2008-02-11

07:28 Med underlivet i behåll

Vad är chansen att man ska komma ihåg ett kul uttryck som plötsligt landar i huvudet på en någon gång när man har användning av det? Nä, just det; tänkte väl det. Så det får bli en rubrik i stället. :-) Som vanligt (och allt vanligare i framtiden) är begreppet förstås redan nyttjat minst en gång av någon, och Google hälsar att det däribland så skett i någon diskussion om könsstympning. Jag undrar hur ett tidevarv där delar av vardagskonversation skulle te sig. Jag skulle troligen älska delar av det, och vara oerhört medveten om och engagerad i frågor om att stävja dess missbruk, samt att förlägga rattandet av åtkomstheten till de som fört samtalet. Det skulle förvåna mig mer om det under min livstid inte kommer att bli ett reellt föreliggande bryderi hur det hela ska och bör hanteras, även om det idag är ren science fiction. Det sorterar definitivt under Googles kall "organizing the world's information".

Jag har börjat mikroblogga litet på OkCupid, förresten; det är en miljö som av någon anledning stimulerar mig till ett tajt format, medan det känns naturligare att flöda i ord i den här miljön, som jag gör mest.

Några reflexioner som landat under dagen rör saker jag attraheras starkt av, och för all del är exempel jag själv rankar någorlunda högt i:
  • Jag älskar folk som kastar ur sig vansinniga ord; hemgjorda (myselman) eller befintliga (defenestrera; kallipygisk), som om de vore hur legio som helst, utan att nödvändigtvis göra en stor sak av dem, wink-wink, nudge-nudge. Det omvända, det vill säga kapaciteten att uppskata det, är inte långt efter -- det är kul med människor som plötsligt får den där fåraktiga blicken av något ömt, varmt och kärleksfullt över sig, oftast uppblandad med varierande doser av en eller flera av "sade</i> han verkligen det där?", "du är en jubelidiot!" och "ewww, vad den var dålig!", med eventuell vidhängande obeslutsamhet kring om de på ren impuls ska krama om eller strypa en. :-)

  • Jag älskar människor som har stor kapacitet för beundran, det vill säga helt sonika att se saker omkring sig som de tycker om; i andra människor, i omgivningen, i saker som händer dem eller andra, och faktiskt tar sig tiden att såväl sväva på känslan som smälta och dela med sig av den. Det här var faktiskt någonting Karolina till någon del demonstrerade, genom att själv ha ögonen öppna för, och anmärka på, någon gång i efterhand. Vi hade gett oss in på att handla (ett långt större projekt än jag hade kunnat ana), och när det plötsligt var kritiskt att veta varifrån någon back citrusfrukter kom, och mitt konstaterande att det stod "Maroc" på etiketten inte var nog för att sortera dem till Marocko (det kunde ju röra sig om ett varumärke allenast, och kanske sitta på några spanska apelsiner eller någonting; jag minns inte detaljerna eller vad det var viktigt att det inte skulle vara för härkomstland eller varför), började vi granska lådan närmare -- en trähistoria med avancerad svartkonst på som var rätt svårläst -- och efter en stund skönjde jag ett "Casablanca" någonstans, och tyckte nöjt att saken var biff: Marocko it is. Det tyckte lycksaligt nog hon med, och uttryckte glatt sin beundran över att ha hittat den nålen i höstacken, eller något ditåt, varpå vi kom in på hur angenämt det är att känna (och visa) beundran, vilket jag varmt instämde i. Så här mycket av konversationen skulle jag troligen inte ha kommit ihåg själv, men hon registrerade den tydligen starkt, just för att jag oreflekterat visat samma starka övertygelse för att det är skönt att beundra, och jag tror att poletten till slut föll ned helt i mig med idag, i ett helt annat resonemang, som jag ibland undrat hur man på enklast möjliga sätt noterar det. Mer om det nedan; jag har en till punkt på älsk-programmet jag vill klara av innan jag förlorar mig i något stort. :-)

  • Jag är svårt kär i människor med självkännedom som ser, upplever, registrerar, reflekterar och delar med sig av sina tankar, känslor, reaktioner, och så vidare, och mer, ju klarare de vidareförmedlar dem. Det torde vara den ungefär största anledningen till att jag själv är så fast i mediet -- mina likar (och övermän -- i vilket jag, till skillnad från somliga, räknar in kvinnor och flickor och karlar och pojkar, om jag skulle hitta några -- utan att anse det vara en lingvistiskt patriarkal förtyckande struktur vi borde göra oss av med, och införa överpersoner eller någon annan fjompig konstruktion som en politiskt korrekt brandutryckning när någon undertecknad befann sig stå med byxorna -- eller kjolen -- nere :-) simmar omkring här, och det gör att jag både kan upptäcka dem och sedemera lyckligt lystra till deras toner och tankar, så länge de bor kvar och fortsätter sjunga. Följa dem i utvecklingen, så att säga, själv lägga mig i och sticka till en tanke eller fråga här och där, se den omformas, och omformuleras, och kastas tillbaka in i mitt eget maskineri på någon annan ledd, exciterad till något nytt insiktstillstånd, eller kanske upplösas i luft med ett par viga knyck och knix som visar att hela resonemanget faktiskt var fel redan som frågeställning. Totalt fantastiskt. Och folk har inte ens några pryda monogama instinkter som säger att det är förbjuden frukt för förbipasserande att utbyta med dem, som med annan sex. You go, girls! ^_^ *harkl* Var var jag?

