23:37 Och rabarberpaj, som är så gott!
Det finns många olika sätt att vakna på. Med huvudvärk, vattenbrist, påsar under ögonen, en intensiv längtan bort, ett stort hål i sängen intill en, eller... ...inte. :-) Såväl igår som i morse var ljuvliga exempel på "inte". Man kan nämligen vakna av att det börjat ljusna utanför ens fönster, eller som idag: någon annans fönster, vrida litet på huvudet, och ha en vacker flicka intill sig, näpet sovandes.
*vrider litet på huvudet, just när bussen svänger ut från Cityterminalen så försommarkvällsljuset sköljer in genom alla fönster, och ser en tredje vacker flicka intill sig, läsandes Expressen*
Med trivseln i blodet och svarta broderier i urringningen intill, tar färden sin början mot Linköping, eller i brodyrens fall och så småningom, Ödeshög. ”Karlberg” står det på en skylt invid vägkanten, och Postens nya märkliga skrytbygge far förbi utanför fönstret, först på vår sida, sedan på den vänstra. Bussen vänder slutligen nosen rakt söderut, och vi lämnar den bakom oss. Klockan är 18:42, det är T-shirt-behagligt Swebus-tempererat, och en och annan småkonversation fyller luften med ett behagligt, lågmält sorl. Hon vänder blad, och våra armar möts ett slag, då och då, var gång jag närmar mig slutet av en rad i dagboken.
Jag tycker om att åka långfärdsbuss, det har jag skrivit förut. Kav lugnt kliva på när halva bussen är fylld, och jag kan slå mig ned bredvid precis vem jag vill. ...Men att vakna in morgonen kan ibland vara ännu bättre, som jag började berätta nyss.
Klockan 14 skulle jag dyka upp hos systern med familj i Täby, och kvällen innan hade det blivit någorlunda sent hemma hos Illika. Vi hade gått och lagt oss framåt två, legat och pratat till fyra-fem-snåret, och jag vaknade i en närstrid mellan trötthet och trivsel kring tio, medveten om att inga brådskor förelåg, att det fanns all tid och alla möjligheter till lojt morgonkel, att jag med lätthet kunde sova fem timmar till intill henne om jag inte passade mig, och att det här inte var dumt alls.
Väninnor är som vänner, fast mycket bättre.
En lätt smekning, en kvarts slummer. Upprepa ett par gånger. Framåt elva väcker jag henne litet försiktigt. Rufsar en smula i håret, lägger armen om ovanpå täcket. Hon somnar om några gånger, och med stigande medvetenhet om att kroppen börjat vilja ha litet frukost och jag borde se lokaltrafiken an, avtar lika fort självdisciplinen att ta sig ur ett trevligt läge för att ägna sig åt dylika Borden. Var gång jag tänker att Bara Litet Till, en riktigt mysig avslutande omfamning, blir det precis så mycket mysigare, och inte precis alls så värst avslutat som det var tänkt. Det fungerar precis lika bra och precis lika dåligt hur många gånger jag än upprepar det. En arm om täcket blir en arm och ett ben, en hand som smeker hennes underarmar, en puss på kinden, en kram under täcket. Plötsligt ligger vi sked, det glipar mysigt nedanför hennes vita T-shirt, och snart har jag en arm om hennes midja. En arm om ryggen.
När jag för kanske tjugonde gången litet uppgivet tänkt denna tanke, vridit till henne så hon befinner sig härligt mitt i min famn så jag kommer åt hela hennes ljuva rygg, förklarar jag precis hur det ligger till. Hon skrattar hjärtligt, och ännu mer när jag strax därefter plågat trivs ännu mer, med armarna om hennes axlar, korsade bakom hennes rygg. Sen, varje gång jag försiktigt försöker slita mig ur en trevlig ställning innan jag snavar in i en ny, spjärnar hon busigt emot litet, och skrattar ännu mer åt mig i min lyxiga hjälplöshet.
