2005-11-01

17:07 Textmöten, personlighetstyper och livsöden

I morse började jag dagen med att läsa ett intressant tänkande om personlighetstyper av Padrone, om en ständig källa till känslomissförstånd och slitningar mellan människor, i det tecknade sammanhanget inte minst när de möts och umgås helt textligen -- ett fält jag själv är tämligen hemmastadd i, utan att egentligen bemästra det för det. Jag har regelbundet socialiserat verbalt i textmediet sedan slutet av åttiotalet, och med förtjusning följt och lekt och levt med en hel uppsjö av de olika undermedier av det och varianter på möten, kommunikation, frihetsgrader, begränsningar, möjligheter och fällor de innebär. Bland de mer fascinerande finner jag de mindre direkta, mer trögflytande former som funnits i flera hundra år, i någon mening; brevet och publiceringen. Intresserad, inte så mycket på deras egna meriter i sig, som för de sociala sammanhang de kan bilda, och vad som händer runt omkring medieformen.

Bloggar, till exempel, eller öppna dagböcker i delvis slutna sällskap, har jag lekt med i snart tio år nu, och är fortfarande lika fascinerad av fenomenet, inte minst för att det börjat få fotfäste och växa nyligen. De öppnar för en väldigt djup kommunikation, en kontinuitet och en broderad, rik bild både av den som skriver och vad hon förmedlar. Möjligheten att växa in i ett språk och en människa bakom orden är stor, och samtidigt som kommunikationen inte är direkt, antar den lätt former vi i läsarkretsen upplever som ganska direkt, ändå. Miljön har en tillbakakanal vi kan nyttja, och redan vetskapen om det och den tillräckligt låga tröskeln ändrar helt på den sociala morfologin, gentemot en tidning, eller än värre en bok. Man kan bli oerhört du med någon, utan att ha bytt ett endaste ord med varann, ens per text. Strikt enkelriktad kommunikation, men likafullt med en känslomässig bredbandighet som slår många äktenskaps. Det är min fulla övertygelse, även om jag erkänningsvis själv inte provat på så mycket av den senare varan. (Lyckligtvis gifter sig inte alla så fort de blivit könsmogna.)

Skribenten och läsaren; en till många, men åt varje läsare ett eget enrumsmöte med texten ich författaren. Ett slutet, brusfritt textumgänge där tid, inkänning och förmedling dominerar bilden.

Och så finns det smalbandigare textuella umgängesformer, där långt fler människor möts i långt större grupper. En miljö som vare sig kännetecknas av eller upplevs som en skribent och en läsare (strikt taget var inte heller bloggen och öppna dagboken det, även om den upplevdes så), utan där skribent och läsare tar kortare turer och sänder i båda, att inte säga många, riktningar, om varandra. Ett mer kaotiskt textlandskap där en sändmast när som helst kan slås upp var som helst, ett budskap knyta an till vilket annat som helst, och där varje inslag typiskt bär en mycket liten tjänstevikt.

Här är det inte alls lika lätt att bygga djup i mötet, och sammanhanget är heller inte lika ofta knutet till personas; dialogen, eller egentligare multilogen, får lättare en anstrykning av spelad eller upplevd objektivism. Ju grundare möte och mer oförankrat i en känd identitet, dess fler fällor öppnas för båda parter; missförståndsgrunder och saker att sticka sig på. Och i mycket tror jag det handlar om att approximera det man inte vet, alla de luckor som mötet inte fyllt i, med det som kommer och upplevs som naturligt för en själv. Det okända förmodas ungefär överensstämma med det kända, och tankegrunder och känsloreaktioner förmodas hit och dit, och när de förmodats åt något annat håll än de var, springer folk om varann, går på grund, blöder näsblod och lipar sårat i hörn och skrymslen utan dess like. Jag är inte immun själv.

Om det här handlade Padrones tänkande nästan inte alls. Däremot är just mötet mellan personlighetstyper en av de klyftor som idag tycks stå för en långt mycket större klyfta mellan människor än jag själv någonsin upplevt klasskillnader, mer i par med etniska och kulturella skillnader, i möten mellan människor. Det är på samma nivå som kulturkrockar, men eftersom vi inte är lika uppmärkssamma på att de finns där som när vi umgås med någon vi inte delar miljö och bakgrund med, har vi inte lika ofta på oss våra skarpaste förståelseförsonande glasögon. Det som inte upplevs finnas kompenserar heller ingen för; våra finkänsligaste och välvilligaste tolkningsförsök när vi försöker kontextualisera ord och handlingar som har rötter i en främmande kultur, uteblir helt när vi läser ord skrivna på vårt eget ytspråk, men från en annan personlighetstyp -- systerspråk, med andra underförståddheter.

Autonoma och sociotropa människor krockar kanske mest av alla när de aningslöst möts i ett kaotiskt massforum. En människas hänsyn är en annans kniv mot strupen. Står det "Du skrev fel, pucko!" eller "Du, i bästa välmening: jag tror du vill skriva ihop dvärgschnauzer för att undvika pinsamma missförstånd."? En människas förseelse blir en annans upplevda bristande respekt -- var det värt att ta upp min och andras tid att läsa, vore det väl också värt att läggas tid på att skrivas läsligt? En människas såradhet över en tyst läsekrets, säg efter en fråga, kan vara läsekretsens hövlighet och helt sunda övervägande att inte bombardera med tusen "...och på B) vet vi inte". En människas behov att uttrycka eller få gehör för känslor, blir en annans irritation över ogrundade påståenden, uppvigling och barnsliga retoriska utspel för gallerierna.

Jag är själv en tämligen sociotrop person, även om jag tror att jag samtidigt följer en ganska autonom livsbana. Människor och människors väl betyder mycket för mig, men när jag väljer vägar i livet, medelvärdesbildar jag sällan andras åsikter och viljor som vävts runt omkring mig. Det kanske bryr mig något när min mor, eller mormor, då hon levde, bekymrat (men välment) påtalar att man står sig väldigt slätt i livet utan en examen att visa upp, och de har förstås levt liv och sett långt mer än jag gjort hittills själv, även om jag själv också ser mer till att de levt andra liv och sett andra saker än jag. Och förstås att jag sett andra sammanhang och saker än de. Tar jag ett nytt kliv ur spår i min utbildningskarriär för en funderare, och måhända andra senare kursförändringar, gör jag det mer av pliktskäl gentemot mig själv än gentemot en Luthersk medborgelig eller samhällelig plikt.

Bryr mig mödernets bekymrade tonfall och uppsyn, är det för att jag ändå älskar henne för mycket för att tvista, eller för att det bor en så stor börjda i att förklara och förmedla allt jag inte delat mellan oss, de år som förflutit. Jag har inte varit bra på att dra in min familj i mitt livs många vrår de år som gått. I stället, har jag väl lämnat åt vilken människa som vet att finna mina ord att finna vad hon vill hos mig alldeles själv och på eget initiativ, men jag har aldrig snitslat vägen eller antytt att den finns, eller i vilken omfattning.

En människa jag mött under en av mina, livsbyggande sett, bättre praktikperioder, stötte jag på vid ämneskapen på SSAB i Oxelösund. Han var kanske framåt de mittre trettio, och hade valt bort studierna efter gymnasiet för att han var skoltrött, och var sugen på att leva litet och tjäna pengar i stället för att nöta skolbänk och tappa öronen av leda. Nu var han traversförare på ett fabriksgolv, och levde väl rätt bekvämt på det i termer av ekonomi, men förde ett desto fattigare andligt/själsligt liv, vad beträffar gnistan i att ha hamnat i rätt fil och leva sin livsgärning. Han önskade att han tagit ut någon annan kurs innan det blivit så bekvämt att sitta kvar i något så ointressant som att fransa av flertons stålblock i kanten, lägga dem på hög och sen stuva om litet i högarna, när något skulle ta vägen någon annanstans i processen för att så småningom kanske bli del i ett båtskrov, en grävmaskinsslitklo eller något annat mindre instängt än hans eget liv.

Det ska kanske sägas att jag har en ganska livlig fantasi och att det här inte är mannens egen röst, på långa vägar när, men det är sådana här möten som är meningsbyggande för mig, och det jag fick dela av hans själ och livsöden har jag i gott förvar och skattar högt. Människor jag kommer nära blir gärna del av mig så här, och jag vill tro att det jag läser in i eller ut ur dem har en hemvist även utanför mina känselspröts föreställningsvärld. I vilket fall har det signifikans för hur jag lever mitt eget liv. Hur jag lyssnar in känslor, vad jag gör av drömmar och vad som händer med det och de som av någon anledning betyder någonting för mig.

Just nu funderar jag mycket på vad det skulle vara att vara fritidsledare, snarare än (förskol)lärare, en roll i vilken bihanget -lärare varit ett ok jag inte velat axla redan från dag ett, men anat vara priset för att hamna i den roll som då känts mest Jag. Nu är jag inte så säker på det, efter att ha börjat se litet klarare vad som händer i en skolas ekosystem och livscykler. Mycket litet, än så länge, men gräset växer både här och där, i små obändiga tuvor jag inte sorterat upp än. Mina bekymmer handlar inte om att känna att jag måste läsa den här eller den där utbildningen för att bli det jag vill; det enda som betyder någonting är att ta in på rätt spår, och gå rätt väg.

Och så funderar jag mycket med hjärtat, på vad som står skrivet om mig där mest av gammal vana och hävd, och vad jag inte känner att jag nödvändigtvis måste hålla kvar i. Att jag trivs i Linköping, till exempel, är det inga tvivel om, men jag vet inte mycket om hur jag skulle trivas i Göteborg, eller Jönköping. Eller Dublin. Helsingfors. Stratford upon Avon. Någon liten plätt i Provence. Om eller när det skulle visa sig så mycket viktigare att kretsa kring sin egen axel som en dubbelstjärna med den jag älskar, i stället för i någon slags kometbana med huvudpolen kvar i Linköping.

För sådant där tål att tänkas på. Och tro mig, när jag säger att det finns rätt mycket annat i livet som är värt mer än en examen, oavsett vad det står på den. Både i livet självt och på arbetsmarknaden. Jag är medveten om att jag har ganska många strängar på min lyra, och det är en känsla jag vill att fler ska ta upp och bekräfta för sig själva, så de kan lära även sin omvärld det. Inte bara för att det skulle göra mig glad, utan också för att jag vet att ni kan.

Men ni måste vilja. Vill! är dagens uppmaning från Johan. Är er livsdevis "Äh, orka!", kan ni köpa en begravningsplats redan idag, och sätta ut vemodiga lyktor nu på en gång. Hamna inte med ett grått oföränderligt skiftjobb med en traversdosa i handen, om det inte förbanne mig är någonting som hisnar litet i magen och har en tjusning ni kanske inte riktigt kan sätta fingret på, men i alla fall känner i blodet. Det är viktigt att vilja. Ungefär lika viktigt som att våga.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se