06:26 Bussdrömmerier

Jag dyker upp vid busstationen precis lagom till att sista passageraren stiger på. Det är en av tonårsturerna, de där som hyser all gymnasieungdom som tar sig hemåt efter skolan, när de haft något ärende inåt stan och därför skippat skolbussen. Klockan är strax före fem, och den är mer än smockfull. Alla sittbara ytor besitts, och hela gången fram i bussen är också full med folk. Jag kan ta tre kliv in i bussen, och blir stående där, intill en av lastens fåtal något äldre kvinnor. Det känns skönt att äntligen stå stilla igen och bli förd dit man vill, efter en lång och intrycksrik första dag i ny miljö, full av intryck, ansikten och namn. Kroppen känns litet avdomnad och tung, men ändå inte så trött att någon suck låter höras för bristen på sittplatser. Jag fattar en stolpe och ser mig om ett slag, under tiden jag blir inklämd av ytterligare två anländande sista passagerare.

Närmast intill mig sitter ett litet kompisgäng och pratar tonårska, småslåss kamratligt med varann och ser tämligen stereotypa ut, var och en på sitt eget snudd på likadana vis. Blicken vandrar vidare bakåt, men hinner bara ett par säten till bakåt innan den landar. Om det funnes ett sätt att landa, och samtidigt, liksom fjädrande, hänga kvar i luften och sväva något ostadigt på foten. Intill ännu en av dem, sitter en som inte passar in i mallen. Hon har inte smugit in sig bakom synliga mängder smink. Jag lyckas inte över huvud taget registrera vad hon bär för kläder; de står inte ut, men passar heller ingen särskild mall jag kan minnas. Trots intensiv granskning, fastnar inte ett endaste intryck av klädseln. Eller kanske, kanske, var det någonting ljust blått. Kanske. Klädsel är inte mitt esse, alls.

Hon ligger någonstans på den darrande gränsen mellan bräckligt och utsirat; fina lemmar, tecknad hals och ett förbluffande skönhetsfläckfritt ansikte. Det ska finnas skavanker någonstans på varje människa, intalar man sig, men det finns ingen specifik punkt som drar åt sig blicken. Säkert finns den där, någonstans, men fråga mig inte var. Det enda som klistrar fast blicken är helheten, inramad av ett långt mellanblont hår. Och glasögonen. Vad är det egentligen för synfel man har, nu igen, när man har kraftigt förstorande glasögon? Det generar mig en smula att jag aldrig lyckas komma ihåg, utan alltid måste försöka ansätta de fysikaliska principerna för optik, och ändå alltid svävar litet på svaret, aldrig helt säker på att ansatsen blev rätt. Glas som samlar strålarna och fokuserar dem närmare hornhinnan, det borde man väl ha när man är närsynt, säg? Om man för ett objekt närmare sig för att se det, nog borde man väl då ha hjälp av ett förstorande glas? Jag har resonerat så där ett otal gånger, men kommer aldrig ihåg vad jag kom fram till förra gången. Kanske är det alltid samma utsaga. Så vackra gröna ögon hon har. Jag undrar för mig själv om de där ögonfransarna kommer sig av förstoringseffekten.

Hon möter min blick litet flackande, ett par osäkra gånger med kort mellanrum, innan jag glider av henne och viker med blicken någonstans bakåt i bussen. Samtidigt som jag önskar att jag vore litet vassare på det där med ögonspråk, just att våga, är jag litet glad åt att inte ha fegat iväg bums, eller rentav innan hon mötte mig. Jag har växt flera sekunder på den fronten på bara några år, nu. Kanske är det självkänslan, eller om jag tänker på självförtroendet, som modigt tagit sig. Jag irrar bara omkring i de rätt ointressanta bakre leden i bussen något ögonblick, innan jag åter vilar i hennes ansikte. Så vacker hon är. Hon tittar ut genom fönstret nu, och jag ser i den litet sneda vinkeln att ögonfransarna inte alls var en optisk villa. De ser ut så där, även utan förstoringen. Så gåshudligt, pirrar någon liten undermedveten reflexion obehindrat. Jag tänker på Maya ett slag, och kanar fram och tillbaka en stund mellan två parallella tankespår -- först hur innerligt jag inte vill såra henne i att erkänna andras skönhet, sen hur jag hoppas att hon inte missunnar sig att också förundras över skönhet när hon möter den. Om vartannat, aldrig fem sekunder i samma bana. Jag har fortfarande inte fått in känslan för hur sårad hon blir av att jag inte är så där strängt monotont kär i henne som man ska vara i sagomallarna. Jag tror Hannah gick sig själv illa däran då jag uppskattade andra öppet. Även utöver att vi nog båda visste att vi inte sammanbands av kärlek större delen av vårt förhållande. Sorglig historia. Men jag hoppas komma närmare Maya, så småningom. Jag vill veta hur hon känner. Jag tror inte jag förstår det än; det är så dunkelt på den fronten. Förmodligen tar jag nog för få initiativ att gräva; det gjorde så ont varje gång jag försökte närma mig Hannah, och hon på förhand hade bestämt sig för vad jag kände eller ej. Den maggropskänslan sitter nog i litet grand än.

Oj, där bytte vi visst blick igen, och jag var någon helt annanstans. Jag undrar vad jag sade. Troligen är jag fortfarande den öppna bok jag en gång kände mig på högstadiet när min svensklärarinna läste mig i ögonen någon gång, och det kändes långt in i maggropen att hon visste vad jag tänkte på. Lustigt att jag inte kommer ihåg vad jag tänkte på, mer än att det inte kretsade kring något sexuellt, hennes skönhet eller så. Men blicken minns jag med någon slags pirrande kombination av värme och djup ödmjukhet; det bekväma i känslan av att inte vara så privat som jag haft illusionen av att vara i tanken. Hannah, minns jag, gick omkring och var rädd att andra skulle se vad hon tänkte, och gömde sig alltmer av den anledningen. Ända sedan den där dagen, har jag nog gjort precis tvärtom. Det är någonting mycket vackert i att bli läst, mentalt såväl som sexuellt. Med ömhet, inte kyla. Moderlighet eller ren kärlek, bådadera går bra. Oerhört vackert. En berusande lyx att stilla längta efter. Jag lever bestämt ganska nära den idag. Lyckliga jag. Mitt ekonomiska kapital må vara högst begränsat, men jag är nästan avundsjuk på mig själv över mitt mentalkapital. Eller vore känslokapital ett bättre ord för min lott? Lycka, i vilket fall. Jag hoppas du ska finna det här någon gång, vackra flicka.

Jag önskar alla jag tycker om någonting gott. Ibland vill jag hemskt gärna ge det själv, ibland spelar det alls ingen roll varifrån de får det. Jag vet inte riktigt hur det är idag, men jag fantiserar inte utan en viss njutning om att svanhalsas med henne. Hon bär visst något bra plagg som exponerar hela halsen i sin skönhet, för det är lekande lätt att föreställa sig min egen hals mot hennes, och liksom gjuta in hennes släta nackhud under min haka, strykandes min kind mot hennes hår. En hand på hänsynspromenad i hennes kalufs och njutningen i att bara vara så där evigt nära, att tiden går oändligt sakta så att känslan ska få plats, utan att hjärtat sprängs av trivsel.

Sen vandrar mina händer ned på hennes axlar, och blir liggande en stund, innan de litet trevande knådar dem försiktigt. Härlig känsla, att känna muskulaturen inunder väja mjukt för mina fingrar, och så fjädra tillbaka lika lätt när jag flyttar omkring dem. Den lyxiga känslan av att hålla i och ge någon form av ljuv njutning, avslappning eller stressförlösning. Vad jag tycker om den. Jag önskar ibland att det inte bodde så många hämningar i mig, så jag skulle våga mig på att knåda folk litet vänligt även utan att ha någon närmare relation till dem. Samhället är nog både lättat och litet omedvetet sorgset över att de små rester till spärrar jag ännu inte har hunnit (lyckats?) riva bort, som hindrat mig alla de gånger jag inte gett mig hän ett axelpar. Jag känner mig litet som en vampyr ibland, när jag tyst suktar efter en blottad nacke någonstans. Men även känslan bär sin skönhet, i alla fall för mig. Och mina händer fantiserar då och då om all smekning de innestängt, samman med de axlar de inte knådat. Jag känner mig alltid så svensk när jag förtrycker min längtan, så här.

