19:27 Lärarna hittar du under det där molnet
Låt mig måla ett skolgårdsporträtt. Fyra-fem hundra blivande lärare strömmar ut ur Folkungaskolans aula för en nypa luft i pausen mitt i den föreläsning de just varit på. Det går (men är inte helt lätt) att skilja dem från skolans ordinarie invånare gymnasieeleverna, i de allra flesta fall. En del är mer till åren komna, medan många andra just gått ut trean -- födda '85 -- och fortsatt rakt in på universitetet. Själv hittar jag ut i luften nästan sist, när det bara är en liten stund kvar av pausen. En bit bort, på andra sidan den täta folkklungan som hänger i en klase runt själva dörren, står en skylt med texten "rökfri skolgård". På andra sidan rökridån.
För röker gör de. Och många är de, de som eldar upp sina pengar för att få kemin att gå ihop. Jag lyckas nätt och jämnt ta mig genom avgaserna utan att dra efter andan. Det är slående vilken skillnad det är i rökfrekvens mellan folk och folk. Jag började läsa en litet mer teknisk och studietung utbildning för några år sedan, medan jag ännu tänkte ge mig in på att bli civilingenjör i datateknik, och även om vi nog snarare var 150 där, tror jag inte att det var mer än en handfull av oss som rökte. Någon kanske snusade, men även det hörde till undantagen. Och någon skorstensskog utanför föreläsningssalarna kom jag aldrig i kontakt med.
Jag funderade härom dagen över utopier; kanske var det mer av en dröm jag mindes när jag vaknade upp än en fundering, rentav. I vilket fall såg jag ett dagis jag kanske en dag kommer jobba på, om jag har tur, eller uträttar något gott med mina drömmar i ryggen. Vi var ett rökfritt dagis, och ett varmt, kärleksfullt dagis. Inte i motsats till något särskilt dagis; jag tror de flesta har ett riktigt trevligt klimat mellan barn och personal, men på mitt dagis var personalen öm och kärvänlig sinsemellan med, med kramar och värme över för varandra också, och en familjär närhet som smittar. Ett dagis som lärde hur man lever väl som vuxen genom att visa hur det går till, långt mer än genom att berätta om det. Ett outtalat men självklart "gör som vi gör", inte ett "som vi säger". Sådant som barn förstår.
Stort mycket mer än så minns jag inte, men ibland är även det lilla stort. Och känner jag landet rätt, är det kanske ändå en ganska avlägsen dröm, likafullt. Jag undrar om en skola får diskriminera anställningar för något sådant som rökning. Och hur korrekt en, förmodar jag, oprofessionell attityd, vore i det återhållna lagomsverige. Jag vet inte.
Ett annat noterande är att jag distanserar mig från mina medstudenter -- ni hör ju själva. Det känns inte alls bra; jag vill inte dra mig undan, egentligen. Jag har bara haft litet svårt att hänge mig åt nolleperiodsaktiviteterna; jag har ju redan haft den guldåldern en gång, och finner det svårt att få samma lyster i ögonen över samma sak (närapå) på samma plats igen, med blott en ny utbildning i botten, och vagt skiftande seder om man kikar efter riktigt noga. Hängivelsen och elden tycks heller inte brinna med riktigt samma låga här; den... ...sotar. :-| Ordet kom redan innan parallellen till rökeriet hittade mig, så det är inte rökningen som spökar. Lärarna leker inte lika engagerat som teknisterna, och håller sig helt och hållet på sin kant. Det tycks speglas litet i hur många roliga idéer som inte smittat från de andra fadderierna.
Fast mycket av mitt gnöl är nog rotat i att jag inte själv gått in så hårt för att bonda med alla omkring mig, och heller inte lyckats särskilt framgångsrikt. Vilket är tråkigt; jag trodde mig långt mer flexibel på den fronten. I stället, har jag ägnat en vecka åt att vare sig bedriva särskilt flitiga studier, festa, glamma och finna nya vänskaper, ägna Maya mycket av den uppmärksamhet hon är van vid och förtjänar, eller hålla liv i mitt vanligare dagligdagsfritidsliv med körsång, nära och kära och gamla bekanta. Bara fjuttat litet här, än där. Och sitter följaktligen med två skrivuppgifter ofärdiga, ovanpå en förkylning och ett irriterat samvete som vill ha gjort en massa glädjande och trivselskapande saker, se morgondagen an med ett leende och dagen som gått med en trött men nöjd suck.
Jag måste se till att komma i kontakt med fler på lärarprogrammet som siktar mot förskolan, också. I vare sig min klass (eller vad man månde kalla den) eller nollegrupp delar jag vägval med någon, och det känns som ett område av tyngd där jag behöver någon att tjattra mer ingående med om utsikter, reflexioner och annat av vikt och icke. Det är klart den huvudsakliga bristen jag känt av hittills, näst att det är sällan förskollärarperspektivet eller något som hör därtill, tas upp ens med en anstrykning. Ungefär en smula om dagen har det blivit på den fronten, idag kanske hela fyra eller så. Undrar hur mycket social ingenjörskonst som krävs för att leta sig fram till vilka (om några) som tänkt sig bli dagisbarn vad det lider. Det kan ju tänkas att sådana människor söker till förskollärarprogrammet.
