19:20 Hud-hud & en till Bra dag

För inte så länge sedan annonserade en bekant att en av de bättre lokala företags”hem”biograferna skulle ge Nausicaa of the Valley of the Wind igår, och att vem som ville var välkommen, men att man gärna fick föranmäla sig. Och som det är en både bra och barnvänlig (om vi tänker oss barn från 12 år och uppåt, som nu) film och jag raskt kom att tänka på en skock efter det mönstret som inte sett den, föreslog jag Hannah med syskonflock att hälsa på för tillställningen, om de var intresserade. Det var de.

Sålunda föll det sig igår, att då jag kom hem från jobbet för att laga mig en snabb middag, var det tänt i köket och fullt liv i luckan när jag steg på. De hade varit och handlat, enligt förslag (jag hade förvarnat om att jag inte hade förberett förråden för en familjeinvasion över natten, så de skulle skaffa sig vad de trodde sig vilja ha till kvällen och morgondagens frukost), och nu yrde de omkring som bäst. Pikandes varann, varandes allmänt familjiga och litet lagom väsniga, som de brukar; kanske främst Angelican, äldsta tonåringen, men även Samuel, yngst och blott snudd på tonåring. Den sista brodern hade lämpats av hos någon vän, vilket som bonus gjorde att sängplatser senare inte skulle behöva improviseras så friskt eller föreslås så förslaget.

Jag blir lätt på humör av det klingande Angelica-skrattet, och det var lätt att lämna arbetsdag och trötthet i vestibulen och ta ett vigt skutt in på samma bushumör, och snart stod jag och stekte pyttipanna och sjöng och flamsade, jag med. När klockan började närma sig kvart över sju gav sig syskonen av för att passa sin buss (själv, såsom varandes frisk och kry fattiglapp, ämnade jag ta min cykel), och framåt halv gav också jag mig av.

Väl på väg, fundrade jag på om det kanske varit litet i underkant med en halvtimme för att cykla de sex-sju kilometrarna från Gottfridsberg till Mjärdevi, så jag lade på ett par extra kål för säkerhets skull, och lyckades på något magiskt vis med min sviktande känsla för geografi hitta på en genväg genom en massa fågelväga områden som faktiskt lär ha besparat mig några hundra meter. Och det i kvällsmörker, därtill; inte utan att jag var litet imponerad över mig själv.

Fast i gengäld visade jag mig ha gjort en grav felskattning av tiden -- när jag kom fram var klockan tjugo i åtta och det var god tid att vänta in nästan alla andra och ta en bra plats i anspråk för såväl mig som syskonen; jag har alltid förr brukat tänka att det vore kul någon gång att ta soffan i anspråk med någon trevlig flicka, och det föll sig faktiskt så denna kväll. När skaran dök upp och vi alla tog plats, slog sig systern ned intill mig, och kort senare började filmen. Mycket trevligt.

Det gick lika tokfort att cykla hem; jag kanske börjat få kondition, eller något. De gav sig av med buss tio minuter före mig, och jag kom fram tio minuter före dem, ungefär. Lukten av pyttipannastek slog emot mig som en vägg då jag steg på, så jag öppnade alla fönster och balkongdörren så snart jag kom in, och klev sen in i duschen för att bli av med mina egen ungefär lika pyttinpyrda ångor. Så småningom var vi ånyo samlade, och vad det led blev det också läggdags.

Ja, jag friserar bort nära nog allt av den behagfulla kvällen, men det är fler roliga ting som väntar mig idag, så jag tar mig inte tid till att brodera ut alltsammans. :-) Men skam vore ju om jag inte hunne med att teckna kelkomponenten, som krönt dagen så förtjänstfullt.

Det var en rätt trött Hannah som kröp till kojs med mig och, av ett eller annat skäl jag beslöt mig för att inte reda ut helt och fullt, ännu bar mysbyxor, tröja och munkjacka, ämnandes sova just så. Ja, tanken slog mig mer än en gång att påpeka hur mycket trevligare det är att mysa helhud mot helhud, men jag lade ned den oluftad; vill hon ha något litet uns avstånd, får hon så gärna det. Att hon inte ser mig som byggkloss i framtida kärleksrelationer ska jag nog vara tacksam för, om det är vad hon värjer sig för; det har vi redan provat en gång, och jag ser rätt gärna att vi inte gör om det.

Men kela kom hon inte undan, även om jag beslöt mig för att nöja mig med bara liggandes former av kel denna kväll. Att smyga upp en glipa mellan klädesplaggen i ryggslutet var lika lekande lätt som vanligt, och tröjan var av det bra luftiga slag det är lätt att kramas inunder, säkerligen baktänkt utav bara tusan. Hon /vet/ att hon blir kelad då hon hälsar på, så det är lika bra att klä sig så det blir bekvämt och trevligt, förmodar jag. Och det är knappast ett direkt motvilligt konstaterande heller. Det hade kommit litet nytt fnas här och var längs ryggen, och när jag förnöjt pillat bort det, smög jag vidare över sidan och magen ett slag, i en bakifrånomfamning, och myste ett slag så, helt stilla. Varmt, gott, mjukt och själv helt nyduschfräsch; stunder att samla på.

Sen vandrade jag förnöjt omkring en stund med händerna över hela överkroppen som jag trivs; kupade här, strök förbi där; fingrar, händer, underarmar, armveck, överarm i mjukt Midgårdsormsomsvep. Men snart blev också det för litet hud, så jag började vända på henne för att få litet mer mag-mag-kontakt, och flytta över hennes tyngd så den vilade helt på mig i stället för mestadels sängen. Genast blir det fantasiljoner så mycket mysigare och mer helkroppsinvolverat mysigt, även om det fortfarande mest är mina armar om hennes bål som har den där rätta goa hud-hud-känslan. Det blir litet svårare att andas, men en kvart tål man alltid, även om hon är litet tyngre och fylligare än jag. Och väldigt mycket tröttare och mer avslappnad, för den delen; vaken, men med den där omisskänneliga avsikten att vara något av ett kolli som inte har tänkt vare sig delta eller motverka kelet i någon större utsträckning. Inte mig emot.

Sen blev jag mer sugen på att ha flickas huvud vilandes mot axeln, och inrättade världen så. Det är, kort sagt, ett väldigt mysigt sätt att ligga. Båda armar och händer fria, lätt att koppla kram omkring henne, lätt att trycka henne till sig så hårt och nära man bara vill, lätt att leka med fingrarna i håret, lätt att ha en arm om ryggen på... Bra ställning, som sagt. Så här kan hon få somna ett slag, tänkte jag för mig själv och väntade in hennes allt lugnare och snarkigare andhämtning, med en liten aura av frid omkring mig, lätt lekandes med hårfallet, nackhår, rygg och ibland blott blundnjutandes.

Till slut vände jag henne försiktigt om, och mig själv åt andra hållet, för att krypa ihop att sova, med rumpan mot hennes bara ryggslut; vad litet kroppskontakt som stod att finna utan att trassla in armarna (vilket inte alltid blir så bra när man sen somnar in). Fast jag kände att jag ville ha någonting att hålla i också, så jag kände efter vad högerarmen kunde tänkas hitta, och fann att den hittade ned i en underbyxa, där det fanns en mjuk och go skinka att hålla i. Det var bara en smula stramt vid byxlinningen, men jag tänkte att jag nog kunde somna så, ändå, och låg länge och kände hur mysigt det var att ligga så. När handen somnade in, vände jag mig om och bytte hand och kupig sak att omsluta, men det blev inte heller riktigt bra, och hur det nu var somnade jag till slut tomhänt.

För att vakna upp någon timme senare av ett plötsligt spontannäsblod av det där rätt övertygande slaget. Det var mörkt, och reflexmässigt smög jag in en hand under hakan för att i någon mån hindra spill på precis allting, och i den utbredde sig raskt en varm, svart någonting som blev större och större. Jag reste mig sakta och smög mig ut i badrummet för att göra någonting åt saken, spola mig ren och återvända med litet papper för eventuella spill som kunde tänkas synas, men fann ingenting. Skönt att det i alla fall inte hände under tiden jag gosade som bäst; det hade inte blivit lika hanterligt, tänkte jag och somnade om.

Ännu någon timme senare, vaknade jag av att Hannah krupit upp intill mig och lade armarna om halsen på mig bakifrån, vilket kändes mysigt. Jag vände mig om och föreslog att hon låg på min axel igen, om hon ville somna om, och hon undrade förvånat om jag inte somnat än; det lät tydligen på mig som om jag var och varit klarvaken hela tiden. Det blev ganska mysigt på nytt, men inte fullt så bra som förra gången; jag hade henne nog litet för långt upp den här gången. Sen sov jag tills de övriga stojade, skrattade och teveade i kök och vardagsrum någon gång framåt halv tio på morgonkvisten.

Och nu bär det iväg till Sigge för att laga litet lunch, baka litet lussekatter, dricka glögg och se något första avsnitt Read or Die, som alla jag kan komma på (och tre till :-) med god smak har rekommenderat mig, senast i raden Jenny. För att citera henne (som förvisso bara läst om den än, men likväl):


Vad får du...

...om du korsar en bokmal, en papperskonstnär och en obotlig romantiker?

Jag skulle svara något i stil med "Johans drömdejt" [...], men det handlar om huvudpersonen i R.O.D.


Ja, jag ska se den! :-) Lovar, på heder och samvete! Ni behöver inte trycka på mer, nu. *skrattar*


Så, nu har jag sett första avsnittet av båda ROD-serierna, och är tillbörligt såld. Mums. Och mums också för att se dem ätandes årets första hembakade lussekatter och smutta glögg i Sigges härliga soffa. Och för att jag fick med mig en påse hem, för den delen. Och lunchen vi snodde ihop åt oss innan dess. Och för att det finns så många människor runt omkring mig nu som jag tycker jättemycket om. Och att jag kanske vann över November, som försökt skjuta mig i sank och nu tyckts ha misslyckats. Just nyss funderade jag allvarligt på att slå av min dator, tända litet ljus och slå mig till ro i min fårskinnsfåtölj med ett mysigt ännu opåbörjat handarbete, inför en av världens kanske bästa deadlines. Jag kanske till och med slår på radion för att se om det går något kul på den det här årtusendet. Jag provade någon gång under det förra, men var inte imponerad.