02:48 Somna i mitt knä

En stillsam dag i hemmets fägn. Tanken på att stanna inomhus och vila upp mig, hälla milt te i halsen och lämna den i fred i övrigt höljde ingen lockelse, men ändå höll jag mig i skinnet och lät bli alla tankar om att sjunga in våren. Att det gör ont att svälja än och blir än obehagligare när man anstränger sig, har väl gjort sitt till. Likväl kan jag inte riktigt låta bli tanken på att helga Valborg, som en liten gest till min kära mormor som bar namnet tills härom natten. Min kära exmormor.

Nej, bestämt fungerar inte det där prefixet i något sammanhang över huvud taget. Det låter obehagligt på både exflickvänner och exsläktingar; som om kärleken eller omtanken om dem skulle ha tvättats bort, slitits och slängts. Så gör jag bara inte. Jag behåller mina nära, även när jag går vidare. Kan inte jag med få ett prefix för dem förankrade i folkmun? Det skulle kännas så bra med fler varma ord att blanda ut de solkiga eller matta med.

I stället för att fröjdas vid majbålens körer och känna ord och toner skölja över mig medan glöden går i skyn, sparar jag min vår till vitsipporna. De är nog här snart, och med dem dagen för min promenad kring nejderna och genom skogarna, fyllda av grönska och mattor av vitt och grön blommande växtlighet. Vårskriket, och den inre lyckan över skönheten som återvänder. Ljuset som fyller kvällarna och dofterna luften. Litet trösterikt känns det att ändå ha kvar det när brasan brann ute.

När natten föll på velade jag ett slag mellan att gå och lägga mig och att jaga iväg molokenheten med ett litet bloss filmisk ömhet. Det kändes inte riktigt bra att krypa till kojs med ett hål i sinnet, och som alternativet fanns, fick det bli en stunds umgängeshonungsvatten; genren vänner som umgås som en familj, med tillskott av små romantiska förvecklingar. Och vad det led, hade jag åter fyllt upp hålet med någonting varmt, med det ljuva minnet av hur det är att sitta och smeka någon till sömns, vilandes i ens knä. Det är sådant som nära nog enbart förekommer utomrelationsligt, för mig i alla fall, men härligt, kanske också därför. Att ge gåvor av tillit, och dela stunden med varann.