2003-11-08

11:57 Fling!

Kan man ha en fling när man är singel? Förmodligen inte, egentligen. Men låt oss kalla det en (a)seriositetsnivå i stället, så rimmar det litet bättre. Det är roligt att skämta och småflirta med henne på ett rätt bra sätt. Res hur många varnande fingrar för exflickvänners systrar ni vill; det ändrar inte på saken. :-) Det är rent ut sagt skitkul att flirta med henne. Minsann. :-)

Jag hade hunnit sova kanske en eller ett par timmars nyttosömn när det ringde på dörren; att jag skulle få förmiddagsbesök var inget oväntat, men jag visste inte så noga om det skulle bli en Hannah och inget mer, eller en stor och rolig familj, och till min glädje blev det en stor och rolig familj som trängde ihop sig på andra sidan dörren när jag utan att röra låskolven öppnade dörren. Å, jag tycker så mycket om att inte låsa dörren längre. Mmmm.

Det pinglade alltså på, och jag slog upp ögonen, så där lagom groggy som man kan vara när man sovit först strax under fem timmar, tagit sig ett skrivarpass på några timmar och sen sovit en timme till, men utan att göra det för komplicerat för mig ställde jag mig upp, stoppade i en fot i taget i varsin raggsocka, sedan hela fotpaketen i varsin floffla och sist resten av kroppen i min svarta fleeceiga morgonrock och raglade några steg genom hallen till ytterdörren, utan att ha känt efter vilket humör jag var på. Det kunde väl få ge sig, tänkte jag; kanske är det bara en Hannah som står där och vill kliva på, och kanske näta litet och bli litet kelad, kanske inte. Är det bara en Hannah, går jag nog tillbaka och småslumrar ett slag till.

Men det var det ju inte, som sagt; knappt hade jag öppnat dörren förrän ett stort gult hår klev in. Jag hann yttra något långbenskt glatt kluck om att det var gott om folk, och någon annan annonserade att en tredje följt med upp för att besöka bekvämlighetsinrättningen. En märklig förklaring, sade jag för mig själv, till allmänhetens munterhet, och den lilla modern smet in på min toalett, när jag påminde mig om att jag visst vare sig borstat några tänder, något hår, rakat något skägg eller ätit någon frukost. Men på något vis spelade ingendera någon minsta roll, och vid det här laget hade bestämt humöret redan bestämt sig för att ligga på solsidan resten av morgonen i vilket fall, så någon slags nytta hade all den där sömnen ändå gjort. Och den så väl komponerande besökskretsen, förstås. Dagen blir alltid litet skojigare när den börjar med ett litet fling på dörren.

Men fling var alldeles gulhårig av sig, så där som en stor, yvig attackgul (inte kycklinggul, inte blond, men ilsket perukgul) peruk som bara finns på teve är, och jag försökte placera den i något slags fack och lyckades som tur var inte med det förrän framåt lunch, strax efter att de lämnat mig. Eller, mja, tur och tur; den här tjejen är vild och fartig nog att kunna skratta åt också något sådant, men det hade nog generat resten av skaran mer än de riktigt uppskattat, kanske i synnerhet lillebrodern. Eller modern. Eller systern. Äsch. :-) Jag skred tillbaka in på mitt rum och krängde mig i ett par kalsonger och grävde fram ett par strumpor, min härliga trasa till tunn-T-shirt och ett par ljusa byxor jag tänkt tvätta igår kväll men både glömt boka tid till och hälsa på i tvättstugan på ren hazard.

Med delar av det bytet på mig och andra delar i handen spatserade jag tillbaka för att trivas i hur folk antingen gör sig hemmastadda eller inte, och Fling hör till de som breder ut sig och är hemma bums, i alla fall här. Nästan mer än Hannah, vilken ändå bott här en gång. Nå. hon hade i alla fall lyckats hitta den lilla gula före detta RISE-skålen som jag numera bara har torkad banan i från müslipaket som har för mycket torkad manan i sig för min muns smak, och sålunda hamnar i den skålen, för att vittjas någon gång ibland då Fling hälsar på och sitter och fånsurfar eller ser på tevekanaler hon inte har. Ja. Så ser kretsloppet ut, och nu var den full till bredden, för det var kanske en månad sedan sist, eller så. Med ett par ljusa byxor över armen, öppnade jag ett fönster mot världen åt henne att surfa omkring i, och sen tror jag att jag vände åter till mitt sovrum ett slag och drog på mig återstoden av kläderna, hittade en mysig, tjock och beige skjorta på den lilla pallen inne på den nu evakuerade toaletten.

Någon gång under allt det där, undrades det om vi skulle åka och handla snart, ty sådant var tydligen ärendet idag, och jag hade på förhand hälsat att jag gärna följde med, om det skulle bli så. Det är alltid bra att handla med bil någon gång ibland och släpa med sig en massa tunga och/eller fånigt skrymmande saker man annars drar sig för att köpa, även om allt jag visste mig behöva köpa nu plötsligt fallit helt ur glömska, och som jag storhandlade härom dagen, i vilket fall. Det enda jag visste mig behöva var en flaska fönsterputs, och det var alldeles glömt nu, men jag lyckades kreta ihop litet allmänt krafs som ändå vore bra att ha med litet hjälp och tips från övriga i krokarna, och strax hade vi lämnat håret vid nätet och gett oss av i bilen. Det luktade skumfuktigt utomhus, men strax klev vi in i bilen, och jag yrde nog smärre fånigheter omkring mig och höjde stämningen ett par grader, där nu fader, moder och lillebroder väntade in mig och Hannah som klev in sist. Far och son satt där fram och körde (far vid ratten, nyligen eller kanske blott strax tonårige bror vid växelspaken, för att avlasta en knackig farsrygg), och jag klämde in mig mellan tanterna där bak. Full speed ahead, Mr Cohen!

Hannah fifflade litet med ett paket Fisherman’s Friend, och jag provsmakade glatt en av de mintsmakande märkligheterna. Mer mint än starkt, för ovanlighets skull, men det var ett rätt välkommet alternativ till nattkänslan i mun och svalg.

Sen handlade vi, och handla är ganska osexigt. Jag lät mig luras på alla fåniga erbjudanden om att köpa löjligt mycket hushållspapper, mjukmedel och annat tjafs man bara gör av med i små doser åt gången, och resonerade för mig själv att det skulle bli trevligt att aldrig någonsin mer köpa vare sig hushålls- eller toapapper, utan att ens försöka esimera hur lång tid jag torde ta på mig att göra av med tre gånger åtta plus två gånger fyra rullar Serla. Det fick liksom kvitta, och slapp jag dessutom betala för två av dem gjorde det inte saken sämre. Mjukmedel gick på tre flaskor till priset av snudd på två, så mina bäckiböljiga blå kommer inte bli frasiga det närmsta året, heller. Volym är den där lyxen jag inte unnar mig på cykel när jag ens känner mig aldrig så spänstig.

Sen for vi hem och jag trugade inte på dem litet papper de gjort av med mycket kvickare än jag. De nappade i alla fall inte, men jag gav dem i alla fall chansen. Fadren föreslog att jag tog ratten, och litet förvånat tyckte jag att det kunde jag väl göra. Eller inte så mycket förvånat som oberett; det har aldrig hänt förut, men jag förstod så väl att det vore skönt för honom att slippa besvära ryggen mer just nu, och modern i familjen ville inte köra när det var så mycket trafik ute på vägarna. Hon är en försiktig liten tant som trivs bäst med att inte synas eller höras alls, och jag hade kvicknat till såpass att jag inte längre var annat än piggheten själv, så det var klart jag ställde upp. Litet nyfiken på hur deras bil svarade var jag väl också, för den delen, och så bar det av tillbaka, den korta kilometern eller vad det kan vara mellan bortre Tornby och mig. Kanske hela två eller tre; kommer jag ihåg, ska jag kika på en trippmätare någon gång. Obefintligt djup i både koppling och broms; bara stumt så fort man ville bruka endera. Ingen favoritbil.

