03:37 Numeditation
Klockan är fem i två. Jag befinner mig hemhemma på besök några dagar kring nyår, efter ett par hekto julfirande i Motala och Stockholm. Jag höll julstressen schack i år; den mätte aldrig mer än ett ”ojdå”. Det kändes rätt bra. Slet ganska mycket och envist med en julklapp till Maya, lyckades halvmediokert och råkade skjuta hennes julklapp till mig ordentligt i sank på ren morgontrötthets-social-inkompetens.
Jag gör sådant ibland. Ganska ofta till och med, tror jag. Troligen rent av oftare än jag tror; folk är så bra på att knipa ihop och ha ont tyst när man sårar dem, blottar fördomar mot dem eller på andra vis beter sig allmänt tölpaktigt, av blindhet, dumhet, slarv eller ren inkompetens.
Vilken studie i domarskap det här blev. Jag tror jag börjar om.
Jag har fortfarande dåligt samvete för hur jag hanterade min reaktion på att Maya lagade julgröt på det besvärliga viset som ger god gröt med stor tids- och arbetsinsats. Någon dag tidigare hade jag nappat på något rabatterbjudande om att köpa onödigt många grötkorvar för sex kronor styck, köpt onödigt många grötkorvar för sex kronor styck, tänkt att det kanske kommer bli rätt tråkigt att sätta i sig den sista och att tidsfristen bara var några dagar, innan vi skulle fara iväg och lämna allt i kylskåpet att passera bäst före. Den tanken hade jag, tillsammans med en massa andra mer eller mindre irrelevanta tankar om vad som helst som jag aldrig får för mig att vädra öppet, behållit för mig själv. Det mesta jag tänker säger jag nog inte ett ord om. Vanans makt, att vi har två öron och en mun, min sociala slagsida och att jag ännu inte klättrat så tokhögt på extroversionstrappan, förmodar jag.
På sistone har jag heller inte skrivit särskilt mycket ur vare sig hjärta eller tanke; jag mår litet för bra och har litet för fullt upp med att göra slumpmässiga onyttigheter som fördriver tiden på ett mer eller mindre angenämt vis. Spela Kingdom of Loathing (eller kanske snarare meka med, delta i samhället runt omkring och bedriva delvis lekfull, delvis nyfiket, utforskande och kreativt entrepenörsskap i liten skala), textforumsprat med gamla hackervänner, och en massa mer eller mindre utvecklande och roliga heltidsstudier (för något mycket generöst värde på heltid) på universitetet. Det har nog helt enkelt varit rätt svårt att läsa vad som rör sig i mig, i synnerhet om man har egna bekymmer att tampas med.
Jag hoppas Maya har det bra på sin semester i vintern. Den där halvan av landet som har riktig vinter, åtnjuter ett och annat norrsken och skogar med litet spännvidd. Kanske ingen som knådar, smeker och bökar sig för tätt intill henne närhelst tanken möter möjligheten, men annat i stället, som gemensamma minnen och känslor ur gammal vänskap, hoppas jag. Man kan inte bara överdosera ur en bägare och må prima för att den skulle kompensera för alla andra behov, stora som små. Eller ens alltid hålla sig på jämnhög nivå på de fronter jag lever ut stort. Det går ju perioder även i mitt kelande då jag mest sover. Och min sexualdrift vet jag så litet om att jag inte ens kostat på mig att spekulera i hur den fungerar. Nu blev jag sugen på att läsa någon riktigt intressant, reflexionsväckande bok och i sviterna av den gräva litet i mullen. Fast för stunden faller det litet på att jag inte vet vilken bok det skulle kunna vara.
Om några dagar börjar jag kanske jobba i IT-branschen igen, om man tar i litet. Programmera gränssnitt mellan användare och funktion i set-top-boxar, om man ska vara litet explicit. Jag vill göra användbara saker, apparater man inte irriterar sig över att behöva överlista för att få att göra som man vill att de ska. Kanske kommer jag inte ha så stora möjligheter att refusera saker apparaten ska göra som jag inte anser den ens borde försöka göra -- en av de vanligare sjukorna i branschen -- men med litet tur har någon av mina blivande medarbetare redan haft den goda smaken att göra ett bra jobb med det från början. Vill jag tro. Det verkade i alla fall röra sig om sansade, trevliga människor med en sund hållning och vackra mål, och det lovar gott. Visar det sig inte ge arbetsglädjen av att få göra bra saker i grupp och ha roligt tillsammans på samma gång, är det heller inte hela världen ekonomiskt, om jag skulle besluta mig för att inte fortsätta. Bra utgångsläge för att börja jobba. Parallellt med studier jag klarar galant. Spännande upplägg. Om det bär sig, kommer jag nog fortsätta okynnesplugga mest på kul, helt utan dåligt samvete över att kanske aldrig ta anställning som lärare inom vare sig förskola eller skola, även om jag fullföljer utbildningen.
Innan dess borde jag dock skriva några uppsatser. Om händer, tror jag. Eller kanske hundar. Fast jag tror jag ska skriva om händer. Formen är tämligen fri, innehållet likaså, bara genrer är fastlagda. Det borde vara skoj, men gnistan har inte hunnit infinna sig. Kanske blir det en sista-minuten-produktion, fast jag hoppas det hinner tända till. Kanske är det sådana här nycker som står för varför lärarutbildningen är utdragen över så lång tid. Kanske är det dags att jag slutar spekulera över vettiga förevändningar för att en lärarutbildning är ungefär lika lång som en civilingenjörsutbildning, men med bråkdelen så packat schema. Allt är inte optimeringslära här i livet. En mörk reflexion tillägger att en hel del är politik också. Låt oss stryka den. Politik är bestämt fortfarande ett fult ord i min mun. För att inte tala om byråkrati, eller blanketter.
När det kommer till samhällskunskap och medborgarskap, är jag nog i det närmaste oskuld. Där är jag väldigt mycket mer på pappret än i praktiken, tyvärr. Men jag blundar hårt i min inkompetens och låter bli att axla mina eventuella ansvar mot mig själv och samhället som byggts av och för oss, och tycker ibland att det är ett otyg hur diskriminerande det kan vara mot oss telefonfobiker, stora som små. Eller att det är trist men bekvämt att förbli rätt kass på självmarknadsföring och uppsökande fysiska möten. Jag tycker om elpost. Orden är mina vänner. Och i skolan håller jag på att smyga mig in i nischer intill, där man pratar både kroppsspråk, i bilder, rytm, dans och musik. Det är roligt att gå i skolan.
I orden kan man göra sig väldigt liten, och väldigt stor. Lång, ståtlig, världsvan, medveten, elegant och mondän, om man vill. Eller kort, rädd, otillräcklig, naiv, klumpig och skygg, om man känner så. Jag har så lätt att brodera med ord. Modellera och stuva om, dra ifrån, skjuta till. Skriva på vers, skriva mellan rader, vikta upp, tona ned. Ingjuta, avgjuta, vända ut och in eller upp och ned på. Uppvigla, lugna ned, mjuka milda medhårs melodier, förföriskt följsamma former eller sträva, hårda, kalla ord. Litet dröjsamt, rakt på sak. Detaljerat, flyktigt svepande. En skalpell eller ett svep med handen. Ordlek, allvar. Fantasi och trånga mallar. En känsla av frihet, möjligheter, mästerskap och ödmjukhet. Så mycket jag kan, så mycket mer som finns kvar att lära. Om jag vill.