Det stod en liten artikel om när kristendomens puritanska förtryck vann över romarnas och grekernas i mina ögon sundare inställning till sex och samlevnad, som enligt artikeln rått tidigare. Om hur de unga älskande uppmuntrats idka kärlek i en sinnesstämning av värme, ömhet och mod för att på så vis verka för att det födda barnet skulle bli en man (vilket var det önskvärda där och då). Detta mot det kristna idealet att aldrig någonsin känna åtrå eller lust. Något förenklat och långt draget förvisso, men likväl en slags sammanfattning av oskuldsbesattheten som kom som en våg ur de judiska rötterna. Ryan Air har faktiskt en och annan intressant artikel i sin blaska då och då, när det kommer till kritan. Och det är ju alltid någon slags mild tillfredsställelse i att ögna en artikel som instämmer i ens fördomar. Kärleksbudskap i all ära, men ställt mot det samhällsbyggande sedlighetsförtryck som utövats under årtusendena är jag ändå inte så förtjust i kristendomen som institution. Må vara att allt det där bara är tolkningar och att varje kristen måste finna sin egen fläckfria kristendom, men jag har nog ändå till slut kommit fram till att jag är rätt nöjd med en helt egen kompott som inte ens bär ett namn. Och varför döpa en livsfilosofi och värdebild man inte ämnar missionera för för att sprida, när allt kommer omkring?

Parenteserna växer sig allt längre, och intet av detta föresvävade mig under bussturen. Men när mina drömmar masserat hennes axlar ett slag, hade vi plötsligt stannat någonstans för att ta in ännu fler passagerare, och nu fogade sig folk makligt inåt och lämnade en plats åt mig precis intill henne, som jag genast gjorde till min. Tanten strax framför nämnde någonting om trängseln, och jag inflikade inte utan en viss värme att det ändå är ganska mysigt med trängsel ibland. Jag är inte övertygad om att någon vare sig höll med eller tyst opponerade sig, men av någon anledning ville jag höra min röst, och det visade sig att den faktiskt bar. Det är jag heller inte säker på att den gjort för några år sedan. Kanske var det mest för njutningen av att känna sin utveckling i ryggen och glädjen av att närma sig gamla drömmars idealjag. Jag strävar fortfarande mot en mer levande och självunnsam människa, och tar mig några steg i den riktningen varje år. Redan drömmen bär dig långt, skulle jag säga om någon bad mig om ett par ord på vägen i livet. Det är det sällan någon som gör, men jag bjuder gärna ändå. Man måste inte ens bli så självgod som jag, om man inte vill. Hoppeligen bekommer det draget i mig få, och de eventuella tysta övriga får bestämt fortsätta lida det tills de tar till orda. :-)

Här tror jag att jag parkerade blicken i hennes hårfäste ett tag, för den nästan-bena som böljade ned i ett långt, nedtill litet lockigt hår har lyckats bränna sig in i näthinnan på mig nära på lika starkt som innan det blida ansiktet, de snäva axlarna och de ätliga ögonen gjort, vilket nästan fordrar en överexponering. Och jag brukar nog bara lägga märke till hår för dess möjligheter att begrava händerna i i vanliga fall, är jag rätt säker på, och det var inte mina tänkta fingrar som pysslade i den här kalufsen nu, faktiskt; den var förmodligen inte så fasligt inbjudande på den punkten, eller också hade hårpillsjaget somnat nu. Han gör kanske det när jag är trött; jag får fråga Maya.

Vi närmar oss Stjärnholm, och jag vaknar till av att hon börjar skruva på sig och se sig om efter någon tryckknapp, innan hon hör ljudet av att någon redan tryckt. Stuvar i ordning sin väska, reser sig, och lämnar bussen. Vi far iväg, och jag tänker för mig själv att det kanske var som med den vackra katedralen jag smekte med blicken (och litet här och där strök försiktigt med handen) i Milano igår. Kanske är det någonting man bara ser en gång i livet, men det var en stund värd att ha varit med om, och någonting är kvar av den även efter att man lämnat den bakom sig.