01:03 Lilla Anna, kom och hjälp!

Idag ska jag nog pröva på att skriva en Hemlig not, som får ligga i karantän tills den 24:e december innan den blir ohemlig (=dyker upp i mitt arkiv på hemsidan); jag är alldeles för bubblig och småfnittrig över min nya pakt för att kunna hålla tyst om den så länge.

Om du läser det här före dess, gör du det för att jag tycker om dig och tror att du kan hålla tyst om det här så det inte skramlar in som ohemlighet i Götene-kretsen som hänger som en suddig gloria kring min bibliotekarie. Ett par av dem finns här på Lunar, och har ända sedan jag förtjuste mig hängt omkring här nyfiket och smuttat dagbok, gottandes sig åt att det finns någon som är så här förtjust i systern / sambons syster, kan jag tro. Och intet ont i det; det är dem så väl unt, och om dem tycker jag med, men just det här får de inte veta, för det skulle göra julafton så mycket tråkigare, och mitt glädjeljus i det mörka december så mycket mindre ljusstarkt. Och just nu behöver jag brinna för allt vad jag är värd, känner jag. För min skull. Och, förstås, Fluffets överrasknings. :-)

Jag har en ljuvlig hemlighet. Tekniskt sett är den nog egentligen ingen hemlighet längre; det är redan minst åtta som känner till den, och kanske fler ändå som har ett hum om vad som är i görningen, men det centrala i kråksången är att släkten Johansson inte delar den förrän på dopparedagen, då den ska pärla i Flickans förvånade ögon, och kanske skrattrynka hela resten av släkten på ett kanske så där litet lagomt generande vis. Nå, vad då? ska den irriterade läsekretsen känna nu, och slå mig i huvudet med väluppblåsta piphammare så jag fortsätter.

Och som jag ändå skriver hemligt, kostar jag på mig den riktigt klartextiga bakgrunden jag ändå redan knåpat ihop, som en tjänst till läseskaran som inte nosat mig jättetätt i hälarna den senaste månaden. När jag var på min närmaste väninna Jennys bröllop i mitten av oktober stötte jag på (mer betoning på "på"
än "stötte", men därom tvista de insatta ;-) och förtjuste mig i / bekantade mig med en av brudgumen Peters småsystrar, en blivande bibliotekarie som just nu pluggar i Borås, med föräldrahem mitt i bibelbältet, Götene.

Inlånad executive summary av ovanstående: Fluffets bror är bästisens make.

I fredags när jag hälsade på och Jenny-fikade, drog hon in mig i en liten pakt, kan vi väl kalla det. Eller kupp, kanske. Hon och Peter kommer till julen att bege sig ned till det förlovade Götene, i vilket Föräldrahemmet står och Fluffet ännu bor med mer än halva hjärtat (Borås är något slags nödvändigt ont för studierna). Dit far alltså både de och Hon kring den 19:e december, för att julaftna, lägga alla paketen under granen och nyfiket snegla på etiketterna inför den stora dagen. Jenny lovade mig att det gick så bra så att smussla med ett eller ett par paket att lägga under granen från mig, om jag skulle råka hinna få min halsduk färdig till den 18:e.

...Så om jag stickar tio centimeter om dagen från och med idag, ror jag iland en ohyggligt Johanig och genomskär fluffpresent åt Fluffet som ingen är det minsta beredd på. Är planen. Om jag nu inte skulle råka avslöja mig alldeles i dagboken, vilket ju vore hemskt synd på en så tokbra överraskning, inte sant? :-)

Igår inveg jag mina nya stickor, och prydde teven i mitt vardagsrum med en hel radda vackert regnbågsfärgade garner (Favoritfärgerna är blå, och sprakande färger i kombination, som till exempel regnbågar eller neonåttiotal -- Hennes favoriter, alltså; jag har smugit ur henne en del bra-att-veta-saker den gångna månaden per elpost). Man blir glad av att se min (nåja, den är ett långlån från Hannah tills hon har någonstans att flytta till när hon lämnar föräldrahemmet bakom sig snart) teve nu, och det utan att ens slå på den, rentav. Vilket jag rätt sällan gör; teve roar mig inte så mycket.

Det första varvet, när jag maskade upp (fick jag terminologin rätt nu? Eller heter det månne "maskade på"? Nåja.), lade jag som jag lärt mig upp maskorna om båda stickorna, för att det inte skulle bli så spänt, men när jag dragit ut den ena stickan och skulle börja på andra varvet, gick det inte alls; det var alldeles på tok för löst, så jag repade upp allt och började om. Femtio nya slag senare påbörjade jag andra varvet på nytt, och nu gick det genast mycket bättre. Det gör tydligen en del skillnad att gå från fyra-stickor till fyra-och-en-halv-stickor.

Hela andra varvet pratade jag med mig själv för att hålla reda på varannan rät, varannan avig. Och det gick, men inte så fort. Tredje varvet försökte jag sluta, och det gick, en stund, men ännu långsammare, och sen fortsatte jag med att mässa "rät", "avig" och så vidare efter halva varvet. Då började det gå bättre och raskare igen. Inte raskt, men jag stannade inte upp lika mycket mellan varje maska.

Det fjärde varvet satt jag helt tyst, sägandes inte ett knyst. Inte så mycket för att jag ansträngde mig för att vänja bort prathjälpen, utan för att det helt enkelt var bekvämare så. Det verkade flyta på någorlunda ändå. Om än lååångsamt, långsamt. Men efter hundrafemtio maskor är väl uppenbarligen ändå någonting på väg in i ryggmärgen, kan jag tro.

Det där med femtio maskor per varv, hade jag tagit mig en ordentlig funderare över när jag lade upp första gången -- vore det kanske lagom med 42, så där litet symboliskt? Nej, femtio kändes avgjort lyxigare, och så skulle det bli fint jämna hundratal maskor av det så småningom, en slags tankeestetik som inte lyckades kännas alldeles fånigt irrelevant. Och jag slog mig prompt på fingrarna när jag kände att sextiofyra, det är ett jämnt och fint tal. Sextiofyra är avgjort för mycket. Men femtio blev väldigt bra. :-) Kanske femton-tjugofem centimeter brett, tycktes det, som en halsduk gärna ska.

Minsann.

Halvvägs in på fjärde varvet, hittade jag en sönderfallen felmaskad tråd på förra varvet, lagade den utan att repa upp någonting, och kände mig määäkta stolt. Det här gick ju som en dans! En väldigt långsam dans. Men hur långsam, tro?

Det femte varvet tog jag tid på med mitt stoppur, min äggklocka och ställföreträdande nattygsbordsklocka (den kan räkna uppåt eller nedåt, och visar tiden som gått sedan start i timmar, minuter och sekunder, upp till 9:59:59, som den ibland står på när jag vaknar :-).

Elva minuter blankt, tyckte klockan spefullt. Det är över tretton sekunder per maska, inräknat alla fel och återhämtningar jag gjorde. Inte så stiligt, kanske. Det sjätte varvet hade jag kommit ned i tio och en halv minut, men då sade axlarna till om att jag spänt mig och hetsat mig litet för mycket, så det fick bli en paus och ett granskande öga på vad jag lagt bakom mig.

Ett ganska fint stickat mönster nu, men med en ganska oregerlig första rad; det såg inte alls bra ut på ett par ställen; förmodligen hade det hoppat ett par maskor. Två, närmare bestämt, lika många som de litet konstiga förstavarvuppläggen som såg ut att ha hamnat om varann, reflekterar jag just, så här litet i efterhand. Jag beslöt mig för att börja om. Inte repa upp; det hade jag inte hjärta till, men att maska av (?), terminera det här arbetet och börja på ny kula efteråt. Det kändes inte kul att sticka om samma maskor igen, med garn som dessutom redan börjat bli litet sönderstucket, tillbakatvinnat till sina små beståndstrådar på sina håll och så. Och att ha en liten provlapp att skryta med kändes också ganska bra.

Det tog ganska precis 23 minuter att maska av. Och under tiden jag arbetade med det, kom jag på att man ju kan se på förra varvet om det är dags för en rät eller en avig maska. Gosh! Så praktiskt; mycket lättare och mer där man har blicken än på förra maskan, som ju dessutom säger vilken maska det inte är dags för. Jag kände mig observant och litet lätt stolt i korken igen. Efter redan sex varv gjorde jag sådana här fantastiska upptäckter! :-) Genialiskt. Sen var jag nöjd för dagen, och stoppade undan stickningen.

För att ta upp den igen idag strax innan bioduken lystes upp av inledningen till "28 dagar senare", en skräckis Sigge lurat med mig på. Inte så mycket hans fel, mer än att han påminde om att den skulle gå och undrade om jag ville, vilket jag gjorde, som jag hört att den skulle vara bra. Och inte tänkt på att den kanske var en thriller, må vara bra sådan. :-) Men innan den började, hann jag i alla fall med att halvvägs maska på, och det kändes litet kul att kunna berätta för någon någon gång. Och Sigge glodde konstigt på mig när jag i väntpausen ur min väska drog fram ett garnnystan och ett par stickor, i stället för, som han trott, de tre mangor jag lånat av honom samma kväll efter att vi dinerat hos honom. Tihi.

När jag kom hem, litet skakig efter filmen (som var bra, men förstås litet skräckig av sig också) , tänkte jag att litet handarbete kanske skickar ut litet mjuka myshormoner i blodomloppet att ersätta stirrigheten med, och det tycktes jag få alldeles rätt i. Fast först slog jag på litet trevlig och tidsdödande musik; en hel hord Vangelis-album, följt av ytterligare en hel hord Jarre-album, för den händelse jag skulle råka fastna långt in på småtimmarna och faktiskt sticka mina dagliga tio centimeter, mot alla matematiska odds. Och så flyttade jag min fina fårskinnsfåtölj till sovrummet, där det inte står någon dator och brummar; riktigt som igår, då jag stängde av alltsammans och satt i den dåvarande tevefåtöljen under komplett tystnad var jag inte redo att göra igen. Det behövdes någonting att fylla luften med, för att jag inte skulle tappa intresset för arbetet efter sex varv.

När jag fortsatt lägga upp, och än en gång satt med ett första varv på väg att bli ett andra, skärskådade jag det en extra gång för att känna mig säker på att den här gången skulle det bli så bra så. Det hade blivit två sådana där konstiga maskor som gick om varann igen, och nu tog jag inga chanser, utan repade upp så mycket som behövdes och lade upp färdigt, och nu blev det inte något som såg suspekt ut längre. Det kändes på det hela taget mycket tryggt.

Ett varv blev två varv, och även om det blev vääldigt löst i ena änden, såg det riktigt bra ut, och två varv blev tre. Fortfarande finfint. Mellan varven en liten pepparkaka och ett par smuttar vatten, och så ett nytt varv. Det himmelsblå blev en större och större rektangel på högra stickan.

Men ve och fasa! Efter första centimetern, när jag just påbörjat ett nytt varv och modigt tuffade in på den andra centimetern, hände det som inte fick hända. Inte att jag tappade hela arbetet från ena stickan; det hade jag gjort flera gånger redan och återhämtat mig från (med hjärtat i halsgropen, må vara), utan att jag tappade en maska som jag upptäckt delat sig och blivit konstigt sammanvävd med runtomkringet. Och jag kunde inte för mitt liv komma på hur saker hängde ihop här och vad som borde göras för att återhämta och ställa allt i ordning igen.

Lilla Anna, kom och hjälp!

Eller, ja, lilla Jenny, i mitt fall. Lilla stickfarbrorn klarar inte riktigt situationen på egen hand, och klockan råkar vara något efter 23, så han konstaterar för sig själv att i morgon är kanske med litet tur en dag då man kan hälsa på hos Jennyn och få den hjälp man så illa behöver en stund som den här. Kanske. Hoppas vi. Det är förstås alltid värt ett försök, i alla fall, och i allra värsta fall kan jag repa upp ett par varv när jag börjar nästa gång. Men då har jag ju inte lärt mig någonting, och det gör jag gärna.

Och det är i vilket fall dags att få sig en femdygnsprognos för fikaveckan som börjat. Jag missade redan dess början, i och med att jag blev litet sen till lunchen och gjorde Nilsson sällskap promenerandes till jobbet i stället. Då tar det tid. Men är väl trevligt på sitt sätt, också. Han är så full i prat och saker han nyligen gjort eller sett på film, gossen. :-) Mitt fluffiga liv ser han precis så litet han vill av; en bekant på litet avstånd, och av annat snitt än jag själv. Trevlig på sitt sätt, men ingen att kela med och utbyta kärleksskvaller med, om man säger så.

Nu ska jag nog underrätta Jenny om dagens evangelium, och gå och lägga mig sen.