Förmodar jag.
För röker gör de. Och många är de, de som eldar upp sina pengar för att få kemin att gå ihop. Jag lyckas nätt och jämnt ta mig genom avgaserna utan att dra efter andan. Det är slående vilken skillnad det är i rökfrekvens mellan folk och folk. Jag började läsa en litet mer teknisk och studietung utbildning för några år sedan, medan jag ännu tänkte ge mig in på att bli civilingenjör i datateknik, och även om vi nog snarare var 150 där, tror jag inte att det var mer än en handfull av oss som rökte. Någon kanske snusade, men även det hörde till undantagen. Och någon skorstensskog utanför föreläsningssalarna kom jag aldrig i kontakt med.
Jag funderade härom dagen över utopier; kanske var det mer av en dröm jag mindes när jag vaknade upp än en fundering, rentav. I vilket fall såg jag ett dagis jag kanske en dag kommer jobba på, om jag har tur, eller uträttar något gott med mina drömmar i ryggen. Vi var ett rökfritt dagis, och ett varmt, kärleksfullt dagis. Inte i motsats till något särskilt dagis; jag tror de flesta har ett riktigt trevligt klimat mellan barn och personal, men på mitt dagis var personalen öm och kärvänlig sinsemellan med, med kramar och värme över för varandra också, och en familjär närhet som smittar. Ett dagis som lärde hur man lever väl som vuxen genom att visa hur det går till, långt mer än genom att berätta om det. Ett outtalat men självklart "gör som vi gör", inte ett "som vi säger". Sådant som barn förstår.
Stort mycket mer än så minns jag inte, men ibland är även det lilla stort. Och känner jag landet rätt, är det kanske ändå en ganska avlägsen dröm, likafullt. Jag undrar om en skola får diskriminera anställningar för något sådant som rökning. Och hur korrekt en, förmodar jag, oprofessionell attityd, vore i det återhållna lagomsverige. Jag vet inte.
Ett annat noterande är att jag distanserar mig från mina medstudenter -- ni hör ju själva. Det känns inte alls bra; jag vill inte dra mig undan, egentligen. Jag har bara haft litet svårt att hänge mig åt nolleperiodsaktiviteterna; jag har ju redan haft den guldåldern en gång, och finner det svårt att få samma lyster i ögonen över samma sak (närapå) på samma plats igen, med blott en ny utbildning i botten, och vagt skiftande seder om man kikar efter riktigt noga. Hängivelsen och elden tycks heller inte brinna med riktigt samma låga här; den... ...sotar. :-| Ordet kom redan innan parallellen till rökeriet hittade mig, så det är inte rökningen som spökar. Lärarna leker inte lika engagerat som teknisterna, och håller sig helt och hållet på sin kant. Det tycks speglas litet i hur många roliga idéer som inte smittat från de andra fadderierna.
Fast mycket av mitt gnöl är nog rotat i att jag inte själv gått in så hårt för att bonda med alla omkring mig, och heller inte lyckats särskilt framgångsrikt. Vilket är tråkigt; jag trodde mig långt mer flexibel på den fronten. I stället, har jag ägnat en vecka åt att vare sig bedriva särskilt flitiga studier, festa, glamma och finna nya vänskaper, ägna Maya mycket av den uppmärksamhet hon är van vid och förtjänar, eller hålla liv i mitt vanligare dagligdagsfritidsliv med körsång, nära och kära och gamla bekanta. Bara fjuttat litet här, än där. Och sitter följaktligen med två skrivuppgifter ofärdiga, ovanpå en förkylning och ett irriterat samvete som vill ha gjort en massa glädjande och trivselskapande saker, se morgondagen an med ett leende och dagen som gått med en trött men nöjd suck.
Jag måste se till att komma i kontakt med fler på lärarprogrammet som siktar mot förskolan, också. I vare sig min klass (eller vad man månde kalla den) eller nollegrupp delar jag vägval med någon, och det känns som ett område av tyngd där jag behöver någon att tjattra mer ingående med om utsikter, reflexioner och annat av vikt och icke. Det är klart den huvudsakliga bristen jag känt av hittills, näst att det är sällan förskollärarperspektivet eller något som hör därtill, tas upp ens med en anstrykning. Ungefär en smula om dagen har det blivit på den fronten, idag kanske hela fyra eller så. Undrar hur mycket social ingenjörskonst som krävs för att leta sig fram till vilka (om några) som tänkt sig bli dagisbarn vad det lider. Det kan ju tänkas att sådana människor söker till förskollärarprogrammet.
Förmodar jag.
0 kommentar:
Skicka en kommentar