Obehagliga föraningar har krupit allt närmare mitt medvetande under de senaste månaderna, en olustig känsla av en förtvinande förmåga; känslan av hur mitt verbala språk utarmas, liksom äts upp inifrån. I början, strax efter inryckningen, bollade man skämtsamt med tanken; "tänk om den här inskränkta vokabulären smittar -- man kan ju bli miljöskadad...", men utopin närmar sig obevekligt ett faktum. Må vara att jag fortfarande kan blomma ut i prunkande välmöda på papper, men det går inte i samma takt som förut, och hitintills har jag stött på problemet främst i det alldagliga talspråket. Det håller som sagt på att utarmas. Det är skrämmande. Åtskilliga gånger de senaste veckorna har jag snubblat på orden på ett sätt jag inte kan påminna mig om att jag gjort förr. Det är någon sorts stress att pressa upp takten på talorganet, som för att hinna ifatt tanken, vilket får som följd att tungen halkar fel, bryter, halkar fel igen, börjar om, ..., ...tills det blir rätt efter något försök eller
tills jag ger upp och formulerar om satsen helt. Fruktansvärt obehaligt. Jag som alltid lekt med språket så obehindrat, med en sådan lätthet svängt mig med uttryck och formuleringar. Det är så man ryser. Jag vill inte veta av det.

Orsaken? Jag skulle gissa att det har med umgänget att göra. Jag befinner mig inte i den intellektualistiska miljö jag är hemmastadd i längre. Det militära livet är på många sätt ett steg bakåt i utvecklingen, samtidigt som det ibland tillför god levnadskunskap. Även då man inte lever i fält är det uppenbart att man klättrat ned ett par steg på Maslows behovstrappa; man blir otroligt tillfreds av så enkla ting som mat, vila eller uträttade naturbehov, frihet och fritid samt fritidssysselsättningar och umgänge inskränks dramatiskt. Man har alltid överheten inpå sig som trycker på ovanifrån, över allt, hela tiden inom alla områden; Gå upp Då, Bädda, Raka dig, ät, Städa, Ställ upp för visitation, Marschera iväg och Uträtta Anbefalld Verksamhet, Håll Rättningen, Vänster, Höger, Vänster, Höger...

Man arbetar med Kroppen, ytterst sällan med Hjärnan. I telegrafin använder man ryggmärgen. Hjärnan somnar in och domnar bort. Kunskaperna sinar. Man blir en likformig del av Mönstret.

Så otroligt mycket man kommer att behöva återhämta efter muck! All matematik, fysik, studieteknik, tankeverksamhet som måste trimmas, pennfärdighet... Det kommer bli TUNGT. Kanske lika tungt som lumpen. Men, vad jag längtar tills det är över!