23:05 Att byta karriär, del 1: förstudien
I "Hemmets stora rådgivare", ett klassiskt verk från Förr, finns följande talande citat: "- Jag vill ju blifwa ingenjör, men huru?". Ett leende sveper över läpparna. Ja, så kärnfullt pedagogiskt kunde studievägledning te sig i text från den tiden.
Jag vill inte bli ingenjör. Det slutade jag vilja redan förra årtusendet, men jag hade inte bestämt mig för vad jag ville bli i stället, så jag puttrade vidare litet på samma spår en tid för att känna efter närmare hur det var att vara ingenjör, umgås med dem och arbeta jämte dem med uppgifter ur deras verklighet. Delar av det vurmar jag för, men andra sidor rubbar mina cirklar. Mest av allt vill jag inte låsa in mig i deras bojor, inte leva ett fullt så kargt liv. Jag tror heller inte att jag riktigt trivs med att arbeta i projekt, eller mot deadlines. Och det är väldigt viktigt för mig med positiv mänsklig återkoppling på vad jag åstadkommer. I den tekniska världen existerar endast återkopplingen "det här kan/bör/måste förbättras", må vara oftast med indikationer om hur. Rakt och rättframt, visst, men jag behöver mer.
Så sakta har det börjat gå upp för mig vad det är jag vill här i livet, och ungefär hur jag tror mig kunna förverkliga det. Leva det. Jag vill nå in i människor, gärna gripa dem om hjärtat och massera in varma känslor där; kärlek, trygghet, självförtroende. Jag skapar gärna, och tycker om att förmedla mina, ibland även andras, tankar och känslor. Det är viktigt för mig att få bjuda på mig själv, och att få uppskattning för den jag är eller det jag ger.
Idag ser jag två små karriärsstigar som ringlar vidare framåt från den plätt jag står på. Längs den ena blir jag kåsör, kolumnist eller kanske någonstans litet längre fram författare. Längs den andra blir jag dagistant. Egentligen heter det säkert förskollärare eller barnskötare, men de orden är inte så konkreta för mig än, och står inte för det varma jag ser som min roll i de små livens vardag och, framgent, de innersta årsringarna i deras ryggmärg. En förskollärare eller barnskötare kommer i mina tankar aldrig kunna bygga bo i någons innersta och allra heligaste kammare, och där plantera något som följer med dem genom livet och sipprar ut sunda vätskor i blodet på dem när andras inre skulle rämna och rasa under allt det där mänskliga förtrycket vi byggt upp vårt samhälle av. Det vill jag.
Jag skriver mina egna ord!
Nå. Igår kväll konstaterade jag nöjt att det finns en efterfrågan i barnomsorgen, på 1.2, 5.3, 5.8 respektive 6.6 kilometers håll från min bostad. Jag konstaterade likaså att allesamman nog idag skulle kvalificera sig som någorlunda bekväma cykelavstånd, den första rentav ett synnerligen godkänt promenadavstånd. Det är ett dagis jag många gånger cyklat förbi, redan under min tid i IT-branschen. Kanske var det rentav där jag först vittjade idén, och tänkte att jag faktiskt skulle kunna trivas så.
Idag gjorde jag inledande efterforskningar om vad förkunskapskraven till nämnda yrkeserbjudanden egentligen kunde tänkas innebära i studieväg. "Jag vill ju blifwa dagistant, men huru?" Jag skickade ett brev till en studievägledare, men censurerade ärenderaden innan det gick iväg. Folk är så sällan redo för min humor från första mötet, och i den här branschen finns det en upphausad skräck för våldsverkare, sociopater och andra missfoster. Jag höll det för bäst att hålla mig torrt frågvis.
