2005-08-17

22:20 Nära. Inte närmare än så; nära.

Jag tänkte skriva en till not i skuggan av en lånad tanke, den här gången från Lars Winnerbäck, "Kom änglar" -- den inledande strofen "den vackraste stunden i livet var den när du kom, och allt var förbjudet", närmare bestämt. Men först ett sammanhang.

Den här sommaren har jag ägnat mycket känslor, tid, energi och tankar åt relationer. Åt kärleksrelationer. Flickor. Längtan. Drömmar. De har alla gått in i varann, och hjärtat har kommit att lystra till flera namn, på olika frekvenser samtidigt. Ömsom tålmodigt, ömsom sorgstänkt av hur mycket tid det tar att närma sig varann. De små stegen, som inte låter sig skyndas på. Frustrerat, ibland; ett par gånger när jag hört ett litet rop på hjälp, och inte kunnat svara, för att jag inte fått vandra dit över så smala spindeltrådar. (Sådant tär på mig.) Men mestadels med en sakta härd av hopp och längtan i magen.

Åtminstone två nya vänner har jag med mig hem, den ena med ett skutt tvärs över alla myrstigar, fullastad med massor av frimodighet i språk och sätt, den andra nära på en motsats, ett vackert krökt bonsaiträd, som blomman i en japansk trädgårds stilla hjärta. Och någonstans i alltsammans har jag funnit både vila och tröst i alla kontraster mellan dessa umgängen, och de jag burit med mig redan sedan tidigare. Funnit närhet, av skilda slag och grader, men inte mer.

Det vill säga, på fronten etablerade kärleksrelationer intet nytt. Bara ett par nya ansikten att välkomna i hjärtat bland de inflyttade sedan tidigare. Ingen mättnad för den längtan som brunnit, men väl annat.

För närhet är en drog som växer, inte bara inom mig, utan även mellan mig och dem jag älskar. Den här kärleken som inte binder, inte fängslar eller reser några anspråk. Och en nära vän har jag växt mycket närmare på trygghetsplanet. Det där planet som handlar om att veta var man har varann, vad den andra känner, vart de är på väg och att det inte ligger några rädslor på lut som man när som helst kan snava till över, och plötsligt behöva fjärma sig från. Okomplicerad vänskap, med ljuva inslag av närhet, kel, umgänge och allmäntrivsel.

Faktiskt så nära en sådan där jag länge fantiserat om när relationsliv känts trassligt, svårt och insnott i vardagen på sätt man gång efter annan trillar pladask över -- så nära det, om än från ett annat håll, att jag inte gjort kopplingen. Där fantasin haft en liten prick över i:et som smakat sex, har den här verkligheten haft en liten prick som vi nu kan dra oss till minnes igen ur "Kom änglar": det vackraste, i form av det förbjudna -- eller en liten oifylld prick, om man så vill.

Det förbjudnas elektricitet mattas aldrig, så länge förbudet inte lättas på från endera sidan. Jag tror jag förstår det nu, men det är möjligt att jag bara gillar läget; jag vet inte om jag skulle upprätthålla det om min väninna med besked själv skulle kliva över eller markerat sudda ut linjen som markerar den tysta överenskommelse som råder mellan oss om att det här inte är eller blir sex. Vi sover intill varann, inte nakna, men heller inte generade över närhet, och morgnar kan vara paradisiska.

Utan att träda över några gränser insinuerandes förhållanden mellan oss, älskar jag våra morgnar. Rymlig säng skänker sömn utan att störa varann, och solen som spelar genom fönstret brukar väcka mig någon gång mellan sex och sju, en god stund innan dagen måste börja sitt lunk och sina måsten. Jag brukar krypa intill och känna efter om jag är i vägen, och när jag inte är det, lägga armen om, sammanfoga våra täcken och kanske ligga sked en stund, om hon ligger så till. Och gör hon inte det då, skruvar hon ofta litet på sig när hon känt mig; hur djupt i drömmen vet jag sällan - det här sker utan ord. Ibland är katterna med på noterna och i krokarna om oss, ibland spinner jag alldeles själv, eller kanske i takt med henne - det är tyst njutning. Stör inte morgonfriden; vakna sakta, med myrsteg ut ur drömmen och in i en annan, ett försiktigt klättrande mot medvetenhet med så mycket dovmild trivsel som möjligt.

Precis som näsor vänjer sig vid lukter, vill känsel ha ett litet mått rörelse, omformnad eller förändring för att inte dövas, och att ligga stilla så en längre stund mynnar alltid i någon form av smekning, hudpromenad eller sakta masserandes vidare någonstans i från åt något håll. Det beror litet på vad som råkar sticka ut under täcket, eller hur det är lätt att omfördela omfamningen utan att skärra sömnanden som brukar klä hennes anletsdrag i frid. Ofta är det ben och fötter, och bådadera är goda vänner jag lätt magnetiseras av och följer med fingrar och händer, i långa smekande drag, ibland mer knådande, ibland mer insupande, ibland mer ömt, ofta djupkännandes.

Somliga dagar kan hon ge ifrån sig något gillande ljud när något spänt parti mött ett lindrande grepp, eller i ord be mig massera någonting; en fot, korsrygg, handleder, axelpartiet, eller ta det försiktigt med något utsatt; kanske knäna - och jag vet så väl att vi njuter lika mycket av det båda två. Jag tror inte jag är en särskilt lärd massör, rakt inte formellt, i alla fall, men den blandning konst, njutning, lek och nyttoverkan jag ger mig hän tycks falla oss båda två i smaken.

Jag tror man kan få det till att jag för i dansen, men hon har rodret - jag tar mig inte friheter hon inte ger mig, och vi har mött varann med lugn, ett litet steg i taget, små vinkar om var gränserna går, och sakta stuvat om spelplanen sedan den först ritades. Ett språk som fungerat. Någon gång, för länge sedan, har jag harmats i det tysta över att inte själv diktera någonting, men på samma sätt som jag inte har något mandat i somt för att jag är pojke i umgänge med en flicka, är det säkert också lika ofta så att man inte har något mandat i somt för att man är flicka i umgänge med en pojke. Det är alltid de gränser som står under någon annans kontroll som ger sig märkbarast till känna för oss; de vi själva sätter upp för andra står ju aldrig i vår väg.

En mans värld styrs av kvinnan, en kvinnas mannen. Så länge spänningsfältet står mellan de polerna - ibland ligger förstås polerna på helt andra plan.

Men skönhet kan ligga i just det där att förbuden ännu finns, att gränserna inte slås omkull och att mitt är mitt och ditt är ditt och inga fördämningsbrott står att vänta när förhållanden inleds och man blir varandras lika mycket som sina egna, en gemensam organism vars poler möts och laddar ur och neutraliseras. Flämtande andas ut tillsammans, somna utmattat i eller kring eller om varandra i all ära, men det är en annan lycka. En jag tror spelar på en helt annan skala än den förbjudnas.

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se