En man ligger för döden, kans drag lyser med en sorgsen visshet därom. Det bekymmerslösa liv han levat är förbi, han anar dödens port på glänt.

Det liv vars låga börjat flacka är barnets, så ock är den värld han lämnar bakom sig. Den trygghet han levat i nu framstår honom ett behagligt minne blott, när klockan klämtar för den tid som flytt.


Det är inte muntert att vara sjuk. Jag var det redan i morse, trots det utstod jag en hel skoldag. Jag ansåg det av större vikt att skriva psykologiprovet än mitt eget välmående, kan tro. Egentligen borde jag nog åkt hem direkt efter; därigenom begränsat lidandet till dessa fyrtio-femtio minuter, men min plikttrogenhet drev mig till att stanna dagen ut -- franska, lunch, svenska och engelska. Jag vet inte riktigt om jag ångrar det eller ej. Faktiskt är jag böjd att säga att det varit värt den huvudvärk jag gått med hela dagen.

Kanske är det främst lunchens förtjänst. Inte för lunchen som sådan -- semla och raggmunk från gårdagen -- jag kände knappt smaken över huvud taget, vilket nog var lika bra det. Nej, det var sällskapet och konversationen. Bäst blev det sedan Borren lämnat bordet, då församlingen utgjordes av mig, Karin Lyberg, Eva och en nyss anländ Emelie. Vid det laget hade vi andra ätit färdigt, och satt kvar för sällskaps skull.

Deadline för nummer ett av skoltidningen är skrämmande nära, något Emelie känt av ordentligt. Allt verkade smått kaotiskt. Konversationen rörde litet av varje; gårdagens kväll och därmed förknippade studier inför provet till exempel. Jag måtte ha sett ut ungefär som jag kände mig, vilket Emelie uppmärkssammade. Utsliten, sjuk, tärd. Karin, inte alltför kry själv, tyckte att det var som en spegelbild av henne själv. Den stunden var nog något av det bästa dagen hade att bjuda. Det var väl inte direkt uttalat medlidande jag fick, eller sökte för den delen, men väl insikt och förståelse. Det var jätteskönt. Några som kunde relatera, som visste hur det var.