Det tycks finnas ett landsomfattande projekt med uppdraget att ta mig i handen och leda mig längs den här stigen, för övrigt. SÄL heter det, för "särskilda lärarutbildningar". De har en logotyp som ser ut litet som en uggla det snöar på, med mycket rörelseoskärpa. Jag berättade inte att det finns pälsbeklädda sälar, eller att jag har en vän som påstår sig ha en vaktsäl. Eller vad jag ansåg om deras logga. Jag kastade fram ett par frågor om vad SÄL kunde bli för mig. Hon sorterade under SÄL, på ett eller annat vis, studievägledaren. Jag tycker om sälar. Hoppas de lever upp till namnet.
Sen hittade jag litet information hos arbetsmarknadsverket om vad det ville säga att vara barnskötare och förskollärare. De hade också yrkestiteln "barnflicka" i sin stora lista, strax efter "barmästare", men när man läste beskrivningen hade de bytt rubrik till "barnpassare/au pair". Jag blev besviken. Sen mindes jag Tornado och log ett slag. "Barn älskar Tornado barnpassare." Slutligen plöjde jag fram genom beskrivningen av en barnskötare. En sådan verkade kunna göra ungefär vad jag vill, har ungefär samma fattiga lön som jag själv lyfter för tillfället, och arbetar i grupp. Låter överlevligt.
En förskollärare arbetar oftast i förskola, inleder de så med, och jag kräks litet i ett hörn å begreppens vägnar. Förskola, lokalvårdare och hygientekniker bör utrotas omedelsnart. Jag kan säga det igen; jag vill ju blifwa dagistant! Får jag visitkort, vilket jag inte tror, och för den delen gärna slipper, ska det minsann stå dagistant på dem, eller kanske dagisfarbror, i jämlikhetens tecken. Fast det senare skulle jag inte drömma om att kämpa för; jag tillhör inte de bokstavstroende.
Jag läser vidare om läroplan för förskolan och kräks litet till, fast kanske något artigare. Kanske står där ju något bra, och jag ber google visa mig under en flik jag kan besöka litet senare, när nyfikenheten mognat till sig litet. Sen skrivs det fina saker om lärande och röda trådar, och jag undrar stilla hur stora ramaskrin som månde ljuda om jag finge välja de röda trådarna efter eget hjärta, på ett lätt och lekfullt sätt inviga barnen i mysterier deras äldre släktgenerationer stämplat stora tabulacksigill på och med hela organismen blundat för så hårt de bara kan. Barn mår inte bra av tabuer, egentligen lika litet som jag tror vuxna gör det, men kanske litet ärligare. Nå, det där får jag grubbla över någon annan gång; det är nog en dålig inledning på en lovande karriär att ångvälta sig med det högsvenska självförräderiets hyckeltåg. Aftonpressen går för övrigt gärna i spetsen. "Blame Canada!" - om någon trodde vi var ett dyft bättre på hemmaplan, föreslår jag ett omtänk.
Sen förbluffas jag glatt över att det står en massa bra saker, må vara med höga floskelpoäng. "Barnen lär av varandra och i samspel med andra människor lär de sig ta ansvar." Kanon! Här luktar det som om någon har tänkt. Jag vilar mitt oroliga öga och finner att det nog kan gå an att bli en sådan där med, en dag. Mer studier skulle det bli, och ett par tusenlappar till skulle det ge, men på det stora hela ingen större skillnad; någon större levnadsstandardförskjutning var det inte tal om. Jag ser nog tiden an, om jag en gång får in en fot på ett dagis.
Idag lockar mig tanken på ett tjänsteyrke som blir vad jag gör av det, och som varierar mer med årstiderna än med konjunkturerna. Där behoven skiftar med människor mer än marknader, där kontakter, möten och tillsammans betyder mer än vad som dyker upp i slutet av produktionskedjan. Där det inte finns någon produktionskedja. Där människor blir mer människor. Inte då genom att man häller i dem fler ord, kungar eller tensorformler, eller försöker bända dem in i mer eller mindre förirrade läror, utan för att man tar dem i handen och frågar dem vart vi ska gå idag, och sen tillsammans tittar på roliga saker längs vägen. Det hoppas jag få göra som dagistant en dag.
Eller kanske som skribent.
Jag vill inte bli ingenjör. Det slutade jag vilja redan förra årtusendet, men jag hade inte bestämt mig för vad jag ville bli i stället, så jag puttrade vidare litet på samma spår en tid för att känna efter närmare hur det var att vara ingenjör, umgås med dem och arbeta jämte dem med uppgifter ur deras verklighet. Delar av det vurmar jag för, men andra sidor rubbar mina cirklar. Mest av allt vill jag inte låsa in mig i deras bojor, inte leva ett fullt så kargt liv. Jag tror heller inte att jag riktigt trivs med att arbeta i projekt, eller mot deadlines. Och det är väldigt viktigt för mig med positiv mänsklig återkoppling på vad jag åstadkommer. I den tekniska världen existerar endast återkopplingen "det här kan/bör/måste förbättras", må vara oftast med indikationer om hur. Rakt och rättframt, visst, men jag behöver mer.
Så sakta har det börjat gå upp för mig vad det är jag vill här i livet, och ungefär hur jag tror mig kunna förverkliga det. Leva det. Jag vill nå in i människor, gärna gripa dem om hjärtat och massera in varma känslor där; kärlek, trygghet, självförtroende. Jag skapar gärna, och tycker om att förmedla mina, ibland även andras, tankar och känslor. Det är viktigt för mig att få bjuda på mig själv, och att få uppskattning för den jag är eller det jag ger.
Idag ser jag två små karriärsstigar som ringlar vidare framåt från den plätt jag står på. Längs den ena blir jag kåsör, kolumnist eller kanske någonstans litet längre fram författare. Längs den andra blir jag dagistant. Egentligen heter det säkert förskollärare eller barnskötare, men de orden är inte så konkreta för mig än, och står inte för det varma jag ser som min roll i de små livens vardag och, framgent, de innersta årsringarna i deras ryggmärg. En förskollärare eller barnskötare kommer i mina tankar aldrig kunna bygga bo i någons innersta och allra heligaste kammare, och där plantera något som följer med dem genom livet och sipprar ut sunda vätskor i blodet på dem när andras inre skulle rämna och rasa under allt det där mänskliga förtrycket vi byggt upp vårt samhälle av. Det vill jag.
Jag skriver mina egna ord!
Nå. Igår kväll konstaterade jag nöjt att det finns en efterfrågan i barnomsorgen, på 1.2, 5.3, 5.8 respektive 6.6 kilometers håll från min bostad. Jag konstaterade likaså att allesamman nog idag skulle kvalificera sig som någorlunda bekväma cykelavstånd, den första rentav ett synnerligen godkänt promenadavstånd. Det är ett dagis jag många gånger cyklat förbi, redan under min tid i IT-branschen. Kanske var det rentav där jag först vittjade idén, och tänkte att jag faktiskt skulle kunna trivas så.
Idag gjorde jag inledande efterforskningar om vad förkunskapskraven till nämnda yrkeserbjudanden egentligen kunde tänkas innebära i studieväg. "Jag vill ju blifwa dagistant, men huru?" Jag skickade ett brev till en studievägledare, men censurerade ärenderaden innan det gick iväg. Folk är så sällan redo för min humor från första mötet, och i den här branschen finns det en upphausad skräck för våldsverkare, sociopater och andra missfoster. Jag höll det för bäst att hålla mig torrt frågvis.
Det tycks finnas ett landsomfattande projekt med uppdraget att ta mig i handen och leda mig längs den här stigen, för övrigt. SÄL heter det, för "särskilda lärarutbildningar". De har en logotyp som ser ut litet som en uggla det snöar på, med mycket rörelseoskärpa. Jag berättade inte att det finns pälsbeklädda sälar, eller att jag har en vän som påstår sig ha en vaktsäl. Eller vad jag ansåg om deras logga. Jag kastade fram ett par frågor om vad SÄL kunde bli för mig. Hon sorterade under SÄL, på ett eller annat vis, studievägledaren. Jag tycker om sälar. Hoppas de lever upp till namnet.
Sen hittade jag litet information hos arbetsmarknadsverket om vad det ville säga att vara barnskötare och förskollärare. De hade också yrkestiteln "barnflicka" i sin stora lista, strax efter "barmästare", men när man läste beskrivningen hade de bytt rubrik till "barnpassare/au pair". Jag blev besviken. Sen mindes jag Tornado och log ett slag. "Barn älskar Tornado barnpassare." Slutligen plöjde jag fram genom beskrivningen av en barnskötare. En sådan verkade kunna göra ungefär vad jag vill, har ungefär samma fattiga lön som jag själv lyfter för tillfället, och arbetar i grupp. Låter överlevligt.
En förskollärare arbetar oftast i förskola, inleder de så med, och jag kräks litet i ett hörn å begreppens vägnar. Förskola, lokalvårdare och hygientekniker bör utrotas omedelsnart. Jag kan säga det igen; jag vill ju blifwa dagistant! Får jag visitkort, vilket jag inte tror, och för den delen gärna slipper, ska det minsann stå dagistant på dem, eller kanske dagisfarbror, i jämlikhetens tecken. Fast det senare skulle jag inte drömma om att kämpa för; jag tillhör inte de bokstavstroende.
Jag läser vidare om läroplan för förskolan och kräks litet till, fast kanske något artigare. Kanske står där ju något bra, och jag ber google visa mig under en flik jag kan besöka litet senare, när nyfikenheten mognat till sig litet. Sen skrivs det fina saker om lärande och röda trådar, och jag undrar stilla hur stora ramaskrin som månde ljuda om jag finge välja de röda trådarna efter eget hjärta, på ett lätt och lekfullt sätt inviga barnen i mysterier deras äldre släktgenerationer stämplat stora tabulacksigill på och med hela organismen blundat för så hårt de bara kan. Barn mår inte bra av tabuer, egentligen lika litet som jag tror vuxna gör det, men kanske litet ärligare. Nå, det där får jag grubbla över någon annan gång; det är nog en dålig inledning på en lovande karriär att ångvälta sig med det högsvenska självförräderiets hyckeltåg. Aftonpressen går för övrigt gärna i spetsen. "Blame Canada!" - om någon trodde vi var ett dyft bättre på hemmaplan, föreslår jag ett omtänk.
Sen förbluffas jag glatt över att det står en massa bra saker, må vara med höga floskelpoäng. "Barnen lär av varandra och i samspel med andra människor lär de sig ta ansvar." Kanon! Här luktar det som om någon har tänkt. Jag vilar mitt oroliga öga och finner att det nog kan gå an att bli en sådan där med, en dag. Mer studier skulle det bli, och ett par tusenlappar till skulle det ge, men på det stora hela ingen större skillnad; någon större levnadsstandardförskjutning var det inte tal om. Jag ser nog tiden an, om jag en gång får in en fot på ett dagis.
Idag lockar mig tanken på ett tjänsteyrke som blir vad jag gör av det, och som varierar mer med årstiderna än med konjunkturerna. Där behoven skiftar med människor mer än marknader, där kontakter, möten och tillsammans betyder mer än vad som dyker upp i slutet av produktionskedjan. Där det inte finns någon produktionskedja. Där människor blir mer människor. Inte då genom att man häller i dem fler ord, kungar eller tensorformler, eller försöker bända dem in i mer eller mindre förirrade läror, utan för att man tar dem i handen och frågar dem vart vi ska gå idag, och sen tillsammans tittar på roliga saker längs vägen. Det hoppas jag få göra som dagistant en dag.
Eller kanske som skribent.
postad 23:05 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar