17:38 Händer
-- en informativ skildring:
En normalskapt människa har två händer, kroppsdelar fästade i den ände av respektive arm som inte sitter ihop med axeln. Konceptuellt och med blotta ögat sett, består handen av ett köttigt mittparti -- undertill kallat handflatan, ovanpå handryggen -- samt fem smala, avlånga böjliga fingrar. Av dessa är fyra parallella och pekar vidare i armens förlängning, medan den sista, tummen kallad, är tvärställd de övriga i rät vinkel då handen är som mest utsträckt. Fingrarna är ledade med gångjärnsleder som kan böjas inåt mot handflatan; två leder för tummen och tre för de övriga fingrarna.
Det yttre skiktet av handen är helt omslutet av hud, så när som på ovansidan av varje fingers yttersta led, vilka pryds av säregna ronderade hornartade formationer kallade naglar. Huden är ett levande organ, undantaget det allra yttersta slitlagret, vilket hos en vuxen individ består av döda celler som omsätts med ständigt nya yngre generationer underifrån. Naglarna, å sin sida, växer inte underifrån, utan i den undre periferi av deras rondör som vetter inåt mot handflatan. De är markant slitstarkare än övriga handytan, och omsätts i en något högre takt än övriga handens ytskikt under människans hela livslängd, och litet till.
I genomskärning består handen av ett tunt skikt hud, innanför vilket muskulatur, senor och ligament förbinder innanförvarande ben med å ena sidan varandra, å andra sidan människans nervsystem. Genom elektriska impulser via nerver och kemoelektiska neurologiska kopplingar, möjliggör denna sinnrika samverkan att handens rörelser kan kontrolleras från styvt en meters avstånd. Neurologisk återkoppling möjliggör på samma avstånd sensorisk registrering av handens omgivande miljö, avseende främst temperatur, beröring, i viss mån viskositet och, tack vare handens omfång, textur och form.
Allt detta sammantaget, gör handen till ett mäkta kapabelt verktyg med nära nog obegränsade användningsområden.
-- ett reklambudskap:
Spänd? Musarm? Hängig? Nackont? Värkande rygg? Trött och sliten? Stressigt på jobbet? Kanske litet vinterdeppig?
Det där lasset ska du inte behöva gå omkring och dra på, hela dagarna. Ge dig själv den stunds avkoppling från allt det där. En liten semester du så väl förtjänar, även om du inte har vare sig råd eller tid att resa. När du tar av dig kappan hos oss, lämnar du alla problem, krämpor och besvär vid dörren, och när du lämnar oss, behöver du inte ta med dem hem igen. Ömsa dina skal, lägg dig på britsen, slappna av och känn världen runt omkring tyna bort i mötet med våra
Händer.
Förnimmelsen av varm hud mot din söver raskt alla andra sinnen, när känseln vaknar till liv och sträcker på sig. En hälsning i nacken övergår varligt i en vana händers mjuka vandring nedåt längsmed ryggen. I böljande rörelser möter höger vänster, vänster höger, och underhudsmuskulaturen formligen sjunger av välbehag. Först nedför, så tillbaka upp i samma mjuka växelverkan; den ena handen tar vid där den andra handen slutar. Ned, upp, om och om igen. Känn hur hela du koncentreras till en liten punkt som följer vår uppmärksamhet där vi möts, under våra händers vårdande dyning. Hur du flyter längre och längre bort, när världen blir mer och mer konkret. Två händers odelade uppmärksamhet.
Tiden upphör, och minnena blir allt suddigare i kanten. Varje por badar i en primitiv oartikulerbar lycka. Mjukt solljus kring dig. Du minns inte om händerna hette Per eller Maria, men det spelar ingen roll där de dansar fram över muskler du glömt, med ett handlag som både är mjukt och fast på samma gång. Du är tio år yngre, eller kanske tjugo. Det värker utan att göra ont, eller om det kanske gör ont utan att värka. Det blir så svårt att hålla kvar orden i tanken. Händernas vilja lindas omkring din egen, och ett språk känns alltmer överflödigt. De plöjer djupa fåror i ryggen och låter fingrar rinna tillbaka i dem, upp längsmed ryggraden. Det är ovisst hur många händer som knådar axlarna, men när de sammanstrålar i fingrar som följer nacken vidare upp till en punkt på vardera sidan förlängda märgen mot skallen, förvandlas du till en liten kattunge som blir lyft i nackskinnet av sin mamma. Total sinnsero råder i en sinnebild av kärlek och ömt handlag. Kanske är det inte egentligen behagligt, men känslan lever i en helt annan dimension av underbart.
Vi tar dig hit så ofta du vill, och till en bråkdel av vad det kostar dig i tid och pengar att bygga upp din längtan tillbaka. Välkommen till kroppsterapeuterna i Linköping!
-- ett skönlitterärt alster:
Jag börjar med två tomma händer och ett ark papper. Skissar lite på fri hand, men blir så sittande en stund och vrider händerna. Efter första given, funderar jag ett slag över om det var en stark eller svag hand jag tagit mig. Jo, ämnet passar uppgiften som hand i handske. Ett par fasta handgrepp, och orden formligen väller fram. Det ligger så nära till hands, så jag faller handlöst in bland alla begrepp och uttryck vi byggt kring dessa handfasta medhjälpare, och orden spelar mig villigt i händerna. Med stadigt handlag och båda händerna vid rodret ger jag mig så i kast med uppgiften på allvar.
Så här fria händer får man ju inte så ofta när man ska skriva. Det känns betydligt vanligare att tilldelas uppgifter med alldeles bakbundna händer. Litet mer ”Upp med händerna och ge hit allt vad du har!” i vanliga fall. Man vill mest lägga händerna för ögon och öron och låtsas som om det regnar, men tar ändå skeden i vacker hand.
Akademin ger villigt en hjälpande hand då och då. I sista hand, när fantasin tryter, blir SAOB en försynens hand och ett stöd för tanken. Man vilar sannerligen litet tryggare i ett så gediget hantverks händer. Handhavandet kan te sig en smula komplicerat och lämna en handfallen till en början, men efter en stunds umgänge på tu man hand, faller bitarna så sakta på plats.
På egen hand lägger jag så den sista handen vid verket, och gnuggar belåtet händerna. Det lät sig inte göras alldeles i en handvändning. I första hand var det här dock en liten funderare över hur handfallna vi skulle stå utan våra händer, såväl bokstavligen som språkligen. Har ordet hamnat i orätta händer, och har jag någonstans burit hand på uttryckens korrekta bruk? Det får senare genomläsningar ge vid handen. Handen på hjärtat, har jag nog litet för mycket annat vid händer för att göra annat än lämna det här ur mina händer i främmande som det är.
...Händerna på täcket!
En normalskapt människa har två händer, kroppsdelar fästade i den ände av respektive arm som inte sitter ihop med axeln. Konceptuellt och med blotta ögat sett, består handen av ett köttigt mittparti -- undertill kallat handflatan, ovanpå handryggen -- samt fem smala, avlånga böjliga fingrar. Av dessa är fyra parallella och pekar vidare i armens förlängning, medan den sista, tummen kallad, är tvärställd de övriga i rät vinkel då handen är som mest utsträckt. Fingrarna är ledade med gångjärnsleder som kan böjas inåt mot handflatan; två leder för tummen och tre för de övriga fingrarna.
Det yttre skiktet av handen är helt omslutet av hud, så när som på ovansidan av varje fingers yttersta led, vilka pryds av säregna ronderade hornartade formationer kallade naglar. Huden är ett levande organ, undantaget det allra yttersta slitlagret, vilket hos en vuxen individ består av döda celler som omsätts med ständigt nya yngre generationer underifrån. Naglarna, å sin sida, växer inte underifrån, utan i den undre periferi av deras rondör som vetter inåt mot handflatan. De är markant slitstarkare än övriga handytan, och omsätts i en något högre takt än övriga handens ytskikt under människans hela livslängd, och litet till.
I genomskärning består handen av ett tunt skikt hud, innanför vilket muskulatur, senor och ligament förbinder innanförvarande ben med å ena sidan varandra, å andra sidan människans nervsystem. Genom elektriska impulser via nerver och kemoelektiska neurologiska kopplingar, möjliggör denna sinnrika samverkan att handens rörelser kan kontrolleras från styvt en meters avstånd. Neurologisk återkoppling möjliggör på samma avstånd sensorisk registrering av handens omgivande miljö, avseende främst temperatur, beröring, i viss mån viskositet och, tack vare handens omfång, textur och form.
Allt detta sammantaget, gör handen till ett mäkta kapabelt verktyg med nära nog obegränsade användningsområden.
-- ett reklambudskap:
Spänd? Musarm? Hängig? Nackont? Värkande rygg? Trött och sliten? Stressigt på jobbet? Kanske litet vinterdeppig?
