00:19 Linköpings Åsksällskap

När det mulnar på, himlen blir allt hotfullare och molnen stockar sig, då förbereder sig en liten selekt skara på den sammankallande signalen som snart ska ljuda över staden. Mullret som säger att nu är det dags; kulten sammanträder än en gång för att meditera i sin himlanära lokal vigd åt åskskådningen. Adressen är förbehållen de invigda allenast.

Med sina stora fönster i taket öppnar den famnen mot himlen, hälsar ovädret välkommet, bjuder in mörkrets makter i den rymliga salen. Där råder snart den andaktsfulla stämning som bara inställer sig hos de få som verkligen älskar himlaspelet, de få, för vilka åskans rullande muller är ren musik. De, som tillsammans ligger tysta och insuper det mäktiga skådespelet, där molnen ilsket möts och laddar ur varann, högt ovanför dem.

Naturligtvis genljuder åskan också där inne, lika starkt som utanför, om inte med ännu något högre kraft, instängt av de omgivande väggarna. Modern ljudteknik flyttar obemärkt in den märgdarrande komponenten av vädret, medan väggar och tak utestänger det råfuktiga kroppshuttrande regnet. Stämningen är tät. Gemenskap som känns, och inte behöver uttryckas. Få, om några ord alls, utbyts under sammankomsterna.

Hösten är här. Den jämte sommaren åsktätaste säsongen, då året gör sitt allra bästa för att värma det lilla sällskapet långt in i själen. Åskviggar kastar sitt sken över salen. Efter de vackraste går ett sus genom församlingen, innan det efterföljande dundret hunnit fram och släcker ut alla andra ljud. Överröstar allt och sveper med dem i det stora. Fullbordar verket. Rullar längsmed väggarna. Dör så ut.

Ovädret bedarrar, och tysta skiljs de åt, var och en åt olika håll, var och en med en känsla av det stora kvar inuti. En längtan som mättats för stunden. Till nästa gång, då skyarna mörknar och de åter samlas.