22:58 Personlig assistent: dag ett
Det här var annorlunda.
Men kanske inte helt dumt, tror jag.
Första dagen som personlig assistent fullbordad. Jag har som allra hastigast råkat en Caroline, träffat och följt med en Linda på shoppingtur till ICA Maxi i Tornby med min vårdnadstagare (heter det månne så? I så fall ska jag omgående hitta på ett mindre stelt begrepp att bruka; det ordet låter som om det håller på att falla sönder på eget grepp när som helst), låt oss kalla henne Olivia. Jag har fortfarande inte riktigt fått helt klart för mig var gränserna går för min tystnadsplikt, även om jag känner på mig att jag har hygglig inbyggd känsla för det mesta. När jag fått ett papper att signera, lär jag väl ha mer konkret klarhet, förmodar jag.
Åka färdtjänst i tjänsten har jag inte provat på förut, slår det mig. Faktum är att det var rätt skojigt. Vi hamnade en vända utåt något äldreboende bortom Skäggetorp, jag tror det hette Kärna, och där gick det förbi den Anders i min kör som dök upp i Tenorstämman senast. Om han kommer på avslutningen hemma hos Per på torsdag måste jag passa på att fråga om han bor där i krokarna. :-)
Och a propos körsången i Tomaskyrkan (vi hade vårt sista framträdande för säsongen igår morse, då Martins dotter döptes) så visade det sig att de som brukar tävla med oss om lokalerna ibland om torsdagkvällarna, bland annat var min nyblivna arbetsgivare. Tänk, så det kan falla sig ibland. Riktigt vilka aktiviteter som försiggår där i församlingshemmet med henne vet jag inte än, men det ger sig säkert framåt hösten när de (och vi) börjar på nytt, förmodar jag. Om saker ter sig likadana då som nu, eller i alla fall förr.
Bla bla. :-)
Ja, en del saker är jag (ännu i alla fall) litet obekväm med, som till exempel personlig hygien. Men jag tror att det ska gå att ta sig genom och förbi; det finns en massa annat som verkar väl värt det. (Eller är det någonting jag intalar mig för att jag i alla fall hittat några små halmstrån jag gillat, i sann optimistisk anda? Låt tiden skaka ner alla pusselbitarna på plats, antar jag.)
När vi handlat klart, farit hem (via Berga centrum en vända, med någon synsvag herre som varit på Biltema och köpt en Mojt), och stuvat in oss och maten och allt det andra -- det var för övrigt synnerligen praktiskt att det råkat falla sig så att det var veckohandlingsdag nu, då jag i brådskan hemifrån råkat glömma ta med mig middag som jag tänkt och rentav planerat för; sålunda fick jag tillfälle att köpa med mig en låda sushi, vilken praktiskt nog uppenbarade sig i en kyldisk. He. Nå, som jag började säga nyss, blev vi mötta av en till assistent när vi anlände; en Pernilla, som var toktrevlig. Och framåt halv tio, då kvällsronden gick på sitt skift, kom det ännu en ännu trevligare tjej som hette Fia.
Ja, jag passar på att intala mig namnen litet extra flitigt, så de kanske ville ha vänligheten att fastna, och dessutom bli rätt, redan från början, utan några genanta bortglömmanden, som jag förstås hunnit passa på att klara av ett redan nu. Linda fick heta Lisa ett slag i färdtjänstbilen, vilket hon förstås hade godheten (indignationen? :-) att lägga märke till och poängtera. Tack så mycket. Faktiskt. Jag tror jag ska klara det nästa gång. Hoppas Pernilla hette Pernilla och Fia hette Fia också.
Fast om Caroline hette Caroline, Carolina, Charlotte, Charlotta eller någonting annat tänker jag inte gå ed på. Alls. Någon gång ska jag bli bra på namn, tror jag. Jag har inte haft så bråttom med det hittills; nu har jag nog helt plötsligt ett jobb där det vore rätt praktiskt. Tänk om det ville komma, helt av sig självt? Ja, det lät bra. *nickar*
Det jag tror gick allra sämst idag (nåja, man kanske inte ska ha så där fasligt stora krav på sig första dagen, veckan eller månaden) var att kommunicera och att knyta kontakt med andra människor. I alla fall var det där jag själv kände som mest att huj, här har jag Massor att lära; så här dålig vill jag inte förbli, på den punkten.
Och i morgon bitti ska jag vara såväl på benen, som på jobbet, klockan 07. Herreje, vilken omställning. Jag borde nog gå och lägga mig rätt så snarast egentligen. Men först ska jag nog kela litet med Maya. Och kanske äta litet nybakta muffins som doftar vänligt i hela lägenheten.
Det är rätt mycket som är riktigt bra nu. Tänk om jag kanske klarar av att betala hyran framåt månadsskiftet också. Det vore allt bra tjusigt.
