21:37 En halv inspiration
Tänk, så ett ord kan väcka minnen till liv. I lördags då jag på allvar började sjunka in i mitt senaste boklån, "Vägen hem", fastnade jag tvärt efter att ha smakat på ordet "internatskola". Det väckte minnen från svunna tider till liv, från senast jag läst om ämnet; förmodligen någon gång under åttiotalet. Här följer inledningen; all bakgrund som sätter stämningen och utgör ramverket, utan ett knyst om själva kärnämnet. Är det månne en missriktad hämndaktion, för att också ”Vägen hem” gett mig föga utdelning på det hittills lästa?
Sommar och barndom. Jag var kanske tio år, och högsommaren stekte. Det var en av de där dagarna vid sommarstugan då alla var ense om att det inte gick för sig att stanna på tomten, eller ens gå ned till sjön och ta ett dopp. Just en sådan dag, då familjen gav sig i kast med en heldagsutflykt med båten.
Matsäck packades i en liten armé praktiska små gula och blå, nästan vattentäta burkar som snitsigt skruvades ihop med varann. Vattensäkerhetsgraden hade tidigare expeditioner redan vederlagt; att simma tjugo meter med burkarna fulla med mariekex mellan båten och den varma badklippan på bortre sidan av ön hade gått riktigt bra. Kexen var bara något mjuka och fuktiga efteråt.
Kycklingsalladen fick samsas om utrymmet i det vita klotformade picknicksetet med tallrikar, bestick och muggar. Saften och isklamparna trängdes ned intill i kylväskan. Sittdynor, badkläder, handdukar, filtar att svepa in sig i framåt kvällen, regnponschos i händelse av en plötslig regnskur, och var och ens senaste bok. Flytvästar, sandaler, glada uppsyner under halvgenomskinliga skärmmössor, perfekt väder. Låt oss korsa sjön och ro genom Husbyån!
Pappa vid årorna, mamma och storasyster bredvid varann i aktern. Själv sitter jag längst fram i fören med förtöjningstampen intill mig i en stor kringla på det solvärmda plastdäcket. Tittar ner i vattnet. Det är spännande att se botten och vajande vattenväxter glida närmare, och så vips försvinna in under båten. Skräddarna som raskt pilar iväg inåt strandkanten så snart vi närmar oss.
Sommar och barndom. Jag var kanske tio år, och högsommaren stekte. Det var en av de där dagarna vid sommarstugan då alla var ense om att det inte gick för sig att stanna på tomten, eller ens gå ned till sjön och ta ett dopp. Just en sådan dag, då familjen gav sig i kast med en heldagsutflykt med båten.
Matsäck packades i en liten armé praktiska små gula och blå, nästan vattentäta burkar som snitsigt skruvades ihop med varann. Vattensäkerhetsgraden hade tidigare expeditioner redan vederlagt; att simma tjugo meter med burkarna fulla med mariekex mellan båten och den varma badklippan på bortre sidan av ön hade gått riktigt bra. Kexen var bara något mjuka och fuktiga efteråt.
Kycklingsalladen fick samsas om utrymmet i det vita klotformade picknicksetet med tallrikar, bestick och muggar. Saften och isklamparna trängdes ned intill i kylväskan. Sittdynor, badkläder, handdukar, filtar att svepa in sig i framåt kvällen, regnponschos i händelse av en plötslig regnskur, och var och ens senaste bok. Flytvästar, sandaler, glada uppsyner under halvgenomskinliga skärmmössor, perfekt väder. Låt oss korsa sjön och ro genom Husbyån!
Pappa vid årorna, mamma och storasyster bredvid varann i aktern. Själv sitter jag längst fram i fören med förtöjningstampen intill mig i en stor kringla på det solvärmda plastdäcket. Tittar ner i vattnet. Det är spännande att se botten och vajande vattenväxter glida närmare, och så vips försvinna in under båten. Skräddarna som raskt pilar iväg inåt strandkanten så snart vi närmar oss.
postad 21:37 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar