19:40 Förspel

En lördag med inbokat besök, på min ära. Knappast storfrämmande, men väl min kelvän. Som jag varit, hm, plastförmyndare till. Eh. Nå. Vankas det kel, och rentav på hemmaplan, utan att man ens behövt knalla iväg och ragga upp det (vilket jag än idag inte riktigt fått pli på), då är inte jag den som ropar stopp och håller heliga tal om etik. I synnerhet inte om hon nu råkar trivas med det lika bra som jag, må vara på sitt alldeles eget vis.

Nå, kring tio trodde jag hon skulle dyka upp, och kring åtta sprätte jag ur sängen, efter mindre än sex timmar den natten; internklockan går bestämt litet snett nu, men så blir det väl när hormonapparaten fått fnatt härom dagen; några lattjo effekter måste man väl åka på när hypofysen drygat ut blodet med hormoner och annat löst pack. Eller var det hypothalamus? Mina hjärnceller slåss visst med för mycket annat för stunden för att ha tid att rådbråka minnesbanken märkt gymnasiebiologi, eller ens snegla i högstadiefacket strax intill.

På nätet byttes ett par ord med min musa, som också hade något att stå i, och sen hade jag plötsligt en hel binge tid och engagemang att kombinera ihop bra saker med. Jag lyckades göra massa saker i städgenren, och kånka upp lådor och påsar med gammal dret i till vindsförvaret. Min tambur pryds icke längre av en uckig och plastig sittring med lock för WC-stol, och den dag jag månde lämna dessa väggar, kan den i triumf åter få pryda den plats där en glasfiberarmerad kollega nu gjort sig hemmastadd. Så också de gamla plasthandtagen som satt i dörrarna, som blev liggande framme, när de nya kommit på plats. Fast kanske har jag blivit otäckt snäll när jag blivit så gammal, vem vet; jag kanske lämnar kvar dem åt nästa hyresgäst.

Så småningom dök min kramleksak upp, och än en gång kunde jag förlusta mig åt att kela precis hur mycket jag ville. Ett ganska märkligt slags kelande, kan väl tilläggas; ömsesidigt ensidigt, skulle det kanske kunna beskrivas som. Båda trivs i det, men bara jag tar initiativ och fantiserar ihop vad som sitter ihop med vad i nästa stund, och hur. Ja, för visst låter det litet illa att säga att jag kelade med en viljelös docka? Det för tankarna till något ofrivilligt, och antingen litet kallt, sorgligt eller makabert, när det egentligen bara är ett slags mellanting mellan kärleksfullt kelande och ingenting. Det vill säga, kelande för keltrivselns skull allenast, och just inga särskilda andra känslor alls. Blint kelande? Anonymt kelande? Eller den levande kelleksaken att kramas och mysa med, kort och gott.

Bygg inte edra förhållanden på blint kelande, mina pojkar och flickor; det är bra att ha i brist på förhållanden, men lika mycket att bygga på som blint sex. Men när ni väl upplöst ert förhållande, behöver ni förstås ingen licens för att fortsätta med blint kel, när ni möts. Eller blint sex, om det var det som klickade bäst. To each their own. Säg, visst är det väl litet charmigt att jag så omsorgsfullt broderat ut något så, läsvärdesmässigt sett, ointressant? Jag passar på att förekomma er litet vad gäller att retas med honom för det, ty det älskar jag honom nog för att unna mig. Som en bok kan man läsa honom, när man läst in sig litet. Hoppsan, det visste ni bestämt redan, om ni kommit så här långt.

Ja, ja. Det var ju själva kelstunden jag egentigen nystat garn till, så nu tar vi fram rött garn nummer fem, tunt beige garn nummer tre och alla de andra, så vi kommer igång till slut med själva brödtexten. Min soffa är litet för smal, om man har kuddarna kvar i den, men det brukar inte hindra den kelige från att fösa ned dem på golvet och mysa litet där ändå, innan man också minns att den är litet hård, och att det likväl är litet klent med svängrum i den. Men visst, man kan slå sig ner där ett slag, som skedde, och konstatera att den där alldeles för tjocka blå munkjackan med blixtlås får du inte fortsätta ha på dig om vi ska kela på riktigt. Så den blev liggande där, när vi tog oss till inomhusets främsta kelmiljö, den rymliga, trivsamt mjuka sängen. Det tog inte mer än någon minut att göra den flytten, den här gången. Jag hade nog kopplat på sin höjd fem-sex nya grepp dessförinnan.

Som min kronometer brukar slå av sig själv när jag går upp i kel (brygga? nej, där har vi allt en kombination jag inte prövat än), kan jag förstås inte redogöra så mycket för hur saker förhöll sig till varann i tiden, men jag har en hel drös intryck, tankar, känslor och andra minnen samlade i en stor hög. Låt mig hugga in, låt oss väl smaka.

