Allt oftare grips jag av en litet främmande känsla av ensamhet, mer en längtan egentligen. Känslan att vilja vara två, att vara ett par med någon. Idag kom den över mig helt plötsligt på en utställning av lokalhistoria i en gammal kvarnbyggnad här i Forsvik. Det var i en ganska tillsluten smal korridor, jag var ensam, på höger sida hängde det svartvita fotografier utefter hela väggen, och jag erfor en djup känsla av att vilja gå där längs raden fotografier tillsammans med en kär flicka, hållandes om henne kärleksfullt.

Är på resa till gamla familjerötter med Arne, mormor och Evert. Ganska torftigt och ensidigt. Man tvingas leva så nära inpå dem, hela bunten. Ligger nu på vandrarhemmet i ett förvisso hyfsat rymligt rum, men det är ändå ett väl intimt umgänge. Dessutom är man formligen låst till deras sällskap dygnet runt, vilket är krävande, åtminstone mentalt. Påfrestande. En massa gnabbande om var vem bodde, ältande om vad man ska göra under dessa dagar (tre, hu), för att inte tala om allt mormor berättar som man redan hört otaliga gånger, om och om igen. Det är litet för mycket.

I bilen blev det att jag blundade, slöt mig från omvärlden och tänkte intensivt på något annat. Lyckades efter en mycket lång stund minnas hela texten till Little fifteen. Senaste bilturen (från Granvik, där vi ätit middag på en plats med en mycket vacker park; speciellt popplarna var fantastiska) lät jag mig fascineras av de vackra molnen. Moln kan vara otroligt vackra. Jag drömde mig bort till en varm sommardag, liggandes på rygg i gräset på någon solig sluttning utan någon annan sysselsättning än att ligga och beundra molnen, lyssna till fåglars sång, vinden genom trädens lövverk, en humla som flyger mellan blommorna på jakt efter nektar, känna svaga vindpustar i ansiktet då och då, vara ett med naturen.

Sen funderade jag över hur vacker naturen utanför skulle se ut om vintern; snö på marken, frostklädda björkar som kantar fälten. De snötyngda granarna på rad. Stillheten. Granar är vackrast om vintern. Lövträd har vackra perioder året om. Den knoppande våren, då de spricker upp i sin sommargrönska, den färgsprakande höstklädedräkten, de majestätiskt kala vintergrenarna, som så täcks i vinterdrottningens skrud av frostrosor. Jag älskar träd.