Jag misstänker, även om jag ännu inte har det från någon säker källa, att mitt minspel var obetalbart. I vilket fall blev det mycket skrattat, från oss båda två. Och det var fasligt mysigt att knåda tag om ryggen ordentligt, axlarna, och vidare grepp ända ned mot rumpan. Till och med såpass mysigt att jag lockade ur henne litet lätt respons på det, till knådarens stora förtjusning. ^^;;
Det blev också ett visst mått styrketräning å min sida, då jag tog mig för att lyfta henne in i nya bekvämligheter, och hon, glatt jävlandes och fortsatt skrattandes, spjärnade emot ännu mer. Morr. Ett par gånger fick jag god lust att minsann ge henne det sugmärke hon ur luften kvällen dessförinnan påpekat att jag verkligen inte fick ge henne. Men jag var av någon anledning mycket snällare än hon. :-) Synnerligen olikt mig, om jag nu inte i förväg hade lovat att något sådant hade jag inte ens tänkt på.
Klockan blev både tolv och halv ett, innan vi kom ur säng. Summa? Mycket gos, inget porr. Bara knökfullt av den härliga spänningen mellan könen, den där det är så mycket lyxigare och intressantare att leka med och kretsa kring med vänner det inte blir mer än just så med. Jag älskar det. Å! :-)
13:03 skulle en bra buss gå, fick jag veta under frukosten. 12:55 bestämmer sig mattes misse Sibylla för att jag ska föräras en i mattes ögon synnerligen ovanlig stunds kelgunst, och hoppar upp i mitt knä för att så trampa mig vänligt. Lägger sig på min mage, efter att ha pussats litet. Vill inte att jag ska passa min buss, föreslår jag, och matte och Jepson skrattar instämmande. Precis som matte, tänker jag högt till ett par breda leenden till.
Planen går i lås (med någon knapp minuts marginal -- mer behövs ju inte); alla kattplaner går i lås. De som inte förefaller göra det, var i själva verket ämnade att åstadkomma någonting annat än du trodde. Så det så.
En halvtimme sen blir jag till systern, men ingen gruffar över det. I stället får jag i slutändan med mig litet färska rabarber att ta med mig på vägen hem till Linköping.
Och det är kanske tur det; jag tror mig veta en Maya som kan behöva mutas litet för att jag räcker till för att lätta upp fler frustrationer än hennes. Skrev han, otäckt självbelåtet och bortskämt. Om jag smeker henne både i läckergom och mage, och sen över hela kroppen, smakar litet här och där och gosar henne i nacken, drabbas jag nog inte av värre öde än att jag fortfarande och åter igen påminns om att jag har för få polotröjor.
Och rabarberpaj, som är så gott!
*vrider litet på huvudet, just när bussen svänger ut från Cityterminalen så försommarkvällsljuset sköljer in genom alla fönster, och ser en tredje vacker flicka intill sig, läsandes Expressen*
Med trivseln i blodet och svarta broderier i urringningen intill, tar färden sin början mot Linköping, eller i brodyrens fall och så småningom, Ödeshög. ”Karlberg” står det på en skylt invid vägkanten, och Postens nya märkliga skrytbygge far förbi utanför fönstret, först på vår sida, sedan på den vänstra. Bussen vänder slutligen nosen rakt söderut, och vi lämnar den bakom oss. Klockan är 18:42, det är T-shirt-behagligt Swebus-tempererat, och en och annan småkonversation fyller luften med ett behagligt, lågmält sorl. Hon vänder blad, och våra armar möts ett slag, då och då, var gång jag närmar mig slutet av en rad i dagboken.
Jag tycker om att åka långfärdsbuss, det har jag skrivit förut. Kav lugnt kliva på när halva bussen är fylld, och jag kan slå mig ned bredvid precis vem jag vill. ...Men att vakna in morgonen kan ibland vara ännu bättre, som jag började berätta nyss.
Klockan 14 skulle jag dyka upp hos systern med familj i Täby, och kvällen innan hade det blivit någorlunda sent hemma hos Illika. Vi hade gått och lagt oss framåt två, legat och pratat till fyra-fem-snåret, och jag vaknade i en närstrid mellan trötthet och trivsel kring tio, medveten om att inga brådskor förelåg, att det fanns all tid och alla möjligheter till lojt morgonkel, att jag med lätthet kunde sova fem timmar till intill henne om jag inte passade mig, och att det här inte var dumt alls.
Väninnor är som vänner, fast mycket bättre.