Jag språkade härom natten med min musa (katta?) om kel, och någonstans i de tidigaste faserna hälsade vi på hos hundögonen. Jag tror det var den enda stund under hela natten då jag stapplade litet osäkert, försiktigt fram, väl medveten om hur de ser ut, rentav när de sitter på mig själv, ty det har hänt. Jag vet rentav hur man regisserar en situation där jag skulle kunna iklädas dem igen. Sedan jag flyttade ur min korridor, har jag dock inte hamnat i trångmål där jag inte kunnat ha något bättre för mig än att låsas in i en situation mellan vilja ha och inte kunna få. Det är fruktlöst bortkastad tid, oklädsamt, och kortvarigt smickrande, innan det går överstyr.

Sålunda mindes jag, när jag som bäst smet om henne med mig själv i halvt omöjliga krokar, och funderade förstrött på det där med att se. Med synen kan man klä av, och fröjda sina köttsliga lustar, kika in under kläder som tagits eller slitits av, för eller av en själv. Man kan fråga, besvaras, be och böna, nekas, vädja, schasas bort. I hundögonens fall. Eller så kan man vinka, skina upp, glittra, glädja, smekas, kuttra, kanske bara falla in i varann. Men här, nu, när jag kelar, behöver jag inte ögonen alls. Kan använda dem i små pauser, till allt det kärleksfulla, eller låta bli. Kan föreslå, diktera, styra, eller bara handla, vrida, vända, lyfta, flytta och orma om, som jag har lust, blundandes, om jag så vill. Ögonen visade sig plötsligt långt mer sekundära än jag någonsin tänkt dem som. Till kel är kroppen fullt tillräcklig i sig. Kel utan fluff. Och snälla, någon, få mig att sluta betona det där nu, det blir ju nästan genant. Jag erkänner att jag blir mer transparent när känslorna lever rövare i mig, jag ger mig! *ler* Så?

(O! Ett hällregn till! Ligger hon och läser igen, tro? *ler, bredare*)

Vi brukar kela med varierande mängder kläder på oss; jag mer än hon. Varierande, vill säga. Sedan vi bröt upp dock alltid mer än ingenting; det har förefallit som att hon trivts bäst så, även om inga ord bytts på ämnet. Jag gör litet som jag känner för, och hon har aldrig antytt några övriga önskemål. Idag hade jag iklätt mig ett par mjuka mysshorts, en T-shirt och sedvanliga underkläder; kanske inte fullt så tunt kroppsnära kläder som annars oftast. Hon, sedan det tjocka portförbjudits, mjukisbyxor, en halvtunn tröja utan (eller med korta) ärmar och ungefär lika sedvanliga underkläder.

Det är okej att kela med kläder på också, har både fördelar och nackdelar. En dag som den här, när hon blivit litet varm i kläderna av en lång biltur och jag själv är mjuk och ren från topp till tå, är de praktiska för att man inte kladdar ihop lika lätt när man har ett lager kläder man kan växla mellan att kela genom och inunder. (Självklart börjar man med att kela kroppsnära, i alla fall om man inte räknar den mysiga kram man hinner avfyra innan man knappt hunnit byta en hälsningsfras. :-)

Jag tycks ha drabbats av en lätt fantasibrist, så nedan kommer jag påstå en massa självklarheter, i brist på mer skiftande närmanden ett ämne att förmedla. Nej, uppriktigt sagt, trodde jag väl inte att någon skulle känna sig stött eller förnärmad, trots att ni redan visste. För mest tror jag man läser det här för att det är så mysigt att följa med och känna, kanske minnas, kanske drömma. Ja, vi säger så, eller låtsas som om det inte spelar någon roll. Kanhända får vi rätt.

Att sätta någon i sitt knä, vänd emot en, och smyga in armarna i glipan mellan tröja och byxor och så vidare upp bakom, längsmed ryggen, det är riktigt mysigt, det. Ju mer rygg man samlar in i sin famn, dess närmare bålen finner man sig själv, och snart har man i sina armar kopplat vad som känns som en hel människa. En byst som hittar ut kring halsen, en haka man kan förnimma så smått någonstans inne i kalufsen och ett par ben grensle om ens höfter, och mest av allt en varm och härlig känsla i hela kroppen. Litet mysig tyngd mot bäckenet, eller tryckt direkt mot könet. Där mys blir en helhet som kanske inte ens ryms i ordet för somliga, utan tangerar något som lovar mer, byter namn men inte skepnad, och skrivs förspel.

Den tanken slog mig någon gång, och följde med mig en stund, när jag nöjt slingrade min kropp om hennes, smekte än här, än där, följde kurvor, formade mjukpartier i mina händer eller försiktigt gled fram över den härligt lena magen med min lika lena underarmsinsida. Det här är allt, i viss mening, ett långt och mysigt förspel, som slutar där det börjar, går omlott med sig självt och eggar utan att förlösa. Njutning av stora mått, men utan uppförsramp och avstamp. Inget språng in i nästa andning, utan blott den här känslan, ibland litet intensivare, ibland mer i stiltje, men så nära och ömt att det lätt kan tas fel på. Det skulle kunna vara förspel.

Men jag är snäll, och går inte särskilt in för att egga, aldrig rakt in mot den allra heligaste triangeln. Men kanske ger heller inte det förbehållet någon ingen avslappning, kanske accentuerar jag blott törsten, likafullt. Kanske blir det tvärtom värre. Jag vet inte, och det spelar mig rentav ingen roll.

Hade jag älskat henne, slår det mig, hade jag retats mer. Gått in för att jäklas ibland, smekas med mer glimt än estetik i blicken, sätta eldar och smussla in mer bränsle i dem efter hand. Plantera litet lust, och inte blott leka mjuka lekar med frid för ögonen. Hon hade inte kunnat blunda fullt så ryckfritt då. Inte lika sällan haft nära vilopuls.

Att smeka med strängt växande kontaktyta är också trevligt. Fingertoppar som blir händer, armar och kanske mer än så, om inga kläder skymmer. Följer John, och snart smiter över på andra sidan över någon mjukt rundad kant. Att längsmed hela vägen, i fingertopparna, känna hudens små, små ojämnheter kittla lätt, det tycker jag om. Liksom jag tycker om leken att med hela kroppen scanna efter dem, och försöka pilla loss dem, när de sitter löst; små porstopp, sista versen av försommarens rivsår på vaden, och liknande. Inte jobba särskilt mycket med det som sitter fast, men att jämna av det andra och till slut ha gjort henne så slät hon bara blir, och sen ha sig en fältdag. (Och ja, det där uttrycket behöver vårt språk låna in. Där ryckte jag allt upp någon stackare ur fantasin, hm? *ler och kramar om, med en ursäkt i reserv*) Mjuk är kvinnan, och mjukare kan hon bli.

Jag kryper upp bakom ryggen på henne, lägger ena armen under hennes hals och andra om hennes sida för att åter smyga in under tröjan. Över magen, spänner upp tröjan en bit och så in också under behån, mellan, och upp hela vägen med handen över axeln, vidare längsmed halsen och till sist med fingrar i frisyren, som sakta vandrar tillbaka längsmed håret och ned igen. Finner en ny väg över ena bröstet, stannar ett slag och hälsar, ned mot det andra, förbi upp, och med armen smekandes spåret efter sig då jag smeker in en yr hårtest bakom hennes öra. Alltsammans i en omfamning, under tiden benen så smått glider om varann, kalla fötter värms och finner nya viloplatser.

Sinsemellan insprängda små vilolägen, helt stilla, i någon pose som känts rätt för stunden. Hennes huvud mot mitt bröst, eller kanske dagens 69 för att med kinden tina åter frusna fötter? Och just där, förvånar hon mig med en smekning längs insidan av låret, över skinkan och upp så långt hon når över ryggen. Myspirr, inte minst av att inte göra allt själv, men också för att de där innerzonerna alltid känns så härliga. Purrr.

Tvåpersonssitups är heller inte förraktligt. Ligg på rygg och lägg din flicka likaledes på rygg ovanpå dig, och res er tillsammans, så hon glider ned litet mellan dina ben; behåll kroppskontakten hela tiden. Blir det för lätt för henne, kan du alltid hålla tillbaka henne litet med händerna om henne mot hennes barm, och njuta liltet av det, när du ändå passar på. Eller fuska litet och hålla ett fast grepp om hennes höfter, om det känns tungt. Jag provade bådadera, och vi gjorde nog ett antal -- på något vis märktes det inte riktigt om det var ansträngande eller ej dock, i alla fall inte för min del. Mys och sex är allt sund träning, på det viset.

Jag skriver gärna mer, men håller i stället på min rätt att först hämta litet mer inspiration ur min verklighet, inte så mycket för att keltimmarna inte skulle ha bjudit fler minnen, utan för nöjet att retas litet med läsekretsen (eller var det någon som just utbrast utpressning!?). Och hade jag skrivit mer, ja, då hade följande kärt vårdade citat säkerligen likväl haft precis lika rätt:

För mycket av det goda, är ändå aldrig tillräckligt!