20:10 Dag noll, lärarprogrammet

Idag började terminen också för oss blivande lärare. Det kändes som dags, efter att alla nollan på tekniska fakulteten lallat omkring i stan en hel vecka vid det här laget. Samling vid Koncert och Kongress mellan halv nio och tio. Jag droppade in någon gång framåt nio och behövde därmed knappt köa alls, hann göra mig en halv nolleskylt med Timons nuna på; den lille jeppen från Lejonkungen som är kompis med Pumba -- färglagd efter fältens siffror, inklusive de här och där felaktigt angivna siffrorna. Mitt allra första intryck av de som blir lärare (och redan läst någon termin) är sålunda att de inte kan konstruera en fyll-i-teckning och få siffrorna rätt. Det känns nästan litet som ett tidens tecken.

Nå, jag hade bara hunnit klippa litet kartong innan klockorna ringde in allt folk i hörsalen för en liten presentation; först en hoper höga och halvhöga höns som ältade välkommen, talade vackert om lärarutbildningen, sade Fina Saker om lärarrollen, eleven i centrum (de vi ska undervisa) och annat förutsägbart lullull, sedan några skockar studentdrivna organ kring sektionen och slutligen en någorlunda effektfull entré med FOUL, sektionens fadderi, till Terminator 2-musiken, riktigt kompetent ihopmixad med Metallicas Sad but True, om jag minns rätt. Sen talade FOUL. Det var inte effektfullt, otäckt, eller ens på gränsen till litet läskigt. Tyvärr. Det lät mer som Ivan Boring, vilket kom som en viss besvikelse för i alla fall mig. (Bortskämd spoling.)

Och det var allt. Vad som förvånade mig kanske allra mest, var dock att det under allt fint prat om vad sektionen, utbildningen et cetera omfattade, nämndes förskollärarna med exakt noll stavelser. Jag tror att en utbildning som på bredden spänner mellan förskola och gymnasiet inte är särskilt spetskompetensfokuserad. Å andra sidan har jag av tradition alltid valt breda val i utbildningsväg, och väl egentligen bara ångrat det en gång, när jag så småningom kom fram till att jag inte vill bli civilingenjör. Vi får se om det känns rätt att bli förskollärare; kanske hamnar jag någon annan stans.

En sak som sades var dock att lärarsektionen håller sig mycket för sig själv. Det verkar väldigt sant. Under hela dagen syntes inte ett spår av att universitetet rymmer någonting annat, och den enda icke-sektionsrelaterade förening som visade upp sig var Linköpingsspexet. Trivsamt att jag redan har ett utomsektionellt kontaktnät.

Utslussning, förfärdigande av nolleskylt, samling i faddergrupper, litet småprat och så iväg på en pizzalunch i bortre stadshalvan ingen har några ärenden till. Jag är inte ens nästan äldst med mina 27; vi har en blivande 40-åring och ett par till 30+, mig, några fler ändå över 20 och en liten skara nyfärdiga gymnasister i nollegruppen (~25 totalt).

Det var ganska kul att knata omkring på stan och stadsorientera sedan, och vädret var lika väl lämpat som det bör vara; sol och värme. Stationerna hölls av sektionens folk och mer sektionens folk, och det var små lekar, sporter och Spexets rebus, alla arrangerade så två nollegrupper skulle dyka upp vid samma tillfälle och tävla mot varann. Min grupp plockade mest fjäskpoäng i början, och jag själv håvade nog in en hel del av dem genom att överallt jag kom åt knåda axlar, om än mer för att jag trivs med det än för att vinna bonuspoäng. :-) Min nolleskylt med en kaxig surikat pryds nu av tre små silverstjärnor och två små urtidsdjur. Och så sjöng vi en del halvt improviserade småstumpar.

När dagen led mot sitt slut, samlades grupperna en efter en i Trädgårdsföreningen, i väntan på först de andra och sedan Någonting. Vi i grupp tretton anlände på ett eller annat vis först, och slog oss ned i gräset och myste i kvällssolen. När vi gjort det en stund, blev jag litet rastlös och i behov av att sysselsätta händerna med någonting; stationerna hade ju tagit slut, och händerna hade liksom vant sig vid att ha någon att knåda. Tursamt nog var det någon som nappade på en smula ryggmassage, och så kom jag att lära mig det kanske femte namnet idag, en Stina. Innan henne tror jag att jag lärt mig en Åsa, en Karl (som var förvillande lik en gammal nollegruppskompis Henrik jag också råkade stöta på på vägen hem) och några andra namn som bara sitter litet halvt om halvt.

Sen satt jag och knådade och småpratade förnöjt en stund, lekte med hår, knådade en stund till och trivdes ganska bra med att det inte hände någonting särskilt på rätt länge. Jag tror Stina var rätt lik min storkusin Helena också, för övrigt, till det yttre.

Riktigt vad det var vi väntade på brydde jag mig dock inte om att ta reda på, när klockan började lida mot sex, solen stå allt lägre och skuggorna krypa allt längre fram och lägga det mesta av gräsmattan under sig. Under lunchen hade jag farit hem och skrivit en liten lapp där jag trodde att jag skulle vara hemma till 18, och som det inte föreföll vänta någonting alltför omistligt, beslöt jag mig för att fara hem och vara nöjd med dagen så. Förfestandet och festandet på Nationernas Hus senare under kvällen beslöt jag mig stå över, i synnerhet som det togs inträde, och jag i vilket fall inte är så mycket för alkoholoidt festande.

Det ska bli intressant att se vad det blir för folk i min PA-grupp i morgon bitti, och kul att igen berätta litet om vad man är för en prick och hur man hamnat på utbildningen. Jag råkade bomma en del saker jag tänkt säga idag, som till exempel att jag vill jobba med barn för att jag trivs med nära, konkreta kontakter, att hålla i och om folk och att civilingenjörer inte har det så keligt på jobbet. Vi får se vad jag får ur mig vid nästa tillfälle. :-)