Men kanske inte helt dumt, tror jag.
Första dagen som personlig assistent fullbordad. Jag har som allra hastigast råkat en Caroline, träffat och följt med en Linda på shoppingtur till ICA Maxi i Tornby med min vårdnadstagare (heter det månne så? I så fall ska jag omgående hitta på ett mindre stelt begrepp att bruka; det ordet låter som om det håller på att falla sönder på eget grepp när som helst), låt oss kalla henne Olivia. Jag har fortfarande inte riktigt fått helt klart för mig var gränserna går för min tystnadsplikt, även om jag känner på mig att jag har hygglig inbyggd känsla för det mesta. När jag fått ett papper att signera, lär jag väl ha mer konkret klarhet, förmodar jag.
Åka färdtjänst i tjänsten har jag inte provat på förut, slår det mig. Faktum är att det var rätt skojigt. Vi hamnade en vända utåt något äldreboende bortom Skäggetorp, jag tror det hette Kärna, och där gick det förbi den Anders i min kör som dök upp i Tenorstämman senast. Om han kommer på avslutningen hemma hos Per på torsdag måste jag passa på att fråga om han bor där i krokarna. :-)
Och a propos körsången i Tomaskyrkan (vi hade vårt sista framträdande för säsongen igår morse, då Martins dotter döptes) så visade det sig att de som brukar tävla med oss om lokalerna ibland om torsdagkvällarna, bland annat var min nyblivna arbetsgivare. Tänk, så det kan falla sig ibland. Riktigt vilka aktiviteter som försiggår där i församlingshemmet med henne vet jag inte än, men det ger sig säkert framåt hösten när de (och vi) börjar på nytt, förmodar jag. Om saker ter sig likadana då som nu, eller i alla fall förr.
Bla bla. :-)
Ja, en del saker är jag (ännu i alla fall) litet obekväm med, som till exempel personlig hygien. Men jag tror att det ska gå att ta sig genom och förbi; det finns en massa annat som verkar väl värt det. (Eller är det någonting jag intalar mig för att jag i alla fall hittat några små halmstrån jag gillat, i sann optimistisk anda? Låt tiden skaka ner alla pusselbitarna på plats, antar jag.)
När vi handlat klart, farit hem (via Berga centrum en vända, med någon synsvag herre som varit på Biltema och köpt en Mojt), och stuvat in oss och maten och allt det andra -- det var för övrigt synnerligen praktiskt att det råkat falla sig så att det var veckohandlingsdag nu, då jag i brådskan hemifrån råkat glömma ta med mig middag som jag tänkt och rentav planerat för; sålunda fick jag tillfälle att köpa med mig en låda sushi, vilken praktiskt nog uppenbarade sig i en kyldisk. He. Nå, som jag började säga nyss, blev vi mötta av en till assistent när vi anlände; en Pernilla, som var toktrevlig. Och framåt halv tio, då kvällsronden gick på sitt skift, kom det ännu en ännu trevligare tjej som hette Fia.
Ja, jag passar på att intala mig namnen litet extra flitigt, så de kanske ville ha vänligheten att fastna, och dessutom bli rätt, redan från början, utan några genanta bortglömmanden, som jag förstås hunnit passa på att klara av ett redan nu. Linda fick heta Lisa ett slag i färdtjänstbilen, vilket hon förstås hade godheten (indignationen? :-) att lägga märke till och poängtera. Tack så mycket. Faktiskt. Jag tror jag ska klara det nästa gång. Hoppas Pernilla hette Pernilla och Fia hette Fia också.
Fast om Caroline hette Caroline, Carolina, Charlotte, Charlotta eller någonting annat tänker jag inte gå ed på. Alls. Någon gång ska jag bli bra på namn, tror jag. Jag har inte haft så bråttom med det hittills; nu har jag nog helt plötsligt ett jobb där det vore rätt praktiskt. Tänk om det ville komma, helt av sig självt? Ja, det lät bra. *nickar*
Det jag tror gick allra sämst idag (nåja, man kanske inte ska ha så där fasligt stora krav på sig första dagen, veckan eller månaden) var att kommunicera och att knyta kontakt med andra människor. I alla fall var det där jag själv kände som mest att huj, här har jag Massor att lära; så här dålig vill jag inte förbli, på den punkten.
Och i morgon bitti ska jag vara såväl på benen, som på jobbet, klockan 07. Herreje, vilken omställning. Jag borde nog gå och lägga mig rätt så snarast egentligen. Men först ska jag nog kela litet med Maya. Och kanske äta litet nybakta muffins som doftar vänligt i hela lägenheten.
Det är rätt mycket som är riktigt bra nu. Tänk om jag kanske klarar av att betala hyran framåt månadsskiftet också. Det vore allt bra tjusigt.
postad 22:58 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar