23:47 Kropp, hjärna, hjärta

Jag minns flyktigt en studievägledningsdrive, förmodligen från högstadiets sista år. Någon från byns stora företag, Svenskt Stål AB, hälsade på och försökte locka oss till att bli fordonsreparatörer; ett efter hans mått välavlönat yrke som ställde stora krav på *både* kroppen och hjärnan; rena elitjobbet, sökte han få det att låta som. Filtrerat genom mitt suddiga minne; jag var ju inte så intreserad, och tog det väl för självklart att jag en dag skulle landa med ett mer utpräglat hjärnjobb, kanske som civilingenjör (fars fotspår) eller så. Att jag skulle jobba med enbart kroppen var i alla fall uteslutet, och inte kändes det så lockande att lyfta tungt eller springa hit och dit mycket heller. Sådant finns det väl gott nog om fotfolk till ändå, kan jag ha tänkt. Programmering, det är mer min melodi.

Perspektiven vidgas med tiden. Att vikten inte skiftade mellan de två lägena kropp och hjärna allenast, det hade jag inte en tanke på då. Aningslöst flöt jag vidare på min lilla ponton med destination långt fram i tiden och en bärande strömfåra som förde mig dit utan att jag behövde välja så mycket. Tänka, javisst, men fatta val och styra, ska det vara nödvändigt? Jo, i alla fall ibland.

Som nu, när dualismen växt till en treenighet och jag till slut insett att jag inte alls vill betona hjärnan lika fullt i mitt dagliga arbete. Det har blivit så mycket viktigare att få jobba med hjärtat också, med öppet hjärta, med andras hjärtan. Samtidigt som jag är litet rädd för att hamna i en jobbmiljö där jag bara får jobba med hjärtat och kroppen, och hjärnan svälter. För så vill jag ju inte heller ha det, riktigt. Kan jag kanske jobba med kropp och hjärta i ett yrke, och med hjärnan i ett annat? Eller säger en trött kropp ifrån och stryper blodtillförseln till de små grå när det första dagsverket tagit slut?

Och som vanligt när jag står på trösklar och väger, undrar jag vad nästa tröskel kommer sikta för nya världar och dimensioner jag inte ser idag. Jag kan alltid se dit, men inte längre. Vet att den finns där, någonstans, framåt. Den skrämmer inte, men jag är så jämrans nyfiken på vad och när det kan tänkas vara. :-)

Och på vad som väntar mig när jag kliver vidare från den här, förstås. Hur ska det bli, tro?