22:48 Lost technology of the 1980s
I slutet av förra seklet gjordes stora landvinningar inom televisionen, som sedan dess fallit i glömska och vittrat bort i det allt surare mediaklimat som smugit sig på oss. Likt svartvatten omslöt det oss från alla håll, när åttiotalets sista fördämningar gav vika och till slut brast under trycket utifrån. Så vällde de stinkande mediamassorna obehindrat in i våra hem. Likt en cancersvulst växte tevetablån; i Röster i radio/TV fick inte längre dagens samlade mediaprogram plats på ett uppslag, och kanalerna började trängas allt tätare på fjärrkontrollerna.
Och någonstans där, förlorade vi en av de stora tekniska landvinningarna för gott. Vad då? undrar du; kanske för att du inte var med, kanske för att du redan glömt. För minnet är så kort; tungt lastat som det är, av alla namnen ur Robinson och dokusåporna, alla citaten från de billiga sketcherna ur det breda lättviktsteveutbudet. Är inte mer bättre? Bredd bra? Utbud utmärkt? Valfrihet vilsamt? Videoapparater vardagsverktyg, precis som de alltid borde ha varit?
Jo, kanske är det så, för dig som glömt, eller aldrig vetat. Men låt mig ändå berätta sagan om de magiska trollkonster vi förlorade där, någonstans mellan att Solstollarna lämnade rutan och de första trevande kanalnykomlingarna tittade ut i vardagsrummen på bred front. Låt mig berätta sagan om lilla blink.
Vi tittar ur en liten gosses ögon, och åttiotalet står i blom, bokstavligen sprakar i neonfärger. Modet frossar i benvärmare och barnen byter luktsuddgummin med varann i skolbänkarna. Det är kväll, och storasyster sitter klistrad framför teven. Lillebror, ja, det är honom vi följer, har just tagit ett varmt bad, och kommer ut ur badrummet iklädd sin stora vita frottébadrock som hans mamma sytt om till en finfin Rosa Pantern-kreation. Han är så fin, men nu är hans tankar inte det minsta sysselsatta med att reflektera över sådant, för han vet så väl att snart, snart är Fame slut. Snart är det hans tur att få titta på teve, snart kommer Doktor Snuggles!
Nej, han vet ännu inte att Douglas Adams är ett av genierna bakom favoritserien - må vara att allt tecknat är favoritserien, men det skulle han aldrig erkänna om han tillfrågades; så är det ju inte alls! Nej, det har han inte självdistans till att vare sig se eller förstå. Inte heller kan han ett endaste namn på vad folk i filmer eller teverutan heter, jo, kanske möjligen John Polman. Men att det ligger någon känd, eller kanske snarare blivande känd författare bakom handlingen han så lustfyllt kastar sig in i om en stund, det kan han inte ens ana. Att det far förbi en massa ointressant text i början och slutet av avsnitten bryr han sig inte i. Och alla talar ju svenska, så inte behöver han bry sig heller. Det är inte holländska som fyller rummet. Att Doktor Snuggles ens skulle kunna vara något annat än svenskt är otänkbart. Eller att han alls skulle ha någon nationalitet. På så vis är han kanske ändå ganska vis, pojken. Barnprogram är inte så mycket tidlösa som rumslösa.
Men vi kommer allt längre från det förlorade tekniska mästerverk sagan innerst inne handlar om: lilla blink. Dansöserna yr omkring i sina trikåer och fullkomligt ointressanta livs- och kärleksproblem, och programmet verkar aldrig vilja ta slut. Det är olidligt plågsamt, och han har ju nästan till och med torkat i håret nu, där han slagit sig ned på mattan intill henne framför teven. Hon hyssjar honom irriterat och får den farliga minen; det är inte bra att skruva på sig nu, det här är känslosamt och viktigt att gå upp i ostört. Fast själv nöjer han sig med att förstå att hon inte kommer vara sur och hämndlysten på honom om han bara sitter tyst och inte rör på sig tills de slutat hoppa för den här gången. Inte kommer avbryta när Snuggles pratar med Kosmoskatten, eller knycka den sista glassen i frysen. Så han sitter tyst kvar, och väntar på lilla blink.
Och till sist kommer sluttexterna och signaturmelodin, och det är aldrig så litet tid kvar, han känner det på sig, det ska ta slut när som helst, men ännu får han inte röra fjärrkontrollen; hon måste sitta en liten stund till. Reglementet säger att hon har rätt till det. Vem som skrivit det eller på vilket mandat det trätt i kraft är det ingen som vet, men teknikerna på SVT hade allt sin hemliga roll i det hela, det kan jag skriva upp. Idag, vill säga. På den tiden sagan utspelar sig, var det skrivet i stjärnorna; en universell lag man inte ifrågasatte; en liten, men ack så viktig detalj, i Tingens Ordning.
Och där kommer så lilla blink! Den lilla vita triangeln i rutans övre högra hörn som säger att nu, nu är det dags, nu börjar programmet i den andra kanalen! Och fjärrkontrollen går till den lille gossen, och storasystern lommar iväg för att göra andra storasystriga saker, kanske ringa någon vän och sitta uppkrupen i sin säng med en stor och åbäkig telefon på kudden intill sig, kanske slösa massa luft på att livligt debattera di där jepparna som skuttat runt och förlöjligat sig i barnsliga sparkbyxor. Men det har vår lille vän inte tid eller intresse att spekulera i, för lilla blink har gett honom makten, och Doktor Snuggles studsar redan fram på sin hoppstylta med alla sina vänner.
Den epoken har gått i graven, och lilla blink med den; en teknisk landvinning som i all tysthet försvann och aldrig återvände. Kanske viftade konkurrensklausuler bort den, kanske generades man över tanken på att det blott funnits två kanaler i den världsordning som rått året innan, kanske får vi aldrig veta. Men är verkligen lilla blink för evigt död och begraven? Kan den månne ligga i bakhåll för en klurig tekniker någonstans, en som varit med då, för länge sedan? Väntar på att än en gång få blinka med ena ögat för att påkalla uppmärksamheten för det där mycket roligare programmet som börjar i andra kanalen... Ja, kanske är det triumferande återtåget snart här, någonstans på andra sidan internetboomen och IT-kraschen, när det till slut blivit vardagsmat att kunna läsa digitala tevetablåer som aldrig ens vidrört ett papper, när datorer kan ta in teve, när unga män som hobby kan sitta och leka med dem och där förverkliga sina drömmar i det lilla. När programmering icke kräfwa vita rockar...
Kanske, sade han för sig själv och glimtade pojkaktigt, är lilla blink inte död än.
Och någonstans där, förlorade vi en av de stora tekniska landvinningarna för gott. Vad då? undrar du; kanske för att du inte var med, kanske för att du redan glömt. För minnet är så kort; tungt lastat som det är, av alla namnen ur Robinson och dokusåporna, alla citaten från de billiga sketcherna ur det breda lättviktsteveutbudet. Är inte mer bättre? Bredd bra? Utbud utmärkt? Valfrihet vilsamt? Videoapparater vardagsverktyg, precis som de alltid borde ha varit?
Jo, kanske är det så, för dig som glömt, eller aldrig vetat. Men låt mig ändå berätta sagan om de magiska trollkonster vi förlorade där, någonstans mellan att Solstollarna lämnade rutan och de första trevande kanalnykomlingarna tittade ut i vardagsrummen på bred front. Låt mig berätta sagan om lilla blink.
Vi tittar ur en liten gosses ögon, och åttiotalet står i blom, bokstavligen sprakar i neonfärger. Modet frossar i benvärmare och barnen byter luktsuddgummin med varann i skolbänkarna. Det är kväll, och storasyster sitter klistrad framför teven. Lillebror, ja, det är honom vi följer, har just tagit ett varmt bad, och kommer ut ur badrummet iklädd sin stora vita frottébadrock som hans mamma sytt om till en finfin Rosa Pantern-kreation. Han är så fin, men nu är hans tankar inte det minsta sysselsatta med att reflektera över sådant, för han vet så väl att snart, snart är Fame slut. Snart är det hans tur att få titta på teve, snart kommer Doktor Snuggles!
Nej, han vet ännu inte att Douglas Adams är ett av genierna bakom favoritserien - må vara att allt tecknat är favoritserien, men det skulle han aldrig erkänna om han tillfrågades; så är det ju inte alls! Nej, det har han inte självdistans till att vare sig se eller förstå. Inte heller kan han ett endaste namn på vad folk i filmer eller teverutan heter, jo, kanske möjligen John Polman. Men att det ligger någon känd, eller kanske snarare blivande känd författare bakom handlingen han så lustfyllt kastar sig in i om en stund, det kan han inte ens ana. Att det far förbi en massa ointressant text i början och slutet av avsnitten bryr han sig inte i. Och alla talar ju svenska, så inte behöver han bry sig heller. Det är inte holländska som fyller rummet. Att Doktor Snuggles ens skulle kunna vara något annat än svenskt är otänkbart. Eller att han alls skulle ha någon nationalitet. På så vis är han kanske ändå ganska vis, pojken. Barnprogram är inte så mycket tidlösa som rumslösa.
Men vi kommer allt längre från det förlorade tekniska mästerverk sagan innerst inne handlar om: lilla blink. Dansöserna yr omkring i sina trikåer och fullkomligt ointressanta livs- och kärleksproblem, och programmet verkar aldrig vilja ta slut. Det är olidligt plågsamt, och han har ju nästan till och med torkat i håret nu, där han slagit sig ned på mattan intill henne framför teven. Hon hyssjar honom irriterat och får den farliga minen; det är inte bra att skruva på sig nu, det här är känslosamt och viktigt att gå upp i ostört. Fast själv nöjer han sig med att förstå att hon inte kommer vara sur och hämndlysten på honom om han bara sitter tyst och inte rör på sig tills de slutat hoppa för den här gången. Inte kommer avbryta när Snuggles pratar med Kosmoskatten, eller knycka den sista glassen i frysen. Så han sitter tyst kvar, och väntar på lilla blink.
Och till sist kommer sluttexterna och signaturmelodin, och det är aldrig så litet tid kvar, han känner det på sig, det ska ta slut när som helst, men ännu får han inte röra fjärrkontrollen; hon måste sitta en liten stund till. Reglementet säger att hon har rätt till det. Vem som skrivit det eller på vilket mandat det trätt i kraft är det ingen som vet, men teknikerna på SVT hade allt sin hemliga roll i det hela, det kan jag skriva upp. Idag, vill säga. På den tiden sagan utspelar sig, var det skrivet i stjärnorna; en universell lag man inte ifrågasatte; en liten, men ack så viktig detalj, i Tingens Ordning.
Och där kommer så lilla blink! Den lilla vita triangeln i rutans övre högra hörn som säger att nu, nu är det dags, nu börjar programmet i den andra kanalen! Och fjärrkontrollen går till den lille gossen, och storasystern lommar iväg för att göra andra storasystriga saker, kanske ringa någon vän och sitta uppkrupen i sin säng med en stor och åbäkig telefon på kudden intill sig, kanske slösa massa luft på att livligt debattera di där jepparna som skuttat runt och förlöjligat sig i barnsliga sparkbyxor. Men det har vår lille vän inte tid eller intresse att spekulera i, för lilla blink har gett honom makten, och Doktor Snuggles studsar redan fram på sin hoppstylta med alla sina vänner.
Den epoken har gått i graven, och lilla blink med den; en teknisk landvinning som i all tysthet försvann och aldrig återvände. Kanske viftade konkurrensklausuler bort den, kanske generades man över tanken på att det blott funnits två kanaler i den världsordning som rått året innan, kanske får vi aldrig veta. Men är verkligen lilla blink för evigt död och begraven? Kan den månne ligga i bakhåll för en klurig tekniker någonstans, en som varit med då, för länge sedan? Väntar på att än en gång få blinka med ena ögat för att påkalla uppmärksamheten för det där mycket roligare programmet som börjar i andra kanalen... Ja, kanske är det triumferande återtåget snart här, någonstans på andra sidan internetboomen och IT-kraschen, när det till slut blivit vardagsmat att kunna läsa digitala tevetablåer som aldrig ens vidrört ett papper, när datorer kan ta in teve, när unga män som hobby kan sitta och leka med dem och där förverkliga sina drömmar i det lilla. När programmering icke kräfwa vita rockar...
Kanske, sade han för sig själv och glimtade pojkaktigt, är lilla blink inte död än.
postad 22:48 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Vad bra det var. Jag vill se den igen. :)