23:25 Drift

Om jag i morse skulle ha gissat på vad jag skulle komma att skriva om nu, hade jag solklart chansat på mormors begravning. Jag skulle ha gissat gravt fel. Nu får det tårade farvälet vänta till en annan dagboksnot. Det har kommit för trängande andra intryck emellan, och det finns ämnen man gör bäst i att inte blanda med varann.

Mina senaste turer till Stockholm och tillbaka tyckts väcka annars oftast latenta delar av mig. Idag skedde det dock först efter att jag klivit på tåget hem, med allt mitt märkliga bagage (en väska, en påse rabarberstjälkar och en påse rabarberrötter).

Solen sken, och det var en främmande luftigt byggd och nästan tom vagn som mötte mig där jag klev på. I Nyköping, närmare bestämt; den första halvan av färden for jag billedes med min far, med en avstickare till Oxelösund för att gräva upp litet rabarber att kanske lyckas plantera på min balkong. Hur det kommer gå med det återstår att se. Men åter till min vagn. Det första jag gjorde sedan jag funnit mig en plats i färdriktningen, var att svida om till shorts och T-shirt. Jag ömsade mitt sorgfärgat kokheta skal, och var genast en ny människa. Huden hade flämtat i hettan, och var nu äntligen fri.

Jag fann åter min plats, och slog mig ned för att strax fastna för utsikten. Med mig i vagnen fanns två flickor, den ena något äldre, den andra troligen något yngre; hur mycket, om alls, har jag ingen aning om i någotdera fallet. Mina ögon dröjde kvar vid min äldre medpassagerare, vilken färdades baklänges vid ett bord en bit framför mig, på andra sidan gången. Först såg jag blott hennes hår och ögon; om det sen var hon eller jag som rätade på ryggen kan jag faktiskt inte svara på. Läsaren har förmodligen redan bildat sig en egen uppfattning.

Det var för en gångs skull håret som fångade mig, och satte tankarna i rörelse. Jag brukar inte fästa så mycket uppmärksamhet vid hår eller slika yttre detaljer; halsar noterar jag ibland, eller hur någon åtnjuter mat eller dryck, men nu satt jag och studerade hennes frisyr medan tankarna gick och tåget började rulla. Hon var nog mörkhårig i botten, men solen eller någon blondering hade gjort sitt för det som vuxit ut och låg så att säga överst, och sen övergick det mot den mörkare tonen mot roten. Jag har ett flertal gånger fått höra att det inte ska vara snyggt, företrädesvis av flickor som ibland tonar eller färgar håret, men aldrig riktigt kunnat komma mig för att tycka det själv. Och varför böja sig för någon annans, i frågor om tycke och smak? (Att jag aldrig hört manliga företrädare för åsikten speglar nog mer hur sällan konversationen nalkas ämnet i de manliga sällskap jag omger mig med än eventuell smak där, kan tilläggas.)

Bäst som jag satt där och granskade den kanske axellånga blandblonda kalufsen, undrade jag för mig själv om hon bar kjol. Det föreföll mig osannolikt, kanske av hennes utstrålning att döma, och det grämde mig kort en smula, innan jag för mig själv beslöt mig för att det inte spelade någon som helst roll för min del, så länge jag inte finge för mig att sätta mina nyss vaknade fria funderingar i verket. Ännu kortare lekte jag med tanken att kanske ändå göra det, men infallet hann nog nätt och jämnt bli ett leende på mina läppar innan det flög sin kos bort bland alla andra märkliga infall som sorteras bort innan de händer. Och kanske lika gott det; jag undrar om jag stått lika rak i ryggen under de förbryllade ögonblick som måste följa vissa märkliga frågor, som jag gjorde den nittonde april. :-) Mina infalls förslagenhet eskalerar snabbare än min egen, på gott och ont.

I stället satt jag där och begrundade hur det skulle te sig, från tågets eller vagnens perspektiv. Skulle min andra medresenär se mig under bordet? Hon satt liksom jag i färdriktningen, också på andra sidan mittgången. Nej, förmodligen skulle hon inte se, mer än möjligen vad som inte längre fanns att se; att jag plötsligt och oförklarligt försvunnit någonstans. En förbipasserande tågvärdinna skulle förstås kunna se mig, såvida inte kjolen var väldigt lång och rymlig; kanske skulle den egentligen heta klänning i det fallet. Det som gömmer kvinnlig fägring är ännu en av dessa begreppsfloror jag har svag skolning i. Kläder är ett fält jag har bristande ordförråd för, även då de sitter på oss män.

Skulle jag komma åt bra, tro? Nej, förmodligen inte som hon sitter nu. Hon skulle nog behöva sjunka ned litet igen, glida fram litet mer på sittdynan. Och naturligtvis sitta litet bredare; flickor sitter sällan så som vi karlar gärna gör. De har förstås ingen anledning därtill, i vanliga fall. Det här skulle inte ha gällt för ett vanligt fall. Jag torde allt behöva ganska många medbröder (eller -systrar?) för att det skulle rucka på vad som vore den normala världsordningen i den frågan. Och vilket syndens näste vi skulle ha. :-)

Men jo, visst skulle jag komma åt, om hon bara sjönk ned litet grand. Och det skulle hon allt, med mig på knä framför sig. Det finns situationer då varke sig kvinnor eller män är särskilt knussliga med att maka på sig och göra sig litet besvär för att bättre passa in. SJ:s tåg brukar inte vara så generösa med utrymme och sittkomfort; kanske skulle hon få trångt att få plats med fötter och ben. Hon skulle nog antingen få tränga in fötterna mot mina vader eller höfter, eller helt fräckt vila benen på bordet framför sig. Jag trodde inte att hon skulle våga ta det utrymmet i anspråk; hon såg inte ut att vara den som vanligen bredde ut sig och tog plats särskilt mycket.

Nu vred hon plötsligt litet på sig, och fällde ihop en laptop hon tydligen haft framför sig på bordet. Hon ställde upp den svarta väskan som legat på sätet intill och lade ned maskinen i dess innanmäte. Kardborrband kom fram, och när hon med van hand spände fast den i sängstolpana, var jag längs något helt annat tankespår. Jag blev nästan förvånad över hur mitt introskop bytte sceneri i ett så omedelbart tvärt kast, men det var blott en reklampaus, visade det sig. En av de korta därtill; jag hann inte ens se några detaljer eller vad det var för produkt man velat göra mig uppmärksam på. Så här i efterhand kan jag ge mig tusan på att det var en infernalisk fransos som funnit på råd att marknadsföra någon inhemsk bärbar dator så genialiskt som blott fransmän kan; landet där även kattmat säljs till luxuösa kroppar och musik, men nu var reklamavbrottet slut, och jag letade raskt upp den skälvande röda tråden igen.

Skulle hon ge mycket ljud ifrån sig? Något sade mig att hon inte skulle kunna knipa helt tyst, men att hon definitivt skulle anstränga sig för att heller inte låta särskilt mycket, även om det vore i hennes egentliga natur. Det skulle nog kunna tänkas finnas ett visst intresse av att inte störa någon, säg, fem säten bort. Ibland är uppmärksamhet något man aktivt söker, ibland inte. Ibland är det alldeles nog att ha en persons uppmärksamhet åt gången, till exempel min.

Jag föreställde mig glatt hennes minspel; ett, samtidigt plågat, samtidigt höljt i njutning. En evig kamp mellan återhållenhet och lusta, andhämtning som förlöser men inte förråder, och så en sakta stigande panik som börjar skönjas i blicken när självkontrollen bit för bit börjar ge vika. En bedjan om skonsamhet, överlagrad i en annan, mer glasartad blick, som säger tvärt emot.

Med ens sträcker hon på sig, lutar huvudet bakåt och rufsar om i håret. Det ser skönt ut. Hennes vänstra hand, lutad mot fönstret, blir kvar i ett grepp i kalufsen. Hennes blick försvinner ut genom fönstret, någonstans i fjärran tänker jag mig. Jag tittar fascinerat på handen en stund, och förlorar mig alldeles i den, innan jag leende fortsätter då den magiskt införlivas i handlingen. Hon försöker styra mig med den, när hon inte längre förmår styra sig själv. Och jag låter mig styras, som hon tycks ha modet att inte backa ur utan försöker hålla sig kvar där på kammen, så länge som möjligt. Det är en mycket instabil balanspunkt, och det krävs så litet för att stjälpa över kanten. Det är den bästa lek som finns, och jag kommer på mig med att förundras över hur länge hon förmår att bara ömsom andas in och hålla andan; det tycks gå in hur mycket luft som helst i henne utan att den syns sippra ut någonstans.

Men efter en lång och tapper kamp, hårdnar hennes grepp krampaktigt, och all luften går ur henne i vad som måste ha hörts ända bort till andra änden av vagnen. Det var nog ändå ett pris värt att betalas, funderar jag, medan jag busigt läppjar fram ett eller annat litet efterskalv, trots handen som säger nej. Det är ett okynne det är svårt att banna, eller ens vilja banna, innerst inne, och därför ett av de med låg ingångströskel. Man kan bara inte låta bli. Trots att det inte är riktigt rent spel. Det hör helt klart till den bättre klassen bus; saker som man får eldiga fördömande blickar för som samtidigt är fulla av kärlek; hat som inte egentligen sorteras in under ordet. För det är ju så svårt att avsky något som ger en sådana kavalkader av lustkänslor - även när de blir för mycket för att riktigt få plats.

Däri ligger tjusningen.