följsamhet; perspektivtagande ett annat -- att se på saker från massa andra utgångspunkter än utifrån sig själv.

Valet av ett underläge går som man för övrigt hand i hand med en av de större frågorna sexualitet, där samma upplägg redan i princip är institutionaliserat: män har ett initialt underläge här. Utan att biologisera alltför mycket eller fästa alltför stor tilltro till det jag skriver, har eller postuleras män ha större sexdrift än kvinnor, vilket ger större sexuell efterfrågan på kvinnor, vilket placerar makt och överläge i tryggt förvar hos de senare. Sen kan urartar det helt från den punkt mötet har etablerats, och i det ögonblick vi åter överlämnas åt århundradens abrahamitiskt förtryck, om vi ett ögonblick också ursäktar mig religiösa åsikter på området, och någon slags kombination av den soppan och att män besitter eller räknas för att besitta mer fysisk styrka, vilket tillsammans kan vända på maktbalansen. Men från grunden har kvinnan ett visst överläge om sexualdriftförhållandet står nutton - sjutton till kvinnan.

Att välja ett underläge kan omformuleras till att inta en tillitsfull hållning. Du överlämnar makt, och förväntar dig i gengäld att de fria tyglar du lämnar inte används mot dig.

I bästa fall. Det går förstås att konstruera andra scenarion där du frihetsberövar dig och inte sätter det minsta tillit till att inte bli skadad, men då har vi gått in på att använda andra människor som vapen mot dig, och det fältet tänkte jag inte gå in på här. Eller ett annat scenario jag vantrivs med att råka ut för, och tills helt nyss haft svårt att riktigt beskriva, där laddade vapen färdigpekande mot den som ger bort dem, överräcks till maktägaren, som ett slags rysk roulette -- beredd på ett pang, men i bästa fall inte! Och jag ogillar det för att det rullar ut röda mattan och minsta motståndets väg till att göra skada, inte gott.

Men tillbaka. Underläge är tillit, och tillit under ansvar, och med en roll skriven för överläget att behandla dig väl, som du lägger i hennes händer, att förvalta eller tacka nej till om hon inte kan eller vill det. Hon måste få säga nej, för annars handlar det inte om något underläge, utan någon slags teater för att dölja för dig själv, och kanske alla andra med, att du falskspelar -- rött kort!

Men ofta eller kanske rentav oftast får du inte ett nej, för det är förmodligen ännu en rätt ovanlig situation, vad jag begriper, att män gör så här. I alla fall om det handlar om ett manus hon har rätt stora friheter att följa sin egen vilja i primärt, det vill säga att du gett henne ganska fria tyglar kring dig själv i sådant som är av intresse för henne att komma i kontakt med.

Beklagar att det blev luddigt, men intressen skiftar så mycket. Som jag har sett det, handlar det hellre om att blotta emotionell nakenhet och i försvinnande mycket mindre utsträckning om att vara sexuellt naken. (Det är förstås också en effekt av att det legat mig närmre om hjärtat.) Karlar villiga till sex är ju snarast obegränsad resurs.

Jag brukade, för kanske femton år sedan, tro att underläge var tätt förknippat med svaghet och osäkerhet, men så är det inte heller -- även om det kan vara det. Genom att själv vara trygg i dessa underlägen har jag begripit att det inte bara är avhängigt att jag litar på den jag gett ett överläge till -- utan att det handlar lika mycket, eller ofta mer, om att jag vet att jag tar vara på mig själv, kan hantera worst case om det skulle gå snett, och att jag kan ta ett underläge helt enkelt för att jag är stark, stadig och trygg i mig själv, och därför inte har något att förlora på att överlämna mig till någon annan. Litet som att det inte är någon större fara med att låna ut en oförstörbar leksak, annat än att den kanske kommer bort -- men här är det ju bara fråga om huruvida den håller. Jag håller.

Ju starkare och tryggare jag är, dess mer avancerade lekar kan jag leka om jag vill, och dess större underläge kan jag ge bort, och till dess fumligare, mindre vana eller pålitliga människor -- igen, enligt samma princip. I det här scenariot kan man se det litet som att den som egentligen har det yttersta ansvaret för mig, fortfarande är jag själv, även om jag också ger detsamma till någon annan. Jag är, likafullt, suverän.

För mig är det, som jag antydde ovan, en annan slags trygghet i att överlämna makten och välja ett underläge, i att jag slipper skriva så mycket av regelboken själv, och kan nöja mig med att finjustera någon annans regler tills de inte kör över mina, samt utforska regelrummet jag hamnat i, medveten om att stoppas när jag kommer till dess ytterkanter. Initiativ underifrån, som jag säkerställer inte rubbar maktbalansen; känner jag någonsin att hela kontrollen blivit min, får jag samtidigt hela ryggsäcken att själv lyssna efter allt svagare tecken på hennes gränser, för att man tillsammans har ansvaret för att båda trivs. Teoretiskt sett går det att ha ett uttalat båda-för-och-följer-lika-mycket, men praktiskt är det mycket vilsammare att renodla det mer åt endera extremen, med tydliga signaler och roller.

Vilka roller och möjligheter som står er till buds är beroende av vilka ni är och vad ni var och en kan. Mer lyhördhet, empati, erfarenhet, tillit och kärlek är dörröppnande; mindre, och en hel del blir i stället dumdristigt till direkt farligt. Rätt mycket ger sig själv.

Litet av det roliga med roller och fördelningar av nya snitt är att upptäcka tillsammans, och skriva nya möjligheter. Det är alltid bra att kunna prata. Ju bättre utvecklat språk (på alla plan; just skrift är oftast rätt ointressan) och ju mindre hämmat eller inrutat, dess bättre.

Jag börjar tappa kärnan i den här noten och smyga in på andra områden i stället; det vore säkert bra om jag stramade upp den någon gång och försökte börja om och koncentrera fokus litet mer som i början. Det är nog dags för nog dags för en tupplur. Jag hoppas läsningen bjöd på något användbart tankestoff. Jag skulle bli glad om den oskadliggjorde någon dålig socialt överförd gen för någon. Vi har själva ansvar för att vårda den genpoolen, evolvera den i positiv riktning, och städa bort all gammal rutten dret. Syns inte, men finns, och går igen i hur väl vi lever våra liv, hur vi mår själva, och hur vi behandlar andra. Ganbatte ne!