Och fånge i mina mönster, litet nu som alltid, och föga bekymrad däröver. Bockar dygnet när lättnaden av ensamhet tar vid efter den tyngd som håller dygnet på plats. Stannar uppe när sängen inte förankrar nattetimmen med en kelhamn att somna i; sörjer den med värme och känner redan glädjen som följer när den återvänder, att åter låta mig falla in i mina bristfälliga levnadsmönster när vi bor tillsammans. Fastna så långt in i saker att omvärlden försvinner långa timmar då och då, ett mönster jag nog har i mig jämt men som aldrig bits när jag är ensam. Allt det här som är jag, och som vare sig jag eller någon annan kommer kunna ändra på. Kanske inte för att det inte går, utan mer för att jag betraktar så mycket av det som mig själv och vem jag är, de sidor jag trivs med att odla i mig själv. Det som ger mig flow, de känslor jag sätter värde på och de som får mig att känna att jag är en rikare person när jag har någon nära mig att omhulda och pyssla om, med min begränsade förmåga att göra just det.
Tanken jag allt oftare landar vid när jag känner mig in i min situation det gångna året är att det är väldigt bra att vara jag. Inte problemfritt; den lasten tynger heller inte mig, men ofta väldigt lagom. Jag undrar hur det står till med Jenny?
Jag gör sådant ibland. Ganska ofta till och med, tror jag. Troligen rent av oftare än jag tror; folk är så bra på att knipa ihop och ha ont tyst när man sårar dem, blottar fördomar mot dem eller på andra vis beter sig allmänt tölpaktigt, av blindhet, dumhet, slarv eller ren inkompetens.
Vilken studie i domarskap det här blev. Jag tror jag börjar om.
Jag har fortfarande dåligt samvete för hur jag hanterade min reaktion på att Maya lagade julgröt på det besvärliga viset som ger god gröt med stor tids- och arbetsinsats. Någon dag tidigare hade jag nappat på något rabatterbjudande om att köpa onödigt många grötkorvar för sex kronor styck, köpt onödigt många grötkorvar för sex kronor styck, tänkt att det kanske kommer bli rätt tråkigt att sätta i sig den sista och att tidsfristen bara var några dagar, innan vi skulle fara iväg och lämna allt i kylskåpet att passera bäst före. Den tanken hade jag, tillsammans med en massa andra mer eller mindre irrelevanta tankar om vad som helst som jag aldrig får för mig att vädra öppet, behållit för mig själv. Det mesta jag tänker säger jag nog inte ett ord om. Vanans makt, att vi har två öron och en mun, min sociala slagsida och att jag ännu inte klättrat så tokhögt på extroversionstrappan, förmodar jag.
På sistone har jag heller inte skrivit särskilt mycket ur vare sig hjärta eller tanke; jag mår litet för bra och har litet för fullt upp med att göra slumpmässiga onyttigheter som fördriver tiden på ett mer eller mindre angenämt vis. Spela Kingdom of Loathing (eller kanske snarare meka med, delta i samhället runt omkring och bedriva delvis lekfull, delvis nyfiket, utforskande och kreativt entrepenörsskap i liten skala), textforumsprat med gamla hackervänner, och en massa mer eller mindre utvecklande och roliga heltidsstudier (för något mycket generöst värde på heltid) på universitetet. Det har nog helt enkelt varit rätt svårt att läsa vad som rör sig i mig, i synnerhet om man har egna bekymmer att tampas med.
Jag hoppas Maya har det bra på sin semester i vintern. Den där halvan av landet som har riktig vinter, åtnjuter ett och annat norrsken och skogar med litet spännvidd. Kanske ingen som knådar, smeker och bökar sig för tätt intill henne närhelst tanken möter möjligheten, men annat i stället, som gemensamma minnen och känslor ur gammal vänskap, hoppas jag. Man kan inte bara överdosera ur en bägare och må prima för att den skulle kompensera för alla andra behov, stora som små. Eller ens alltid hålla sig på jämnhög nivå på de fronter jag lever ut stort. Det går ju perioder även i mitt kelande då jag mest sover. Och min sexualdrift vet jag så litet om att jag inte ens kostat på mig att spekulera i hur den fungerar. Nu blev jag sugen på att läsa någon riktigt intressant, reflexionsväckande bok och i sviterna av den gräva litet i mullen. Fast för stunden faller det litet på att jag inte vet vilken bok det skulle kunna vara.
