13:07 Mörk kod

Seriously twisted dreams now.

Jag vet inte riktigt vad som är receptet, men kanske är det en lättare förkylning i kombination med ett litet uns livsfrustration och min nyliga fallenhet för att få litet vattenunderskott i systemet; låt oss hoppa över spekulationerna och komma till nattens resultat. Jag lyckades drömma om så gott som samma dröm, ur massor av olika perspektiv och med smärre eller större skift i förutsättningar, handling, innebörd och fokus. Här följer ett par av facetterna.

Framför sin terminal sitter en pojke och skrattar och grimaserar vilt. Skärmen avbildar något som ser oroväckande likt en skräckfilmsrepresentation av någon före detta människa; något halvmänskligt postmortalt. Bilden är litet dålig, som avbildat av en sämre webkamera med mycket brus, men rörelsemönstren är de hos en människa. Bilden kommer litet ryckigt, men inte värre än att man följer med i den, efter att ha skakat av sig första irritationen. Vi tittar närmare.

Jo, pojken har också en webcam. Faktiskt ser det ut som om de pratar med varann. Nej, snarare leker någon lek, av något slag. Pekar sig själva i ansiktet, säger någonting, gör någon vild grimas och spänner blicken i den andre. Det förefaller som om de utmanar varandra att göra om samma grimas. Och de har båda väldigt roligt. På något vis verkar det så oskyldigt, och samtidigt ser det ohyggligt kusligt ut. Varelsens röst är ett dovt, raspigt obegriplikum, men det tycks inte sätta några käppar i hjulet för vare sig konversation eller lek. Skärmen är det enda som lyser upp rummet. I övrigt är det spökligt dött i rummet. Faktiskt i hela kontorskomplexet.

Och här anlägger vi vår förvånade nyspirande nyfikenhet som en diffus kraft mot den nyss tecknade tillvarons beskaffenhet, och sjunker sakta in med förståelsen i tingens tillstånd. Så där som man kan göra i en dröm -- vad händer? -- känn efter -- Se. Och följande är vad vi kommer till insikt om.

Det finns en sida till bakom världens samlade elektroniska utrustning. En sida vi inte ser. Eller kanske inte så mycket en sida som en till grupp som tjänas av den. Vi må ha skapat all denna elektronik för vårt eget bruk, men föga anar vi att det finns, kalla det en parallell dimension, för att göra det hela mer begripligt -- en värld, som vår, men befolkad av något, som rakt inte är vi människor. De andra, kallade, ser ut som varelsen på pojkens monitor. Är som varelsen på pojkens monitor närmare bestämt. Han är en av dem, pojken är en av oss, och det här är första kontakten som upprättats mellan världarna.

Här skruvas plötsligt parametrarna och perspektivet en smula; kalla det en ny dröm, den som vill -- glöm pojken; den här gången uppstår kontakten mellan de två dimensionerna genom en förvånande insikt hos en galen datavetenskapare. Inte kliniskt galen, må vara, eller i alla fall inte värre än datavetenskapare i allmänhet; ett något vridet sinne för estetik och humor har just frammanat ett binärkodspalindrom -- ett program som fungerar exakt likadant om man kör det framlänges som baklänges. Ett programtekniskt mästerverk, och just en sådan vansinnesbragd som bara en riktigt vriden hjärna i det förstone kommer på, och i det andra, därtill lyckas med att tota ihop och ro iland.

Att programmet fungerar är det inget tvivel om; något annat är förstås inte att förvänta. Att det dessutom råkar gå att köra om man skulle vända bak-och-fram på binärinläsningen, bit för bit, förblir, låt oss än så länge kalla det en helt irrelevant estetisk-vansinnig detalj. En parentetisk egenskap inga andra program tidigare skapade någonsin delat. Men döm om vår hackers förvåning, då programmet kör i vad som förefaller vara dubbla hastigheten mot den förväntade.

Han gör noggranna mätningar. Jo, det är exakt dubbelt så effektivt som förväntat. Ingen tvekan om saken. Resultaten kommer i rasande fart; mycket snabbare än de teoretiskt sett borde kunna. Som om det körts från båda håll samtidigt. Något är vrångt här. Han justerar en rad, så palindromatiken bryts. Klockar igen. Nu kör det i förväntad hastighet. Han ändrar tillbaka. 2x. Byter plats på några flödesoberoende instruktioner i såväl början som slutet. Fortfarande dubbla hastigheten. Det är vansinne. Men det finns en logik bakom vansinnet. Han älskar det. Han har öppnat dörren till ett helt okänt fält, tagit ett första steg mot ett tillämpningsområde för perfekt datalogisk symmetri. Skrivit vetenskapshistoria.

Nu omvandlas drömparametrarna igen. Vi förflyttas i tid och rum, och får jag själv gissa, skrivs detta in i en ny världsbild där upptäckten för det första skett i de mest coca-cola-flytande inre regionerna av ett av Microsofts hackhål, en av de världsfrånvända små så gott som helt isolerade avdelningarna dit blott de allra skäggigaste, minst välklädda helnattshackande människoliknande varelser har tillträde; kort sagt, lokalen är en hack-håla, ur vilken det varje år strömmar ut fler rader skriven programkod än koncernen som helhet omsätter dollars under samma tid.

Konceptet har hunnit bliv ett begrepp i den inre cirkeln: mörk kod. Den är ohyggligt mycket dyrare att producera; såpass dyr att det inte finns någon minsta ekonomi i att använda den till några som helst tillämpningar, men det bedrivs ändå ett intensivt studium och forskningsarbete kring den för att utröna dess mekanismer och begripa vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Vår hacker, Profeten kallad, har sin egen bild av vad som sker, och den är inte bara samstämmig med först tecknade drömsegment, utan vidgar det dessutom.

Den Andra sidan är inte bara varelser, det är samma varelser som oss, men något har hänt. Vridits. Förskjutits. Någonting. Nej, han har inte upprättat kontakt, men han har Sett, som i en dröm, och är fanatiskt övertygad. Kamraterna låter honom hållas; det är ju inte som att han är konstigare än någon annan av dem; var och en på labbet har sina egna säregna drag, inget kunde vara naturligare. Det är kutym att vara litet vriden och brumma omkring genom livet på tre cylindrar med effektiviteten av åtta. Hackers fungerar så; de genomsyras av någon slags totalt vriden sinnesskärpa som ibland uträttar de märkligaste av mirakel.

Profeten får inte bara hållas, utan uppmuntras gräva fram så mycket av sina sanningar han kan. Sådana här underjordslaboratorier har en lika säregen som framgångsrik styrning ovanifrån, nämligen ingen alls. De kan visserligen inte drivas mot något specifikt mål, men det kommer hela tiden nya rön och resultat från helt slumpmässiga områden, allt efter hackergängets samlade fantasi och nyfikenhet. I tillräckligt stor skala blir det alltid tillräckligt mycket som är lönsamt, om man bara förstår ta vara på det och låta någon annan avdelning omforma det till någon produkt; morgondagens monstergrafikkort, nästa generation Windows, kort sagt, vad som helst.

Men tillbaka till Profeten. Genom sina studium av mörk kod tycker han sig ana att en grundläggande skillnad mellan världarna, som han sedemera också lyckas bekräfta. Det är inte bara koden som flyter baklänges på andra sidan, utan även tiden. Med andra ord skulle inte en kommunikativ kanal mellan sidorna fungera som ett begripligt samtal; en konversation vore lika möjlig mellan två parter på vardera sidan dimensionsborden som en konversation mellan två människor i varsin bil på väg mot varandra i 110 kilometer i timmen. När de möts, ser de visserligen varann, ett kort ögonblick, men de är på väg åt helt olika håll och kan inte dela någon kontext. Den sträcka jag just lagt bakom mig kommer du just ge dig in på åt andra hållet, och vice versa. Pojken vid kameran är blott en dröm. Alla kommunikationer med den andra sidan är, och måste förbli, anti-kausala. Du måste ha kännedom om vad som kommer sägas om en stund för att kunna lämna dess svar, baklänges och innan frågan ställts dig, för att kunna föra en dialog.

Har du någonsin försökt upprätta en kontakt och föra en dialog baklänges, vet du hur svårt det är. Bara en sådan liten detalj som att börja en dialog med ett adjö, och att komma på hur sjutton du timear in det med att någon du just ska ha pratat färdigt med just ämnar sluta prata med dig. Och ser du problemet från litet högre nivå, genom att inte titta på det enskilda samtalet, utan hela din kontakt med andra sidan, kommer ditt första möte med dem vara deras sista med dig. Allt ni sagt varann förut har inte hänt än i den andras värld; aldrig någonsin finns någon gemensam bakåtkontext -- antikausalitetens eviga problem. Allt ni redan sagt varann ligger i framtiden.

Men att bara sända, en monolog, om ni vill, går bra. Spela in ditt budskap och spela upp det baklänges genom kommunikationskanalen. Hur sjutton får man någon rätsida på de kommunikationsmöjligheterna? tänker inte Profeten. Han har redan klart för sig precis hur det måste gå till, i synnerhet om han visar sig ha rätt om grundpremisserna, att den andra sidan tänker och resonerar som vi. Då måste det gå att ansätta våra ageranden och resoneranden som Deras. Om Jag skulle göra si, då skulle också De göra så.

Vad är det första han skulle göra om han var andra sidan? -- Parallelltanken till ”Vad är det första jag vill veta?”, som man måste tänka den, för att se saken från båda sidorna samtidigt. Jo, han skulle upprätta en separat kanal för tidssynkronisering. Inte synkronisering som att försöka få din och hans tid att bli samstämmiga, men väl en kontinuerlig klockpuls, som hela tiden berättar vad klockan är för dig, vilket datum och år det är. Inget kunde vara enklare. Tänk en radiokanal som alltid spelar Fröken Ur, så klarnar nog bilden. Fast fullt så besvärligt behöver man inte göra det för sig när man är datalog, ty i datorers värld finns en oändligt mycket mer praktisk tideräkning som sammanfattas i en endaste siffra -- sekunder sedan Epoken. En klocka som sakta tickar uppåt, en sekund i sänder, mot mer och mer astronomiska siffror.

1068093472, 1068093473, 1068093474, 1068093475, 1068093476, 1068093477...

Epoken? 00:00:00, första januari, 1970. Tideräkningarnas heliga Graal. Det är så. Det är praktiskt. Universellt. Nej, vi behöver inte veta Varför. Varför, är en parentes. Vi ska upprätta en klocksynk-kanal. Och hitta den andra sidans. Vi börjar med att besluta oss för en egen att sända på, och börjar sända direkt, så har vi det ur världen. Nej, vänta, låt oss börja med att lyssna på den; det kan visa sig bra om man senare skulle behöva göra en icke-kausal studie. Låt oss spela in den under något dygn, mest för att; man kan aldrig så noga veta.

Tyst.

Bra. Då sänder vi. Sen söker vi genom alla frekvensbanden efter andra sidans signal. Låt se... ...ja. Gissa var vi finner den? Precis. Hm.

Det här Betyder någonting. Mer än att bekräfta profetian om den andra sidan; sådana detaljer rör inte Profeten så mycket i ryggen; de andra har redan accepterat hans sanning, så någon bekräftelse att vifta med för världen söker han inte. Men att det var tyst i kanalen igår och att det nu flödar sekunder där, det Betyder någonting. Att anti-kausaliteten inte är perfekt, eller åtminstone förefaller allt annat än perfekt. Visst, en kosmisk slump kan ha gjort att den Andra sidans sändning upphört i samma stund som den egna börjat, men det förefaller allt annat än troligt.

2146386224, 2146386223, 2146386222, 2146386221, 2146386220, 2146386219...

Intressant. Här tidig förgryningstimme den sjätte november 2003, torsdag. Där den sjätte januari 2038, strax före lunch. En onsdag. Och litet drygt dubbelt så höga tidsvärden. Kanske också en slump, kanske inte. Numerologi är mer en form av humor än en lära för Profeten. Han har visserligen en viss datalogiskt odlad respekt för vissa magiska tal, som 4711 och 17, finner estetik i jämna potenser av två, men han var inte en av de som fruktade världens undergång då 1999 blev 2000 i kalendrarna. Då är 2038 faktiskt ett årtal han tror kan bli mer besvärligt, i och med att antalet sekunder från Epoken slår om från att få plats i ett 32-bits heltal med tecken, natten den nittonde januari, till att svämma över och slå om till kvällen den 19 december 1901. Då kan det nog tänkas hända ett och annat spännande i världen. Det kan låta godtyckligt, men är fullkomligt logiskt; räknar du sekunderna, finner du att det blir 2147483647 åt ena hållet och (-)2147483648 åt det andra.

Hmm. Vänta litet nu, januari 2038? Minsann. Av ren nyfikenhet kikar han efter vilket datum antalet sekunder sedan Epoken kommer vara precis dubbelt så många som nu. Tionde september 2037, kring lunch. Sen är han nöjd -- för mycket numerologi får honom att känna sig fånig och oseriös på ett sätt han inte tycker om.


I ett senare drömskede tror jag det framkom att världarna satt ihop i en fixpunkt i framtiden, där tiden bokstavligen tog slut, vände och världarna bytte plats med varann, sannolikt denna samma nittonde januari 2038, men detaljerna kring sammanhangen har skingrats vid det här laget. I det sena uppvakningsskedet då allt började kunna ses mer från en författarsynvinkel, lekte jag litet med tanken att låta Jennys brev från igår om www.nanowrimo.org inspirera till en hel liten roman kring temat, men det kändes mer som en antologi små science-fiction-utvikelser, och sanningen att säga var kanske inte konceptet riktigt tillräckligt fascinerande.

Och ska jag alls skriva en roman, vill jag nog ha minst ett brett rött spår kärlek i det. Så mycket mer så, om jag inte lyckas lappa ihop mig en alldeles egen som fungerar vardagligt, för den delen. Det är litet knivigt att förälska bort sig i någon halvt icke-kommunikativ part. Johan rekommenderar icke.