13:46 Som en slöja för mitt fönster

Symboliken kryper tätt inpå mig och viskar i mitt öra. Väcker mig med budskap om hur täta banden till mina kära är. Men låt mig nu försiktigt skingra mystikens gardiner.

Mitt sovrum är alltid ljust. Om dagarna strilar solen in genom skira rosa gardiner och om kvällarna lyser gatljusen utanför upp det, så det aldrig blir mer än skumt. Också fördragna, dämpar de ljuset föga. Det brukar inte bekomma mig särskilt mycket i vanliga fall, men igår kväll fann jag att jag ville släppa in mörkret i mitt rum. Ge tystnaden liv och stillheten utrymme. Första gången sedan jag flyttade hit i september. Tanken gav strax vika för handling och jag riggade upp en filt utanför gardinen, som en extra slöja för mitt fönster. Jag minns att just den tanken följde mig i sängen, hur mitt rum draperades av en mörkrets hinna. Svepte in det med mig i sömnen.

Och jag sov gott.

När morgonen randades, väcktes jag av bud om att mormor lämnat oss i natt. Det hade gått lugnt till. Hon hade somnat in och inte vaknat igen. Mamma hade varit uppe hos henne igen nyligen, och ringde mig nu hemifrån; klockan var väl ungefär sju, och jag förmodar att hon själv nåtts av budet kort dessförinnan. Vårt samtal var sakligt, varmt men inte känslosamt, och tog slut kort efter att det börjat. Vi lade på, och jag avbeslöjade varsamt mitt fönster.

Regnet målade ringar i pölarna längsmed trottoarkanten. "Himlatårar.", hann jag tänka, innan också mina tårar rann till och blicken slutade se. Vad mormor en gång var, var icke mer. Den här natten blev den sista. Den morgon som inte grytt för mig, hade heller inte grytt för henne, viskade symboliken i mitt öra. Tårarna fortsatte rinna, men det gjorde inte ont i bröstet. Och mormor var fri.