11:57 Fling!

Kan man ha en fling när man är singel? Förmodligen inte, egentligen. Men låt oss kalla det en (a)seriositetsnivå i stället, så rimmar det litet bättre. Det är roligt att skämta och småflirta med henne på ett rätt bra sätt. Res hur många varnande fingrar för exflickvänners systrar ni vill; det ändrar inte på saken. :-) Det är rent ut sagt skitkul att flirta med henne. Minsann. :-)

Jag hade hunnit sova kanske en eller ett par timmars nyttosömn när det ringde på dörren; att jag skulle få förmiddagsbesök var inget oväntat, men jag visste inte så noga om det skulle bli en Hannah och inget mer, eller en stor och rolig familj, och till min glädje blev det en stor och rolig familj som trängde ihop sig på andra sidan dörren när jag utan att röra låskolven öppnade dörren. Å, jag tycker så mycket om att inte låsa dörren längre. Mmmm.

Det pinglade alltså på, och jag slog upp ögonen, så där lagom groggy som man kan vara när man sovit först strax under fem timmar, tagit sig ett skrivarpass på några timmar och sen sovit en timme till, men utan att göra det för komplicerat för mig ställde jag mig upp, stoppade i en fot i taget i varsin raggsocka, sedan hela fotpaketen i varsin floffla och sist resten av kroppen i min svarta fleeceiga morgonrock och raglade några steg genom hallen till ytterdörren, utan att ha känt efter vilket humör jag var på. Det kunde väl få ge sig, tänkte jag; kanske är det bara en Hannah som står där och vill kliva på, och kanske näta litet och bli litet kelad, kanske inte. Är det bara en Hannah, går jag nog tillbaka och småslumrar ett slag till.

Men det var det ju inte, som sagt; knappt hade jag öppnat dörren förrän ett stort gult hår klev in. Jag hann yttra något långbenskt glatt kluck om att det var gott om folk, och någon annan annonserade att en tredje följt med upp för att besöka bekvämlighetsinrättningen. En märklig förklaring, sade jag för mig själv, till allmänhetens munterhet, och den lilla modern smet in på min toalett, när jag påminde mig om att jag visst vare sig borstat några tänder, något hår, rakat något skägg eller ätit någon frukost. Men på något vis spelade ingendera någon minsta roll, och vid det här laget hade bestämt humöret redan bestämt sig för att ligga på solsidan resten av morgonen i vilket fall, så någon slags nytta hade all den där sömnen ändå gjort. Och den så väl komponerande besökskretsen, förstås. Dagen blir alltid litet skojigare när den börjar med ett litet fling på dörren.

Men fling var alldeles gulhårig av sig, så där som en stor, yvig attackgul (inte kycklinggul, inte blond, men ilsket perukgul) peruk som bara finns på teve är, och jag försökte placera den i något slags fack och lyckades som tur var inte med det förrän framåt lunch, strax efter att de lämnat mig. Eller, mja, tur och tur; den här tjejen är vild och fartig nog att kunna skratta åt också något sådant, men det hade nog generat resten av skaran mer än de riktigt uppskattat, kanske i synnerhet lillebrodern. Eller modern. Eller systern. Äsch. :-) Jag skred tillbaka in på mitt rum och krängde mig i ett par kalsonger och grävde fram ett par strumpor, min härliga trasa till tunn-T-shirt och ett par ljusa byxor jag tänkt tvätta igår kväll men både glömt boka tid till och hälsa på i tvättstugan på ren hazard.

Med delar av det bytet på mig och andra delar i handen spatserade jag tillbaka för att trivas i hur folk antingen gör sig hemmastadda eller inte, och Fling hör till de som breder ut sig och är hemma bums, i alla fall här. Nästan mer än Hannah, vilken ändå bott här en gång. Nå. hon hade i alla fall lyckats hitta den lilla gula före detta RISE-skålen som jag numera bara har torkad banan i från müslipaket som har för mycket torkad manan i sig för min muns smak, och sålunda hamnar i den skålen, för att vittjas någon gång ibland då Fling hälsar på och sitter och fånsurfar eller ser på tevekanaler hon inte har. Ja. Så ser kretsloppet ut, och nu var den full till bredden, för det var kanske en månad sedan sist, eller så. Med ett par ljusa byxor över armen, öppnade jag ett fönster mot världen åt henne att surfa omkring i, och sen tror jag att jag vände åter till mitt sovrum ett slag och drog på mig återstoden av kläderna, hittade en mysig, tjock och beige skjorta på den lilla pallen inne på den nu evakuerade toaletten.

Någon gång under allt det där, undrades det om vi skulle åka och handla snart, ty sådant var tydligen ärendet idag, och jag hade på förhand hälsat att jag gärna följde med, om det skulle bli så. Det är alltid bra att handla med bil någon gång ibland och släpa med sig en massa tunga och/eller fånigt skrymmande saker man annars drar sig för att köpa, även om allt jag visste mig behöva köpa nu plötsligt fallit helt ur glömska, och som jag storhandlade härom dagen, i vilket fall. Det enda jag visste mig behöva var en flaska fönsterputs, och det var alldeles glömt nu, men jag lyckades kreta ihop litet allmänt krafs som ändå vore bra att ha med litet hjälp och tips från övriga i krokarna, och strax hade vi lämnat håret vid nätet och gett oss av i bilen. Det luktade skumfuktigt utomhus, men strax klev vi in i bilen, och jag yrde nog smärre fånigheter omkring mig och höjde stämningen ett par grader, där nu fader, moder och lillebroder väntade in mig och Hannah som klev in sist. Far och son satt där fram och körde (far vid ratten, nyligen eller kanske blott strax tonårige bror vid växelspaken, för att avlasta en knackig farsrygg), och jag klämde in mig mellan tanterna där bak. Full speed ahead, Mr Cohen!

Hannah fifflade litet med ett paket Fisherman’s Friend, och jag provsmakade glatt en av de mintsmakande märkligheterna. Mer mint än starkt, för ovanlighets skull, men det var ett rätt välkommet alternativ till nattkänslan i mun och svalg.

Sen handlade vi, och handla är ganska osexigt. Jag lät mig luras på alla fåniga erbjudanden om att köpa löjligt mycket hushållspapper, mjukmedel och annat tjafs man bara gör av med i små doser åt gången, och resonerade för mig själv att det skulle bli trevligt att aldrig någonsin mer köpa vare sig hushålls- eller toapapper, utan att ens försöka esimera hur lång tid jag torde ta på mig att göra av med tre gånger åtta plus två gånger fyra rullar Serla. Det fick liksom kvitta, och slapp jag dessutom betala för två av dem gjorde det inte saken sämre. Mjukmedel gick på tre flaskor till priset av snudd på två, så mina bäckiböljiga blå kommer inte bli frasiga det närmsta året, heller. Volym är den där lyxen jag inte unnar mig på cykel när jag ens känner mig aldrig så spänstig.

Sen for vi hem och jag trugade inte på dem litet papper de gjort av med mycket kvickare än jag. De nappade i alla fall inte, men jag gav dem i alla fall chansen. Fadren föreslog att jag tog ratten, och litet förvånat tyckte jag att det kunde jag väl göra. Eller inte så mycket förvånat som oberett; det har aldrig hänt förut, men jag förstod så väl att det vore skönt för honom att slippa besvära ryggen mer just nu, och modern i familjen ville inte köra när det var så mycket trafik ute på vägarna. Hon är en försiktig liten tant som trivs bäst med att inte synas eller höras alls, och jag hade kvicknat till såpass att jag inte längre var annat än piggheten själv, så det var klart jag ställde upp. Litet nyfiken på hur deras bil svarade var jag väl också, för den delen, och så bar det av tillbaka, den korta kilometern eller vad det kan vara mellan bortre Tornby och mig. Kanske hela två eller tre; kommer jag ihåg, ska jag kika på en trippmätare någon gång. Obefintligt djup i både koppling och broms; bara stumt så fort man ville bruka endera. Ingen favoritbil.

När vi återvände och jag och Hannah kånkat upp mina två enorma kassar Saker, satt det inte en Angelica vid datorn och satt det en Angelica vid teven, i min mysiga fårskinnsfåtölj. Hon hade svept sig med den mysiga gröna fleecepläden jag önskar vore min, så hon så liknade en härlig julklapp mer än någonting annat, men i stället för snöre som kronan på verket, tronade den gula o-peruken och ett runt småfnissigt ansikte som försökte ropa in Hannah för att se på teve-shop, under falskflaggen att du måste bara se det här! -- litet av hennes signum. Jag tog det fina tillfället i akt att göra en oförberedd kram/puss-attack man inte kan värja sig från när man sitter inlindad i en filt i en fårskinnsfåtölj, och hon pep och småskrek tillbörligt och för gäves. Ypperligt villebråd, den flickan.

Sen smet jag bakom och innan jag hunnit reflektera närmare över saken, hade självklarheterna redan gjort sitt i ryggmärgen och kalla utomhusfingrar ämnade busa med varma nackar och ryggpartier. Det var hon tydligen mer härdad på, för nu blev det inget våldsamt motstånd, utan hon satt lugnt kvar och kanske smånjöt litet för sig själv av buset, kanske mest inte brydde sig och kanske projicerade litet attraktiv orubblighet åt mitt håll. Men en mysig nacke och ett mjukt och trevligt axel/rygg-parti hade hon i alla fall, det står helt klart. Sen såg vi fantastiska dörrmattor och fåniga animationer en stund innan Hannah började vela av och an om huruvida hon skulle stanna en stund idag eller hälsa på någon gång senare framåt veckan när det inte satt folk nere i bilen och väntade, och utgången föreföll rätt given, så jag lät henne vela litet i fred, med någon slags bakgrundskänsla av att det väl inte vore så dumt med litet förmiddagskel någon dag före jobbet i stället. Inte tokigt alls.

Jag tror hon hunnit bestämma sig för det, när hon började befria Angelica från teven, och på ett eller annat sätt blev det litet kramkalas omkring Hannahn sen, sådana där trepersonerskramar från båda håll med massor av kalufser som nosar i varandras. Hannahs var för dagen den som luktade mest friskt schampoo (tror jag, utan att ha reflekterat närmare över min egen, som ingen nog kom i så mycket närkontakt med), Fling var något mer kemikaliskt, men det gjorde inte så mycket; det är ändå trevligt att nosas i panna och hårfästet, bakom öronen och så där. En riktigt bra stund blev det, allt.

Sen fjamsade vi en liten stund innan de gick, och till sist kom jag på att porrskådisar nog är de enda som någonsin har sådana där peruker. :-) Men det passar hennes humor alldeles perfekt, på något vis, och fnissar jag åt det, är det /med/ henne, och inte åt henne, som det kanske hade blivit med någon med en mindre självsäkert vanvettig humor. Det är en skojig flicka. Tänk, så mycket roligare det vore om det var hon som kom och hälsade på här någon gång ibland för att kela. :-)

Fast då skulle vi bergis ägna mycket mer kraft och fniss åt att bråka fantasifullt. Det vore rakt inte något nedköp, men inte samma sak heller, för den delen. Ptja, nu har jag i alla fall ett litet oväntat måndagskel att se fram emot. Då kanske jag skulle svänga ihop den sista detaljen i Uwes PDF redan nu, som jag annars bort göra på måndag morgon.

Det är väldigt lätt att stå ut med mitt liv just nu. Bra känsla, i brist på ännu bättre. :-)