Jo, just det, ja; beundrande. Vi ska på utflykt på ett litet sidospår; ett liten kort utbyte med någon dam som förargade sig över mäns förtryck över kvinnor, och hällde så mycket svavelosande eder hon kunde koncentrera ihop över några rader på sagda män (det läckte över på alla möjliga ledder, som vanligt, så det var mycket svårt att se något utrymme för några män som inte underställdes detta anfall, vilket tyvärr är litet för vanligt i feministisk retorik, och en ständig källa till Johansk irritation, inte å sin egen del, utan å kampens; det är en sjutusan till stor kanon med för brett eldfång som vilt skjuter soldater ur egna led, och sådant bör aldrig få ske omedvetet / oåthutat -- fungerar inte tillsägelsen, är det en sak, men tanken bör i alla fall planteras där). Värst vad parenteserna växer. Nåja.

I alla fall, påtalade jag att det kanske kunde arbetas in en känga till alla kvinnor som bistår med samma kvinnoförtryck (i tron att andra kvinnor konkurrerar med dem om någon liten ynklig alottering just för kvinnor, kanhända) någonstans där, och visst kunde det det (även om jag tror att just ilskbollen blev lämnad intakt, som den lämning och det slutförvar för en massa oförlöst ilska den förmodligen var). Det blir nog bättre om jag återger vad som följde ordagrant, för förhoppningsvis missförstod jag svaret en smula och brakade sen själv in på något helt annat spår:

"gärna! något vi förvisso lärt oss att använda som ett egensinnigt försvar i avsikt att bli en i männens gemenskap... inte desto mer försvarbart av den anledningen, men änddock... just därför krävs enighet och gemenskap!"

Jag har ofta känt att feminister som ser sig som ett patriarkats underdogs, söker denna enighet och gemenskap i sina egna led, och tror att de egna leden är kvinnor. Det är min starka övertygelse om att de däri begår ett kardinalfel -- att de tvärtom har gott om fiender i andra kvinnor, som lever något slags medlöparliv på manliga villkor (i vad mening man nu vill tala om det befintliga samhällets villkor som strikt manligt, vilket väl är litet av min egen tes att inte göra -- att det handlar om ett socialt arv som i sin tur, givet sin historik, byggts upp just av män, vilket det inte sitter några ekvivalenstecken mellan -- jag har inte valt våra befintliga strukturer mer än du, om vi för ett slag gissar att du är kvinna och jag man, vilket jag förstås bara har täckning för det senare ledet av), och att de har väldigt gott om progressiva alierade bland män som är lika heligt utled på ojämlikheten, även om den i kallt siffertänk statistiskt gynnar dem. Att jag skulle vara glad över orättvisor för att de faller ut till mina medkönades fördel är ungefär lika sannolikt som att jag som kvinna skulle vara glad över att få ett jobb jag kvoterats in till på könsmeriter över bättre meriterade sökande (vilket är vad kvotering handlar om -- hade jag fått jobbet på mina meriter, och inte på konfigurationen av mitt underliv, hade jag ju aldrig behövt någon kvotering i förstone) som kvinna. Eller för all del som man (vilket händelsevis inte är en alldeles otänkbar situation), om vi säger att jag fått anställning på något dagis för att jag var karl, trots att mycket bättre kvalificerade tjejer sökt samma jobb, och det hängde i luften över mig att Lisa som inte fick jobbet sannolikt hade gjort det bättre än jag. Nej, tack.

Nå. Gränslinjerna i den där frågan går mellan för och emot status quo, och har mindre med kön att göra än många kvinnliga pessimister, f'låt, feminister, tror. Och banne mig om inte sammanhanget dök upp ändå, när allt kommer omkring; den fraktion kvinnor som står på deras egen sida är ju just de med underlivet i behåll, när allt kommer omkring; resten är false positives som trivs bra eller bättre som det är, och så har vi alla false negatives som mig här på andra sidan könsgränsen, som allt som oftast exkluderas ur definitionsmängden av särskilt korkade feminiminister (ha! nytt ord). (Hm. Har vi någon Fi-minister än? Eller en femini-minister, annat än JämO eller jämställdhetsombudspersonen, som någon ovän av språklig ordning skulle expandera det? Ja, nu orerar jag, men en femini-minister skulle ju konkurrera om innebörden av mitt fina ord, menar jag. :-)

Och för att stöka över det här resonemanget (och mitt förmodade missförstånd av vad hon menade), min konklusion av utbytet:

"Jag hoppas det där inte var avsett som ett försvar för strategin att hacka nedåt i hackordningen för att bibehålla sin egen position? Hela den attityden är ju bara försvarlig om du har en fixed mindset, snarare än (mycket användbarare) en growth mindset; http://michaelgr.com/2007/04/15/fixed-mindset-vs-growth-mindset-which-one-are-you/ för en mer ingående analys av skillnaden.

Det vill säga: framgång och ställning är inte ett nollsummespel med ett fixt utrymme för framgång och status att fördela (mellan, här, kvinnor), utan ett töjbart system där alla positiva bidrag ger någon form av utdelning. Men alla (män som kvinnor) som motverkar det tankesättet, och avundsjukt protektionistiskt bevakar sin egen position och skjuter på alla de uppfattar som konkurrenter, förtjänar spott och spe.

Det är alltför vanligt att folk förblindas till att tro att det handlar om män/kvinnor, bara för att dagsläget gynnar män. Det är inte män som upprätthåller den maktordningen, utan konservatister. Utdaterade konservatister som känner sina egna ställningar hotade vid förändring. Många är säkert män, eftersom många människor är män, men det är enögt, korkat, missriktat och kontraproduktivt att placera skulden på könsnivå. Det finns mycket att göra, och att racka ned på fel hälft av befolkningen (om vi antar att även konservativa/framåtskridande är 50/50 -- vilket kan vara en optimistisk gissning), är att begå ett dumt misstag."

Nu är stickspåret nästan tillbaka med huvudspåret igen, den där länken om fixed vs growth mindset har jag kastat ur mig förut, och jag rekommenderar mycket varmt en genomögning av den, då den är mycket bättre och mer koncist hållen än det mesta jag själv häver ur mig (även om jag refererade delar i den mittre kommentaren ovan). Jag har litet undermedvetet klurat på hur man lättast känner igen fixed vs growth mindset, och jag tror att Karolina sätter huvudet på spiken med det där med beundran. Man tycker knappast om att beundra andra om man har en fixed width mindset; det lämnar mindre utrymme för en själv, genom att ge någon annan utrymme för beröm och älskande. För min del är det ett vansinnigt resonemang att känna så, men gör man det, har man också en helt annan världsbild än jag, där saker som kärlek är någon slags begränsad resurs, och det handlar om att med näbbar och klor bevaka och hävda sin egen rätt till det begränsade förrådet över andras dito.

Vilket för mig känns som den förhärskande grundstenen i rätt stora delar av alla möjliga förtorkade outmanade normer om hur kärlek är och fungerar i vårt samhälle med en bergfast mononorm, svartsjukt bevakade definitioner av giftermål, förhållande, med mycket mera. Kärlek är en muskel som växer med utnyttjande. För mig. Knappast för alla.

Och min ordquota tog slut för länge sedan, så där sätter jag punkt nu. :-)

0 kommentar:

Skicka en kommentar

01:31 Fuzzy user testing

Barn och katter tror jag utgör de två slutgiltiga testerna på perfektion i avvägning samt genomförande av teknik: teknik som valt en god balans mellan minimalism, anpassningsbarhet, konventioner och intuitivitet för att dess brukare ska bemästra dem fullt ut. Att lyckas med det är någonting svårt, och det är idag mycket mindre vanligt med sådan teknik än det var för tio, femtio eller hundra år sedan -- men usabilityexperter, industri-, interaktionsdesigners, programmerare, grafiker med många flera runtom i världen gör vad de kan för att mogna ifatt våra föregångares framgångar, trots att de söker tillfredsställa allt mer raffinerade önskemål och drömmar om funktion som inte var möjliga för tio, femtio eller hundra år sedan. Det är inte alltid de lyckas så bra, och exemplen är ofta roande. Se här, några exempel ur en nylig diskussion jag snavade på i ett av mina nördfora:

"Hm, 3-åringen har visst uppgraderat barnspelsdatorn med XP till IE7. Det börjar nog bli dags med ett separat barnkonto på den maskinen..."

"Anton (1.5 år) har ställt om sorteringen av SMS i min Nokia till någonting mystiskt, jag vet inte vad den sorterar på och jag lyckas inte ordna till det..."

"Oskar (1.5 år) lyckades dubblera uppspelningshastigheten av alla ljud på en Windows-dator här. I både webb-grejer och i spel spelades ljudet upp för fort. Till och med Windows utloggningstrudilutt gick för fort. Omboot fixade det problemet."

"Både Grace, Michael och Anton är duktiga på att ställa om TV'n så att mystiska effekter uppstår. I höstas hade de ställt in den på något obegripligt språk och jag kunde inte hitta till rätt meny för att ställa tillbaka så det fick bli master reset istället..."

0 kommentar:

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se