En lätt smekning, en kvarts slummer. Upprepa ett par gånger. Framåt elva väcker jag henne litet försiktigt. Rufsar en smula i håret, lägger armen om ovanpå täcket. Hon somnar om några gånger, och med stigande medvetenhet om att kroppen börjat vilja ha litet frukost och jag borde se lokaltrafiken an, avtar lika fort självdisciplinen att ta sig ur ett trevligt läge för att ägna sig åt dylika Borden. Var gång jag tänker att Bara Litet Till, en riktigt mysig avslutande omfamning, blir det precis så mycket mysigare, och inte precis alls så värst avslutat som det var tänkt. Det fungerar precis lika bra och precis lika dåligt hur många gånger jag än upprepar det. En arm om täcket blir en arm och ett ben, en hand som smeker hennes underarmar, en puss på kinden, en kram under täcket. Plötsligt ligger vi sked, det glipar mysigt nedanför hennes vita T-shirt, och snart har jag en arm om hennes midja. En arm om ryggen.
När jag för kanske tjugonde gången litet uppgivet tänkt denna tanke, vridit till henne så hon befinner sig härligt mitt i min famn så jag kommer åt hela hennes ljuva rygg, förklarar jag precis hur det ligger till. Hon skrattar hjärtligt, och ännu mer när jag strax därefter plågat trivs ännu mer, med armarna om hennes axlar, korsade bakom hennes rygg. Sen, varje gång jag försiktigt försöker slita mig ur en trevlig ställning innan jag snavar in i en ny, spjärnar hon busigt emot litet, och skrattar ännu mer åt mig i min lyxiga hjälplöshet.
Jag misstänker, även om jag ännu inte har det från någon säker källa, att mitt minspel var obetalbart. I vilket fall blev det mycket skrattat, från oss båda två. Och det var fasligt mysigt att knåda tag om ryggen ordentligt, axlarna, och vidare grepp ända ned mot rumpan. Till och med såpass mysigt att jag lockade ur henne litet lätt respons på det, till knådarens stora förtjusning. ^^;;
Det blev också ett visst mått styrketräning å min sida, då jag tog mig för att lyfta henne in i nya bekvämligheter, och hon, glatt jävlandes och fortsatt skrattandes, spjärnade emot ännu mer. Morr. Ett par gånger fick jag god lust att minsann ge henne det sugmärke hon ur luften kvällen dessförinnan påpekat att jag verkligen inte fick ge henne. Men jag var av någon anledning mycket snällare än hon. :-) Synnerligen olikt mig, om jag nu inte i förväg hade lovat att något sådant hade jag inte ens tänkt på.
Klockan blev både tolv och halv ett, innan vi kom ur säng. Summa? Mycket gos, inget porr. Bara knökfullt av den härliga spänningen mellan könen, den där det är så mycket lyxigare och intressantare att leka med och kretsa kring med vänner det inte blir mer än just så med. Jag älskar det. Å! :-)
13:03 skulle en bra buss gå, fick jag veta under frukosten. 12:55 bestämmer sig mattes misse Sibylla för att jag ska föräras en i mattes ögon synnerligen ovanlig stunds kelgunst, och hoppar upp i mitt knä för att så trampa mig vänligt. Lägger sig på min mage, efter att ha pussats litet. Vill inte att jag ska passa min buss, föreslår jag, och matte och Jepson skrattar instämmande. Precis som matte, tänker jag högt till ett par breda leenden till.
Planen går i lås (med någon knapp minuts marginal -- mer behövs ju inte); alla kattplaner går i lås. De som inte förefaller göra det, var i själva verket ämnade att åstadkomma någonting annat än du trodde. Så det så.
En halvtimme sen blir jag till systern, men ingen gruffar över det. I stället får jag i slutändan med mig litet färska rabarber att ta med mig på vägen hem till Linköping.
Och det är kanske tur det; jag tror mig veta en Maya som kan behöva mutas litet för att jag räcker till för att lätta upp fler frustrationer än hennes. Skrev han, otäckt självbelåtet och bortskämt. Om jag smeker henne både i läckergom och mage, och sen över hela kroppen, smakar litet här och där och gosar henne i nacken, drabbas jag nog inte av värre öde än att jag fortfarande och åter igen påminns om att jag har för få polotröjor.
Och rabarberpaj, som är så gott!
postad 23:37 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar