21:34 Holy Aristocracy, Batman!
Först och främst vill jag säga att det här händer inte.
Och sen, i en bisats, vill jag springa i halsbrytande fart nedför blommande sluttningar och bara tjuta för full hals.
Sen ska jag krypa ihop i en liten orolig boll och frukta att det bara är ett kanske.
När jag så bestämt mig för att ett kanske kan utvecklas till ett definitum, ska jag skräckslaget se mig omkring och undra hur allt det här jag växt fast i skulle vara om det lades i malpåse.
Repetera tills nerverna är fullkomligt knasiga.
I fredags var jag på Försäkringskassan. Jag hade kommit på att jag borde söka bostadsbidrag, ty när jag inte längre har en månatlig inkomst, är det plötsligt sannolikt att jag skulle få stöd till att bo där jag bor, i min trevliga tvåa. Så jag flaxade på ännu domnade vingar och med hjärtat någonstans mellan mandlarna och hypothalamus in på mitt lokala kontor, kanske en halvtimme innan stängningsdags, och såg tämligen virrig ut. Åtminstone utesluter jag samtliga övriga möjligheter på blotta orimligheten. När ett sinne upplöst i inre kaos företar sig att uträtta duktiga ärenden, av det ena eller andra slaget, utan att ens lyckas sätta ihop verkligheten med sig själv igen, är det svårt att utåt projicera ett städat och organiserat intryck även om man, som denna dag, råkar vara halvt klädd till tänderna i fina mörka byxor, en dito mörkblå välskuren skjorta med tekniska högskolans logo i förvånande klädsamt vitt tryck på ena bröstet under ett mycket nyrakat och väl friserat huvud.
In kliver denne unge gentleman, gör någon slags kringgående inledande rörelse, som för att ta ut väderstrecken i rummet, med något lätt sökande, lätt vilset i blicken. Han fastnar vid en stor hyllmatris broschyrer om precis allt utom det han är där för. Tar lång tid på sig att läsa rubriken på varje broschyr. Förefaller inte fastna för någon av dem. Försöker en gång till. Nej. Hittar ett par foldrar med någon slags blankett strax intill broschyrerna och ser litet hoppfull ut. Granskar dem från där han står, ser litet mindre hoppfull ut igen. Läser på nytt, och tar så nöjt upp en av dem. Ansökan om bostadsbidrag, ungdom eller barnfamilj. Går och sätter sig vid ett bord, och kryssar och kladdar litet på den. River sig i huvudet litet då och då. Tiden tickar mot stängningsdags, och han tar sig en nummerlapp.
Tanten i kassan upplyser honom om att på måndag är det ny månad, och det är nog inte alls en så bra idé att gå hem för att hämta saknade uppgifter; vi löser det här nu så får du besked och pengar redan för mars, i stället för att behöva vänta till i april. Tacksam sakta landande Johan nickar tacksamt och får en frågesportsversion av blanketten då de slår rekord i kvick ifyllnad enligt konstens alla regler men utan att belasta den ifyllande parten med besväret att sätta sig in i samtliga punkter - nu är det trots allt fredag eftermiddag, och vår lilla tant vill gå hem och vet ingenting enklare än att fylla i dessa tingestar. Blir utslussad från kontoret genom låsta dörrar och kvicknar sakta till, ett litet uns till i taget. Men den timme som just löpt ut är fortfarande litet i surrealistiskaste laget.
Ändå var han vid fullt medvetande hela tiden. Styrde sina ord, läste både henne i ögonen och försökte följa med i de besked hon lämnade av allehanda slag, och utan att helt naglas fast i jorden av att hon av någon bitsk slump råkat vara våldsamt (i ordets mest brutala bemärkelse) vacker till det yttre och klä alla orden i en mild och mysig röst han hoppas inte kunna spela upp för sig själv i efterhand. Kanske lyckades han till och med föra sig någorlunda kontrollerat, månne rentav ge ett gott intryck. Svarade på vad få frågor han fick, lyckades med viss tvekan ge en korrekt och ibland rentav detaljerad bild av sig själv under vad väl strikt sett får kallas intervju snarare än fika.
Kanske var bibliotekets blåbärspaj riktigt god. Troligen var den det; åtminstone minns han sig mycket väl ha svarat henne att den var det då hon frågade. Men kanske frågade hon för att han inte föreföll koncentrera sig på den särskilt mycket. Om detta kan vi endast spekulera.
Så vad tilldrog sig egentligen denna fredagseftermiddag på Linköpings läns- och stadsbibliotek?
Jo, klockan 15 hade jag stämt träff med en före detta au pair, som nu sökte efterträdare för positionen, att bistå en nanny med fem barn i Nottingham. B-körkort och hästtycke ett plus. Så mycket visste jag redan på förhand. Men djävulen bor i detaljerna. Änglaspelet med, vågar jag tillägga.
Familjen visar sig vara greven av Nottingham, komplett med slott, gods, stallar, en hel stab och mer därtill. Och de har inte tänkt sig en au pair över sommaren, utan siktade in sig på ett års tjänstetid. Kanske rentav gärna ännu mer därtill.
Jag fick se litet bilder av skyddslingarna och smälte nog flera gånger om. Men sen blev det för stort och för bra för att min verklighet skulle hålla samman riktigt; en massa konsistens bara flög sin kos och lämnade inga checksummor kvar efter sig att förankra verkligheten i längre. Men kanske, kanske, är det här något jag har chansen att få prova på.
Bäven!
Och sen, i en bisats, vill jag springa i halsbrytande fart nedför blommande sluttningar och bara tjuta för full hals.
Sen ska jag krypa ihop i en liten orolig boll och frukta att det bara är ett kanske.
När jag så bestämt mig för att ett kanske kan utvecklas till ett definitum, ska jag skräckslaget se mig omkring och undra hur allt det här jag växt fast i skulle vara om det lades i malpåse.
Repetera tills nerverna är fullkomligt knasiga.
I fredags var jag på Försäkringskassan. Jag hade kommit på att jag borde söka bostadsbidrag, ty när jag inte längre har en månatlig inkomst, är det plötsligt sannolikt att jag skulle få stöd till att bo där jag bor, i min trevliga tvåa. Så jag flaxade på ännu domnade vingar och med hjärtat någonstans mellan mandlarna och hypothalamus in på mitt lokala kontor, kanske en halvtimme innan stängningsdags, och såg tämligen virrig ut. Åtminstone utesluter jag samtliga övriga möjligheter på blotta orimligheten. När ett sinne upplöst i inre kaos företar sig att uträtta duktiga ärenden, av det ena eller andra slaget, utan att ens lyckas sätta ihop verkligheten med sig själv igen, är det svårt att utåt projicera ett städat och organiserat intryck även om man, som denna dag, råkar vara halvt klädd till tänderna i fina mörka byxor, en dito mörkblå välskuren skjorta med tekniska högskolans logo i förvånande klädsamt vitt tryck på ena bröstet under ett mycket nyrakat och väl friserat huvud.
In kliver denne unge gentleman, gör någon slags kringgående inledande rörelse, som för att ta ut väderstrecken i rummet, med något lätt sökande, lätt vilset i blicken. Han fastnar vid en stor hyllmatris broschyrer om precis allt utom det han är där för. Tar lång tid på sig att läsa rubriken på varje broschyr. Förefaller inte fastna för någon av dem. Försöker en gång till. Nej. Hittar ett par foldrar med någon slags blankett strax intill broschyrerna och ser litet hoppfull ut. Granskar dem från där han står, ser litet mindre hoppfull ut igen. Läser på nytt, och tar så nöjt upp en av dem. Ansökan om bostadsbidrag, ungdom eller barnfamilj. Går och sätter sig vid ett bord, och kryssar och kladdar litet på den. River sig i huvudet litet då och då. Tiden tickar mot stängningsdags, och han tar sig en nummerlapp.
Tanten i kassan upplyser honom om att på måndag är det ny månad, och det är nog inte alls en så bra idé att gå hem för att hämta saknade uppgifter; vi löser det här nu så får du besked och pengar redan för mars, i stället för att behöva vänta till i april. Tacksam sakta landande Johan nickar tacksamt och får en frågesportsversion av blanketten då de slår rekord i kvick ifyllnad enligt konstens alla regler men utan att belasta den ifyllande parten med besväret att sätta sig in i samtliga punkter - nu är det trots allt fredag eftermiddag, och vår lilla tant vill gå hem och vet ingenting enklare än att fylla i dessa tingestar. Blir utslussad från kontoret genom låsta dörrar och kvicknar sakta till, ett litet uns till i taget. Men den timme som just löpt ut är fortfarande litet i surrealistiskaste laget.
Ändå var han vid fullt medvetande hela tiden. Styrde sina ord, läste både henne i ögonen och försökte följa med i de besked hon lämnade av allehanda slag, och utan att helt naglas fast i jorden av att hon av någon bitsk slump råkat vara våldsamt (i ordets mest brutala bemärkelse) vacker till det yttre och klä alla orden i en mild och mysig röst han hoppas inte kunna spela upp för sig själv i efterhand. Kanske lyckades han till och med föra sig någorlunda kontrollerat, månne rentav ge ett gott intryck. Svarade på vad få frågor han fick, lyckades med viss tvekan ge en korrekt och ibland rentav detaljerad bild av sig själv under vad väl strikt sett får kallas intervju snarare än fika.
Kanske var bibliotekets blåbärspaj riktigt god. Troligen var den det; åtminstone minns han sig mycket väl ha svarat henne att den var det då hon frågade. Men kanske frågade hon för att han inte föreföll koncentrera sig på den särskilt mycket. Om detta kan vi endast spekulera.
Så vad tilldrog sig egentligen denna fredagseftermiddag på Linköpings läns- och stadsbibliotek?
Jo, klockan 15 hade jag stämt träff med en före detta au pair, som nu sökte efterträdare för positionen, att bistå en nanny med fem barn i Nottingham. B-körkort och hästtycke ett plus. Så mycket visste jag redan på förhand. Men djävulen bor i detaljerna. Änglaspelet med, vågar jag tillägga.
Familjen visar sig vara greven av Nottingham, komplett med slott, gods, stallar, en hel stab och mer därtill. Och de har inte tänkt sig en au pair över sommaren, utan siktade in sig på ett års tjänstetid. Kanske rentav gärna ännu mer därtill.
Jag fick se litet bilder av skyddslingarna och smälte nog flera gånger om. Men sen blev det för stort och för bra för att min verklighet skulle hålla samman riktigt; en massa konsistens bara flög sin kos och lämnade inga checksummor kvar efter sig att förankra verkligheten i längre. Men kanske, kanske, är det här något jag har chansen att få prova på.
Bäven!
postad 21:34 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar