Kär och galen. Jag i ett nötskal. Vad får jag alla idéer från? Galen. Galna idéer. Har uträttat en massa ärenden i Nyköping. Eller åtminstone några. Fler än jag brukar ha. Hämtat studentkort på Expert. Köpt porto till desamma. Gå på Culturum och kopiera mitt Brev. Köpa ett rött omslagsband till detsamma, att knyta en rosett av. Läste 20 sidor i "Elefantens öga" när jag ändå var där -- något lånekort som är giltigt har jag inte, och orkade inte skaffa något heller. Som kronan på verket köpte jag några silkespapper att slå in mitt Brev i. Och så fick jag så plötsligt Idén.

Kär och galen. Den kom till mig då jag lämnade posten för att gå till bussen, på vilken jag nu sitter (därav ryckigheten i stilen). Leveransen är löst. Galen, men jag tycker om den. Patetisk? Förvisso. Desperat? Kanske. Galen? Absolut.

Hoppas cykeln är i brukbart skick. Det är allt det hänger på. Jag borde spärras in. :-) Vilken ung man vid sina sinnens fulla bruk skulle få för sig att ge sig ut mitt i natten, kanske ännu senare, cykla hela vägen till Nyköping och tillbaka, för att lämna ett brev?

Jag.

Jag tror att fröt till idén såddes redan i går kväll, undermedvetet. En formulering jag avfärdade då jag skrev gårdagens not, om leveransen. "Att försvinna i natten", likt en osedd skugga. Att posta brevet och försvinna i natten. Då var det helt bildligt menat, nu menar jag det. Det får mig att rysa av glädje, blotta ingivelsen. Eller kanske inte riktigt glädje. Snarare en blyg liten pojkes triumferande seger över omständigheterna. Oj, så idén tilltalar mig. Ingen kommer märka mig lämna huset, ta cykeln, leverera brevet eller komma tillbaka igen. En hemlighetsfull nattens budbärare, med ett enda mål för sig, ett enda åtagande. Det kommer vara värt varje sekund. Nattcykling. Det pirrar redan i magen.


Donc, c'est fait, enfin. Att jag kunde! Nu ligger jag här i sängen, utmattad. Men jag gjorde det. Två mils cykeltur. Att det inte blev riktigt som jag tänkt kommer jag snart till.

Kring tio-elva började jag "slå in" min försändelse; lade arket mellan två lila silkespapper, rullade försiktigt ihop allt sammans och knöt fast silkesbandet runt om i en vacker rosett. Kapade en bit av båda ändarna av rullen för den händelse att den inte skulle få plats i brevlådan. Allt detta tog mycket längre tid än det tycks som här, men trots det fick jag vänta länge innan jag kunde ge mig av.

Pappa var uppe till klockan två, och då jag så tyst jag förmådde öppnade dörren och smög ut en kvart senare, låg han fortfarande och läste.

Vad jag inte tänkt på vad att nätterna i slutet av juni sällan är bäckmörka, den här var inget undantag. Det var bara litet mörkare än vad man benämner "skumt". Trots det var det en härlig tur. Då jag kom ner för backen till Sundavägen, möttes jag av ett fält över vilket sagolikt vackra dimslöjor lag sig. Det såg så fridfullt ut. Jag följde cykelvägen genom skogen mot Stjärnholm, den som höll på att byggas under konfirmationslägret. Trots gatlyktorna kände man hur skogen slöt sig tyst omkring en, likt mörka fasader i en avsmalnande gränd.

Då skogen öppnade sig och man kunde skymta den första glimten av Stjärnholm, slog den ljuvligaste sommarnattsdoft emot mitt ansikte; förmodligen kom den från en tjock dunge blommor som växte vid vägkanten. Längs vägen skrämde min framfart upp en och annan yrvaken fågel. En hare kilade in i skogen en bit framför mig efter att jag passerat Stjärnholm.

En bil från Nyköping Transport & Distribution for förbi mig strax före bron vid Thorsmans. Jag måtte ha utgjort en lustig syn, där jag cyklade med mitt hoprullade brev i handen, inte sällan nära hjärtat.

Någon gång sedan jag passerat Arnö började man höra fågelkvitter omkring sig. Sakta närmade jag mig mitt mål. Jag började undra hur lång tid det skulle ta mig att hitta rätt. Mitt dåliga lokalsinne oroade mig en smula, tanken avlöstes snabbt av varma känslor då jag kände en viss samhörighet med Margareta.

Jag tog in på Ringvägen, i hopp om att därifrån kunna hitta rätt. Problemet var det att jag kom från fel håll, och befann mig ganska snart på villovägar, något jag insåg på riktigt efter att ha passerat sporthallen. Där vände jag mig nämligen om som hastigast, och kände igen mig från den eftermiddag jag och Borren ledsagat henne hit. Sen hittade jag.

Det var med andakt jag trampade uppför backen mot Östra Villovägen 14. Jag steg av cykeln några meter före huset, gick fram till brevlådan gläntade försiktigt på locket och konstaterade lyckligt att mitt brev fick plats. Lika försiktigt stängde jag den igen. Jag såg upp mot övervåningen, där hennes rum skulle vara -- var vet jag inte. Fönstret mot gatan stod på glänt, likaså det mittre av de tre som vette åt min sida, eller väster om man så vill. "Jag älskar dig", tänkte jag för mig själv, och blåste en kyss till henne där hon låg och sov i sitt rum, utan tvivel lika gudomligt skön som natten efter teaterresan. Så trampade jag åter neråt gatan, klockan var tre.

Jag tog vägen mot Nicolaiskolan och Gripen, trampade med vördnad nerför längs de tysta, folktomma gatorna hon så ofta själv cyklat nerför på sin väg till skolan. Jag var riktigt rörd.

Åkte över bron och ner mot rondellen Centrum-Oxelösund-E4:an, i vilken jag åkte runt två varv i glädjen att ha utfört mitt uppdrag. Så började jag cykla hemåt, den andra vägen. Den här gången såg jag ett rådjur, sen en älg. Solen hade gått upp. Fåglar kvittrade överallt. Det ljusnade märkbart.

Kom hem tio i fyra, genomvarm och svettig, trött men lycklig. Duschade. Spelade mitt verk två gånger ur huvudet innan jag retirerade till sängen. Och nu somnar jag strax in, oförmögen till annat. God natt, den godaste på mycket, mycket länge!