När vi återvände och jag och Hannah kånkat upp mina två enorma kassar Saker, satt det inte en Angelica vid datorn och satt det en Angelica vid teven, i min mysiga fårskinnsfåtölj. Hon hade svept sig med den mysiga gröna fleecepläden jag önskar vore min, så hon så liknade en härlig julklapp mer än någonting annat, men i stället för snöre som kronan på verket, tronade den gula o-peruken och ett runt småfnissigt ansikte som försökte ropa in Hannah för att se på teve-shop, under falskflaggen att du måste bara se det här! -- litet av hennes signum. Jag tog det fina tillfället i akt att göra en oförberedd kram/puss-attack man inte kan värja sig från när man sitter inlindad i en filt i en fårskinnsfåtölj, och hon pep och småskrek tillbörligt och för gäves. Ypperligt villebråd, den flickan.

Sen smet jag bakom och innan jag hunnit reflektera närmare över saken, hade självklarheterna redan gjort sitt i ryggmärgen och kalla utomhusfingrar ämnade busa med varma nackar och ryggpartier. Det var hon tydligen mer härdad på, för nu blev det inget våldsamt motstånd, utan hon satt lugnt kvar och kanske smånjöt litet för sig själv av buset, kanske mest inte brydde sig och kanske projicerade litet attraktiv orubblighet åt mitt håll. Men en mysig nacke och ett mjukt och trevligt axel/rygg-parti hade hon i alla fall, det står helt klart. Sen såg vi fantastiska dörrmattor och fåniga animationer en stund innan Hannah började vela av och an om huruvida hon skulle stanna en stund idag eller hälsa på någon gång senare framåt veckan när det inte satt folk nere i bilen och väntade, och utgången föreföll rätt given, så jag lät henne vela litet i fred, med någon slags bakgrundskänsla av att det väl inte vore så dumt med litet förmiddagskel någon dag före jobbet i stället. Inte tokigt alls.

Jag tror hon hunnit bestämma sig för det, när hon började befria Angelica från teven, och på ett eller annat sätt blev det litet kramkalas omkring Hannahn sen, sådana där trepersonerskramar från båda håll med massor av kalufser som nosar i varandras. Hannahs var för dagen den som luktade mest friskt schampoo (tror jag, utan att ha reflekterat närmare över min egen, som ingen nog kom i så mycket närkontakt med), Fling var något mer kemikaliskt, men det gjorde inte så mycket; det är ändå trevligt att nosas i panna och hårfästet, bakom öronen och så där. En riktigt bra stund blev det, allt.

Sen fjamsade vi en liten stund innan de gick, och till sist kom jag på att porrskådisar nog är de enda som någonsin har sådana där peruker. :-) Men det passar hennes humor alldeles perfekt, på något vis, och fnissar jag åt det, är det /med/ henne, och inte åt henne, som det kanske hade blivit med någon med en mindre självsäkert vanvettig humor. Det är en skojig flicka. Tänk, så mycket roligare det vore om det var hon som kom och hälsade på här någon gång ibland för att kela. :-)

Fast då skulle vi bergis ägna mycket mer kraft och fniss åt att bråka fantasifullt. Det vore rakt inte något nedköp, men inte samma sak heller, för den delen. Ptja, nu har jag i alla fall ett litet oväntat måndagskel att se fram emot. Då kanske jag skulle svänga ihop den sista detaljen i Uwes PDF redan nu, som jag annars bort göra på måndag morgon.

Det är väldigt lätt att stå ut med mitt liv just nu. Bra känsla, i brist på ännu bättre. :-)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

05:41 Barnförbjudna drömmar

Herrejisses, så barnförbjudet och märkligt jag drömt i natt, fyra-fem timmar in i sömnperioden. Jag tror inte ens jag får publicera det, och allra minst här. Jag får nog rådfråga en och annan om mina vrickade nattliga eskapader alls får möta några ögon, även om det nu blankt och bart är blott drömmar rakt genom. Tänk, jag trodde inte det skulle bli så mycket märkligare än "Mörk kod", men det blev det.

Musik, skolor, orgier och bibliotekarier. Inte ens min bibliotekarie, utan en manlig, inlånad som någon slags hemlighetsfarbror och blott en liten biroll i storyn. Helfestligt. Hur skevt får handlingen kasta sig omkring i en roman, tro? Kanske inte så här skevt. Hmmm.


Det ska bli så skönt. Bara hon och hennes man, ensamma, sammanvävda i sexualakten, frisläppta på grönbete i det otillåtnas land, att bedriva otukt med varann tills solen gryr igen. Men han är inte här än, och rummet ser rent ut sagt för jävligt ut. Vad har hänt, egentligen? Nej, hon tänker inte lyfta ett finger för att få någon ordning här igen, till det är hon för trött inuti. Den där mördande inre tröttheten som får en att inte orka lyfta ett finger för att ändra på världen, trots att musklerna egentligen lika gott kunde varit nyuppstigna om morgonen och lätt spelandes under huden inte gåtts någon nöd på. Energin finns där, men ingenting i hjärnan förmår binda den. Utom möjligen sex, då. Kan du inte komma hem snart, älskling? Glöm ditt bibliotek bara för idag, käraste du, och slå igen dörren en halvtimme före utsatt tid. För mig; jag behöver dig bättre än de där studenterna nu. De är ändå bara ute efter dig för din hjärna, lille vän, förstår inte älska din kropp som jag gör. De kan väl antasta någon av de andra herrans bibliotekarierna, bara just idag? Jag behöver din hårdhet här hos mig nu. Titta inte fram på dem bak de där skalmarna idag, släpp måstena; det kan du väl göra, för mig?

Men hon slår inte numret till honom för att säga något av allt det där -- visst skulle hon kunna, och visst skulle han nog hörsamma henne, men det vore fel, och hon skulle bryta den där oskrivna regeln om att inkräkta på allmän egendom -- och han är faktiskt inte hennes att slita på nu. Vad än deras löften mot varann säger, är det så. För henne. Bibliotekariekallet är heligt och må icke brytas hur som helst för otukt. Det vore att hälsa djävulen välkommen i sitt hem. Och det känner hon inte för att det bor en millimeter kristendom i hennes inre kvicksilverkanister; nej, det där är bara ett språkligt missfoster som letat sig in bland hennes hjärnvindlingar genom hans språk och hennes gränslösa kärlek för honom. Han skulle knappast se det likadant, men nu är valet hennes och hon tänker inte bjuda honom chansen att begå en sådan styggelse för att blidka hennes behov.

Hon går fram till den vita soffan, där kuddarna ligger huller om buller, och litet på prov, eller skämt, låtsas hon att den översta kudden är Pedro och späker den litet. Den stönar lätt till, och visar sig i nästa ögonblick mycket riktigt ha varit Pedro, hon hade bara tagit den för att vara kudde för att den, ja, när den frusits i tiden så där och inte rörde sig, är den helt enkelt en helt vanlig kudde i soffan. Man kan bara inte avgöra att det är Pedro, för att han är så förvillande lik en kudde där stoppningen börjat synas litet i fogarna. Vansinnets logik, men den håller vatten, på något oförklarligt vis. Det är helt enkelt Pedro. Ett styng av ångest genomfar henne kort; det var ju tänkt som en liten hämnd för det där han snärtade henne härom dagen i vestibulen vid fikat, och så står han nu böjd så där i bara mässingen. Erik, Erik, var är du? Men hon ringer inte. Och Pedro förblir den han är, spritt språngande, mitt framför hennes ögon.

Och han är i färd med onämnbarheter med biologilärarinnan han ligger på. Hon tittar bort för att inte behöva tänka på vad de två ägnat sig åt den senaste halvtimmen; hon vill egentligen inte veta, samtidigt som hennes nyfikenhet inte kan få henne att låta bli. Herreje, det ser ju riktigt ömt och intimt ut. Aldrig kunde väl Pedro... Det förefaller så O-Pedro, på något vis. Han ska väl vara en torr fysiklärare, ingen söderns casanova? Sneglar hon tillbaka genom fingrarna.

Hon ser sig om i rummet där de kringkastade kuddarna var och en visar sig vara lärare, efter lärare, efter lärare, praktiserandes i någon slags gemensam orgie av sexualkunskapspraktik; ett formligt kollegium av självstudier inför den startande terminens nya behov av friska pedagogiska grepp för att stilla en blasé generations ointresserat hämmade kunskapsintag. Hallå! Det här skulle kunna fungera, känner hon inuti sig själv mellan kväljningarna; det skulle få dem att spärra upp ögonen och Se vad det hela handlade om, kärlekens och sexets blinda galenskap, det skulle gå fram till var och en med en skärpa de helt enkelt inte kan fila av, ens med det där fåraktiga "vi är för ointresserade för att lyssna på några jävla stofiler som pratar sex och preventivmetoder". Det här skulle verkligen chockera från roten, öppna dem för insikterna, allesamman. Vad kommer denna kusliga pedagogik från? Ingen av lärarna här är vare sig galen eller viril nog att få en så vansinnig idé. Hem-och-skola-rådet skulle tappa håret och tuppa av om de visste tusendelen av det här. Kan någon här stava till "sexualneuros"?

Hon ser sig om i rummet igen, och dessa sjukligt krokiga kroppar, höljda om varann, tillfälligt avbrutna mitt i sexakterna, uppvisar hela registret älskog, allt det där de flesta av oss aldrig lär sig, för att fantasin inte sträcker sig långt nog, och litteraturen endast når ett fåtal av oss fria oss en liten liten aning ur små och rigida uppfattningar om vad sex är. En samling morbida former, ålderstigna kroppar som brinner i korus och berånar ungdomen deras våghalsiga upptäcksfärd på helt otrampad mark. I sanning vansinne. Men det skulle fungera. Hon vill inte erkänna det för sig själv, men det skulle fungera. Och vansinnet sköljer över henne i våg efter våg. Det skulle fungera. Hon går i loop, och måste ruska om sig själv från roten för att inte fastna. Det skulle det. Inget tvivel om saken.


Lektionen har just börjat, och Erik, av någon anledning för dagen inlånad som litterär support för musiklektionen, har serverat Bodil med två klassuppsättningar av de musikhistoriska verk från år tusen och fram till nutid, minus ett par decennier. Skolans ekonomiska medel är, som alltid, begränsade, men en hemombunden variant på verket som någon gång vartannat decennium växer med någon volym lyckas han ändå trolla fram. Ur den omöjliga resursbristen, med enkom sitt ekonomiska skarpsinne. Ingen har frågat honom hur han gör, men alla beundrar honom i tysthet för att vara jämbördig själva Överbibliotekarien.

Det susar och prasslar litet bland eleverna -- så här brukar inte undervisningen gå till, och det undras över när dödsstöten ska sättas in, som i vanlig ordning får allting att återgå till mordisk tristess; när ska läraren lansera en toktråkig läxa över antikens sätt att stränga en lyra, eller något annat irrelevant. Men läraren ber i stället Malin ta ton -- helt på fri hand -- från sidan fyra i första boken. Och hon tar ton, och klangen fyller lektionssalen. Det låter fullkomligt skimrande vackert, och tonen sätter igång hjärtflimret på tjugo andra unga förmågor. Det ska inte vara så här. Undervisning ska inte engagera; undervisning passiviserar, eleverna ska inpräntas, inte delta. Känner inte läraren protokollet? Försöker han vara någon slags ledare? Inspirera, väcka dem? Vad säger Skolplanen om det här? Myteri, det är vad det är! Myteri!

Och de tickar, när tonen svajar och svävar genom rymden. Tinar, väcks, lystrar, formar sina strupar, gör sig beredda. Vill, villvillvill! Åh, låt oss också få följa med den mark Malin just fått bryta!

- Bra, säger läraren och låter Malin tystna innan hon visat tecknen på att behöva hämta ny luft, men också utan att någon känner att hon blivit avbruten i något ofullbordat. Har han sett? Läser han sina elever? Protokollbrott! Vet han inte att kollegorna kommer hänga honom i Jantes rånock nästföljande dag, då eleverna vänt sig till dem, med förväntning i blick, och kort därefter krossade av övriga kårens oförmåga att leva upp till förväntningarna han idag inplanterat? Förstår han inte självmordet han begår?

Men ingen varnar honom; det här är en chans på en livstid att lämnas inklämd mellan inspiration och hängivelse, och ingen skulle drömma om att bryta magin, om de så behövde ge ett finger var för att upprätthålla den. I bakgrunden någonstans, har Peder fullbordat sin rond genom klassrummet, och smiter ut bakvägen med sin rullbokhylla, nu tömd på dess dyra last antik musikalisk visdom, medeltida visdom, sentida visdom. Klangen hänger en sista sträng i luften, innan läraren åter öppnar munnen. Och bjuder in de andra. Låter dem strängas samman till ett instrument att traktera, från sidan fem. Grekiskan ljuder i rummet som en porlande vårbäck, och intet öga är torrt. Hänfördheten sjuder i tjugoen, nej, tjugotvå, kroppar mellan dessa väggar, och för kanske första gången någonsin är musikhistoria Ämnet, med banbrytande dominans över såväl gymnastik som rast, de två tävlande favoriterna i övrigt.

Och lektionen passerar, och jag, vem jag månde vara -- en tjej, vilken vet jag ej -- går omedelbart till biblioteket, där Erik, nyligen tillbaka från sin rond, just återvänt till hyllan där musikhistoriens referensverk tidigare stått, med en enda bok i handen. Han skjuter in den i det löjligt stora gapet efter de saknade klassuppsättningarna. Musikhistoriens första band, i serieform. Den glimmar mot mig som en helig Graal, från hyllans nedre del, och jag sluter den i min hand. Min, så länge jag får låna den. Tänker inte tanken; känner den tänka mig. Men när man håller i något heligt, låter man sig inte förvånas av sådana själklarheter. Det är klart den har en själ, så mycket musik den vävts av. En vilja, så många hjärtan som slitit för den genom alla tider. En väg att gå och verk att uträtta genom sina läsare. Tänker jag inte heller, erfar jag inte heller; det är sanningar den har djupt förborgade inom sig själv, som endast vi läsare får veta av.

En titel har första bandet också, en fransk och välklingande, men den andra hälften låter sig inte fästas på pränt; glider följsamt undan när man försöker utläsa den. I band två, viskar den mellan raderna, i band två. Band ett rymmer blott "Leurs âmes font des"... -- av resten vet vi intet. Ändå är det glasklart Titeln, och ingenting annat. Intet ofullbordat i det här; band ett måste vara en del av en helhet, och då ska man inte förvänta sig en helhet i titeln heller innan man har hela serien framför sig. Men band ett är mitt nu, och jag band ett:s, och tillsammans blir vi utcheckade av Erik i lånedisken. Jag öppnar den dörr som leder direkt ut i trapphuset från biblioteket, och lämnar det bakom mig.

Nu är boken ingen bok längre, utan en liten varelse med tjockt, levande, färgglatt hår. Texturen är inte hår, utan mer den hos en lysande bläckfisk, minus vätskelevandet; den är en Medusa, en rest och relik från antikens drömvärld, tecknad i musiken och återuppstånden nu till att bli min följeslagare. Den ler vänligt mot mig, och delar sig i två, varsin böljande fingersvampsfrisyr. De är lätt cyan nu, övergår sakta i ljusblått. Nej, den ena skiftar över åt grönt i stället, sakta, sakta. Fler blir de. Var och en hugger sig ett litet franskt beläte som sitt eget. Jag har snart famnen full och tappar ett par i trappan, måste vända om och plocka upp dem igen. Några andra flickor som kommer gående mot mig i korridoren ååar sig, som vore de kattungar - och bönar och ber om att få hålla i dem. Samtycket från dem bjuder mig ge dem varsin, och musikläran i serieform sprider sig sakta över skolan till alla de klasser som inte just läst musikhistoria. Klangen från unga röster prövandes antikens visdom sprider sig snart som en löpeld genom korridorer, mellan skåp och över skolgårdar.

Erik samlar ihop sin portfölj, låser biblioteket och beger sig hemåt.


Och där vänder sig plötsligt en fåtölj mot henne och visar sig vara den vederstygglige Christer, han som omger sig med den fräna stanken av formalin. Bildligen, då -- i själva verket luktar han kanske bara litet svagt av Aqua Vera och brylcrème -- men han har gått långt i konsten att göra något så bekräkligt av så gott material. Med håret tillbobbat så det sitter kvar baktill, tätt intill hjässan, instramat med några fästande gråaktiga hårstrån mot huvudskulten. Motbjudande äckel-Christer. Att han bara har mage att vara så frånstötande. Det är en skymf mot god smak; hon byter sällan två ord med honom, för att hon så innerligt förraktar honom. Skäms inte ens själv över känslan; han förtjänar den, det är inget mer med det.

Han skulle aldrig få vidröra henne en gång, om det så ens vore för att slicka henne. Å, förrasktet formligen sjuder i hennes barm. Ditt kräk, din lort, ditt ingenting! En vårta torde ha högre självaktning än du. Harm, hat och andra oaptitliga känslor kokar ihop en läskig brygd i henne; det är orättvist att han, som har så gott material att bygga av ska ha så dålig smak att kassera det med. Själv har hon minsann kämpat sig till sin modesta trivselform, även om hon inte för den sakens skull kan beskyllas för att lägga någon tonvikt vid yta. Men att skända skönhet, det är ändå ett brott som förtjänar helvetets värsta domar, skärseldens alla plågor. En helt agnostiskt tänkt skärseld, då; ett rent kulturellt nedärvt tankesätt, alls inget religiöst i det. Men brinn i helvetet, Christer!

"Vi omformas alla i varandras händer", säger Christer till henne utan att se lågorna i hennes inre ögon. Hon låter inget "Va?" korsa sina läppar, utan låter honom förklara sig, genom att anlägga en kompakt tystnad mot knaset som hoppat ur hans mun. Försöker han säga att det är någon annans fel eller vilja att han skulle stampa ihjäl sina möjligheter så där? Nej, helt visst inte; inga drapor han kan komma med kan bortförklara ett så uselt beteende.

"Dina, mina, alla andras. Vi formar varann till det vi blir", säger Christer. Se inte så där fåraktigt vis ut, Christer, du är en apa. Apa! Apa-apa-apa! "Vad skulle du göra om jag var modellera för dina händer?", frågar Christer. "Ändra vad som helst, kommendera mig vart du vill, med perfekt lydnad." Din gamle vråk, vad har du i kikaren? Är du medveten om vad du säger? Ska du ha dig en läxa, din gubbtjyv? Jag ska nog visa dig precis vad jag skulle göra, ditt monstrum. Och det är helt rätt åt dig, även om det är att låta dig falla mot mig i tillit, och såga av benen som tack för förtroendet. Det har aldrig slagit mig att någon kunde vara betjänt den behandlingen, men du, din apa...

"Får jag visa i stället?" frågar hon. En cylinderkudde, som visar sig vara Erik, ler roat åt henne. Kanske anar han precis vad hon har i tankarna. Han vet hur hon känner för karln, eller mja, kanske inte riktigt varför, men han vet vad hon tycker om hans frisyr, och visst håller han med om att den inte klär honom, eller något annat som ännu lever. Inte för att det bekommer honom det minsta, men nog skulle det vara roligt att se henne göra precis vad hon vill med karln. I hennes ögon är det något han tiggt om i alla år, och nu verkar han ge henne chansen i vacker hand. Kommer hon förgöra honom, eller kommer det bara bli en annan Christer, som han antytt? En Elins Christer, full av hopp för mänskligheten om bättring från inkrökthet och smakvakuum? Hon tänker förnedra och förgöra honom, men tänk om hon misslyckas, det vill säga gör något fullkomligt konstruktivt? Han ler kärleksfullt mot henne. Hon brinner ohejdat vidare, med lansarna i högsta hugg, eggarna vässade. Någonstans registrerar hon att han är där, men inte mycket mer än så. Hon är rustad för krig och krigstribunaler, och ämnar hävda sin rätt att ha gjort blott vad han själv bad henne, omänskligt eller ej. Apan ska bli en man, om hon så ska behöva raka pälsen av honom och kasta ut honom naken i världen för att visa det för honom.

Han böjer lätt på huvudet, tecknandes varsågod, och hon för honom till sig. Deras nakenhet är ett minne blott; faktum hon skulle skämma sig skrynklig av i vanliga fall registreras inte ens ett radareko nu; här ska karln äntligen förnedras sönder och samman, på alla upptänkliga sätt, men mest ska han bli av med det där kyskhetsbältet han spärrat in håret i. Låge usle fåne till skamligt smaklöse narcissist! Ska du nödtvunget slita så för att bli fin, kan du åtminstone ha det goda omdömet att lyckas också, när det ligger så nära till hands. Men först måste du elddöpas, lille vän, det ska Elin allt se till! Hårda handskar, ingen nåd. Till sans, i sanslöshet döpas till sans! Och inga jämrans kristna dop; du skall bli döpt så okristligt det bara går.

"På knä!" kommenderar hon, och låter saxen gnistra i ljuset där hon vet att han ser den. Men ingen rädsla visar han, när han kryper fram till henne och lägger huvudet i hennes sköte, bara precis den lugna tillitsfullhet han förut tecknat sig ledsagas av. "Vi omformas alla i varandras händer", upprepar hans fåraktiga röst inuti hennes huvud, som om hon inte förstått första gången. Det blir för mycket. Hon rycker tag i nackhåret på honom, just där han gjort något äckligt med de där testarna som binder fast resten av bobben, och ryter barskt "Tyst!" åt den tyste Christer.

Som förblir tyst.

Saxens kalla stål får hotfullt smeka hans nacke ett kort ögonblick, som en artistiskt lagd bödel skulle injaga skräck i sitt offer, men ingen darrning genomfar Christer, och hon blir rasande på honom för att han inte gitter bjuda något motstånd eller ens låtsas om att han räds mista sitt livsverk, sin studie i bortslösad energi. Å, denna fräckhet! Dö! Tillintetbli! Försvinn! Bli min, ett viljelöst verktyg och kolli att hanteras som luft, spott och lort! "Slicka!"

Och hon för raskt saxen till de vidriga fästpunkterna hon så ofta störts av och låter den säga snipp, snipp, snipp. Ett härligt ljud, och någonstans bakom det lapar en katt mjölk. Snipp, snipp, snipp, och snart är bobban fri. Snart ska det bli ett riktigt Hår av den, snart! Lossa! utropar hon i sitt inre, och i samma stund faller sista fästet, och ut i en långt, mörkbrunt böljande flöde far håret ned över hans bara axlar och rygg. Det bär emot, men någonstans innerst inne erkänner hon ändå för sig själv att det är något djupt vackert i det, som knäppkarln med sin dåliga smak dämt upp i alla år, det motbjudande svinet. Det är rätt åt honom.

Men han förfäras inte, ger inte upp något ramaskri. Hon har inte skurit hjärtpulsådern av hans hjärtas skötebarn, den där oregerliga vansinnesfrisyren som måtte ha tagit honom år att upprätta till dess fullständiga vedervärdighet. Den, som alltid försökt se ut som en konvulsionsframmanande liten, grå toupé på ett gubbsjukt huvud på väg utför livets långa ohejdliga utförsbacke. Han stirrar inte på henne med vansinniga ögon efter ett nysnöpt livsverk i förfulningskonsten; han ler, och försvinner ned mellan hennes ben igen, med någon liten kommentar till sin fru hon själv är alldeles för chockerad för att registrera.

Han ska ju bli alldeles ifrån sig! Det här stämmer inte. Vad är fel på karln, mer än den där gräsliga bristen på smak?! För inte sjutton kan man plöja ned så mycket energi i att uppnå något så fult, och sen inte gå i tusen bitar när det livsverket skjutits i bitar för att plocka fram något -- biter hon sig i läppen och erkänner för sig själv igen -- ändå såpass eggande vackert? Nej. Diable, det är helt fel! Vansinne! Och han slickar verkligen förfärigt bra. ...Mon dieu! Vad håller jag på med?!

Och Erik möter henne i en kyss när hon handlöst låter saxen falla till golvet, oförmögen att röra sig, oförmögen att tänka klart, bryta den omöjliga situation hon helt enkelt inte kan befinna sig i, måste vara en dröm, så skönt, så skönt, vansinne, går inte, finns inte! Så disorienterad, och allt så overkligt att det inte kan ha hänt, hända, så sköööönt! Erik, kom hit, kom hit! Här! Mer! Du!

Kattens skål välts omkull någonstans där bakom, och fler och fler av de vita möblerna i rummet börjar röra på sig och prata med varann i ett väldigt avlägset rum. Där är Tängström, svensklärarinnan, som gör något onämnbart med Holmlund, historieläraren. Åh, Erik! Ja!

Och allting svartnar bort.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se