Efter att ha skrivit dagens datum, somnat, vaknat, lagat och ätit middag, förstrött mig med television och dator onödigt länge samt återvänt till sänghalmen skriver jag nu detta.

En vecka har gått. Det har varit en ganska skön ensamhet. Om två dagar är den över. Det har nog varit en ganska unik period, jag har svårt att tro att något motsvarande kommer ske igen. Förutsättningarna och omständigheterna kommer vara andra. Det här har varit något av en semester för mig med; frihet och ensamhet, hemmets trygghet och bekvämligheter, laddade förråd och så vidare. Inga förpliktelser, räkningar, besvär eller krav. Man har det bra.

Innan jag somnade, i stadiet mellan medvetande och sömn, låg jag och grubblade på vad jag skulle skriva. Kanske om jag skulle skriva till skoltidningen (nummer två); deadline satt till nästa fredag. Mina tankar ledde mot ett artikelnamn "Steganografi" samt ett subliminalbudskap på något vis invävt i texten, dolt exempelvis i varje menings första bokstav. Något riktigt bra yttre tema som kanske kunde samexistera med rubriken fann jag aldrig, inget annat heller, för den delen. Poemets möjligheter föresvävade mig en stund, men det skulle bli löjligt synligt.

Ett tema jag grunnade litet på vid busshållplatsen i väntan på bussen hem var den alldeles för fort flyende tiden. Frågan är närmast om det inte skulle se konstigt ut att klaga över att gymnasiet snart är slut utan att framföra varför jag för alltid vill stanna i denna tid. Eller också kanske man skulle skriva ett till det yttre ganska ytligt kåseri på temat.


Juni närmar sig med stormsteg. Aldrig förr har det tyckts mig gå så fort som i år. Går det inte litet väl fort ibland? Är klockan redan så mycket? Lider dagen redan mot sitt slut? Sken inte solen alldeles nyss?

Knappt har man vant sig vid något förrän det är över. Allt förändras i en ständigt fortgående process. Redan innan man hunnit ikapp tiden har den sprungit iväg igen. Då man tror sig se täten snubblar man till och tappar den ur sikt. Idogt kämpar man vidare.

Gymnasiet gick mycket snabbare än jag trott. Med tanke på alla trevliga stunder man upplevt hade det gärna fått dra ut litet mer på tiden. Annat var det på högstadiet, då skolan var ett nödvändigt ont och tiden sniglade sig fram. Reglerna var stramare, friheten obefintlig. Genomgående hade man mindre att säga till om. Allt det revolutionerades i gymnasiet, och nu står man åter på tröskeln till en ny värld. Redan nu tycker jag mig känna hur marken löses upp under mig, hur tryggheten ger vika för en nervös ovisshet om vad framtiden har att bjuda.

En vacker dag kanske man än en gång står där vid tröskeln och tittar tillbaka, i sin rädsla för att vända blicken framåt. Tanken på vad som kan tänkas vänta i nästa rum är skrämmande, men man måste möta den. Adjö, Gripen, det var härligt så länge det varade!


Se där! Det blev ju riktigt bra, men det tog sin modiga tid. Ett par timmar, minst. Det var inte det lättaste att följa ett så strikt begynnelsebokstavsmönster, men det gick omsider. Med en liten titel kan det anses färdigt för skoltidningen; en liten meditation över nuläget tillika med ett steganografiskt tribut till Margareta. Suveränt.

Men nu är klockan nästan tre, och det är strängeligen dags för nattsömn. God natt!