Det där lasset ska du inte behöva gå omkring och dra på, hela dagarna. Ge dig själv den stunds avkoppling från allt det där. En liten semester du så väl förtjänar, även om du inte har vare sig råd eller tid att resa. När du tar av dig kappan hos oss, lämnar du alla problem, krämpor och besvär vid dörren, och när du lämnar oss, behöver du inte ta med dem hem igen. Ömsa dina skal, lägg dig på britsen, slappna av och känn världen runt omkring tyna bort i mötet med våra
Händer.
Förnimmelsen av varm hud mot din söver raskt alla andra sinnen, när känseln vaknar till liv och sträcker på sig. En hälsning i nacken övergår varligt i en vana händers mjuka vandring nedåt längsmed ryggen. I böljande rörelser möter höger vänster, vänster höger, och underhudsmuskulaturen formligen sjunger av välbehag. Först nedför, så tillbaka upp i samma mjuka växelverkan; den ena handen tar vid där den andra handen slutar. Ned, upp, om och om igen. Känn hur hela du koncentreras till en liten punkt som följer vår uppmärksamhet där vi möts, under våra händers vårdande dyning. Hur du flyter längre och längre bort, när världen blir mer och mer konkret. Två händers odelade uppmärksamhet.
Tiden upphör, och minnena blir allt suddigare i kanten. Varje por badar i en primitiv oartikulerbar lycka. Mjukt solljus kring dig. Du minns inte om händerna hette Per eller Maria, men det spelar ingen roll där de dansar fram över muskler du glömt, med ett handlag som både är mjukt och fast på samma gång. Du är tio år yngre, eller kanske tjugo. Det värker utan att göra ont, eller om det kanske gör ont utan att värka. Det blir så svårt att hålla kvar orden i tanken. Händernas vilja lindas omkring din egen, och ett språk känns alltmer överflödigt. De plöjer djupa fåror i ryggen och låter fingrar rinna tillbaka i dem, upp längsmed ryggraden. Det är ovisst hur många händer som knådar axlarna, men när de sammanstrålar i fingrar som följer nacken vidare upp till en punkt på vardera sidan förlängda märgen mot skallen, förvandlas du till en liten kattunge som blir lyft i nackskinnet av sin mamma. Total sinnsero råder i en sinnebild av kärlek och ömt handlag. Kanske är det inte egentligen behagligt, men känslan lever i en helt annan dimension av underbart.
Vi tar dig hit så ofta du vill, och till en bråkdel av vad det kostar dig i tid och pengar att bygga upp din längtan tillbaka. Välkommen till kroppsterapeuterna i Linköping!
-- ett skönlitterärt alster:
Jag börjar med två tomma händer och ett ark papper. Skissar lite på fri hand, men blir så sittande en stund och vrider händerna. Efter första given, funderar jag ett slag över om det var en stark eller svag hand jag tagit mig. Jo, ämnet passar uppgiften som hand i handske. Ett par fasta handgrepp, och orden formligen väller fram. Det ligger så nära till hands, så jag faller handlöst in bland alla begrepp och uttryck vi byggt kring dessa handfasta medhjälpare, och orden spelar mig villigt i händerna. Med stadigt handlag och båda händerna vid rodret ger jag mig så i kast med uppgiften på allvar.
Så här fria händer får man ju inte så ofta när man ska skriva. Det känns betydligt vanligare att tilldelas uppgifter med alldeles bakbundna händer. Litet mer ”Upp med händerna och ge hit allt vad du har!” i vanliga fall. Man vill mest lägga händerna för ögon och öron och låtsas som om det regnar, men tar ändå skeden i vacker hand.
Akademin ger villigt en hjälpande hand då och då. I sista hand, när fantasin tryter, blir SAOB en försynens hand och ett stöd för tanken. Man vilar sannerligen litet tryggare i ett så gediget hantverks händer. Handhavandet kan te sig en smula komplicerat och lämna en handfallen till en början, men efter en stunds umgänge på tu man hand, faller bitarna så sakta på plats.
På egen hand lägger jag så den sista handen vid verket, och gnuggar belåtet händerna. Det lät sig inte göras alldeles i en handvändning. I första hand var det här dock en liten funderare över hur handfallna vi skulle stå utan våra händer, såväl bokstavligen som språkligen. Har ordet hamnat i orätta händer, och har jag någonstans burit hand på uttryckens korrekta bruk? Det får senare genomläsningar ge vid handen. Handen på hjärtat, har jag nog litet för mycket annat vid händer för att göra annat än lämna det här ur mina händer i främmande som det är.
...Händerna på täcket!
postad 17:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar