00:10 Singelfluff

Nu är jag alldeles lycklig inuti. Det var en timme kvar innan tåget skulle gå hemåt mot Linköping, och jag vandrade planlöst och med trötta steg in i Kulturhuset. När jag nått ett par våningar upp, blev jag stående invid följande porträtt:

En närsynt flicka sitter i hörnsätet på en mjuk soffbänk och fyller ett tjockt spiralblock med bläck. Hon är ganska lång, jag tror hon har håret i knut, och all uppmärksamhet bor i blocket. Hon sitter tätt böjd över det, och orden rasar ur henne. Kanske är det en dagbok.

Efter att ha stått en stund och beundrat från en bit bort, vandrar jag sakta vidare mot nästa rulltrappa uppåt, men låter den föra mig baklänges till nästa plan, för förhäxad för att kunna släppa henne med blicken. Tankarna flyger fram på lätta vingar. Jag måste krama henne innan jag går.

Min lätta vårjacka blir för varm. Kort senare är jag tillbaka vid rulltrappan, på väg ner. Min skriverska sitter orörd kvar. Jag slår mig ner på bänken intill, packar ned jackan och önskar ett slag att jag inte rensat så flitigt i systerns trädgård före lunch, men tanken är flyktig och blott en stundens parentes. Jag behöver inte göra ett bländande intryck, jag behöver bara vara sann mot mig själv. Så lyfter jag väskan, går fram till henne och ställer ned den strax intill.

- Ursäkta mig, jag bara undrar om jag skulle kunna få krama er?

En frågande uppsyn.

- Jag skulle ha ångrat mig så om jag inte frågade.

Ögonblicken tickar iväg. Hon mönstrar mig konfunderat, och kommer kanske till slutsatsen att jag ser ofarlig ut, lägger undan blocket och svarar något jakande; vad eller hur vet jag inte riktigt. Hon sitter kvar där hon sitter, men famnen öppnar sig något. Jag böjer mig fram, smyger in huvudet till vänster om hennes och låter armarna omge henne ömt. Ett litet ljust mmmh! undslipper mig, jag kan inte hjälpa det, och sekunden senare upplöser vi försiktigt kramen.

"Tack", säger jag, ler lyckligt, vänder mig om och svävar sakta därifrån.