Om några dagar börjar jag kanske jobba i IT-branschen igen, om man tar i litet. Programmera gränssnitt mellan användare och funktion i set-top-boxar, om man ska vara litet explicit. Jag vill göra användbara saker, apparater man inte irriterar sig över att behöva överlista för att få att göra som man vill att de ska. Kanske kommer jag inte ha så stora möjligheter att refusera saker apparaten ska göra som jag inte anser den ens borde försöka göra -- en av de vanligare sjukorna i branschen -- men med litet tur har någon av mina blivande medarbetare redan haft den goda smaken att göra ett bra jobb med det från början. Vill jag tro. Det verkade i alla fall röra sig om sansade, trevliga människor med en sund hållning och vackra mål, och det lovar gott. Visar det sig inte ge arbetsglädjen av att få göra bra saker i grupp och ha roligt tillsammans på samma gång, är det heller inte hela världen ekonomiskt, om jag skulle besluta mig för att inte fortsätta. Bra utgångsläge för att börja jobba. Parallellt med studier jag klarar galant. Spännande upplägg. Om det bär sig, kommer jag nog fortsätta okynnesplugga mest på kul, helt utan dåligt samvete över att kanske aldrig ta anställning som lärare inom vare sig förskola eller skola, även om jag fullföljer utbildningen.
Innan dess borde jag dock skriva några uppsatser. Om händer, tror jag. Eller kanske hundar. Fast jag tror jag ska skriva om händer. Formen är tämligen fri, innehållet likaså, bara genrer är fastlagda. Det borde vara skoj, men gnistan har inte hunnit infinna sig. Kanske blir det en sista-minuten-produktion, fast jag hoppas det hinner tända till. Kanske är det sådana här nycker som står för varför lärarutbildningen är utdragen över så lång tid. Kanske är det dags att jag slutar spekulera över vettiga förevändningar för att en lärarutbildning är ungefär lika lång som en civilingenjörsutbildning, men med bråkdelen så packat schema. Allt är inte optimeringslära här i livet. En mörk reflexion tillägger att en hel del är politik också. Låt oss stryka den. Politik är bestämt fortfarande ett fult ord i min mun. För att inte tala om byråkrati, eller blanketter.
När det kommer till samhällskunskap och medborgarskap, är jag nog i det närmaste oskuld. Där är jag väldigt mycket mer på pappret än i praktiken, tyvärr. Men jag blundar hårt i min inkompetens och låter bli att axla mina eventuella ansvar mot mig själv och samhället som byggts av och för oss, och tycker ibland att det är ett otyg hur diskriminerande det kan vara mot oss telefonfobiker, stora som små. Eller att det är trist men bekvämt att förbli rätt kass på självmarknadsföring och uppsökande fysiska möten. Jag tycker om elpost. Orden är mina vänner. Och i skolan håller jag på att smyga mig in i nischer intill, där man pratar både kroppsspråk, i bilder, rytm, dans och musik. Det är roligt att gå i skolan.
I orden kan man göra sig väldigt liten, och väldigt stor. Lång, ståtlig, världsvan, medveten, elegant och mondän, om man vill. Eller kort, rädd, otillräcklig, naiv, klumpig och skygg, om man känner så. Jag har så lätt att brodera med ord. Modellera och stuva om, dra ifrån, skjuta till. Skriva på vers, skriva mellan rader, vikta upp, tona ned. Ingjuta, avgjuta, vända ut och in eller upp och ned på. Uppvigla, lugna ned, mjuka milda medhårs melodier, förföriskt följsamma former eller sträva, hårda, kalla ord. Litet dröjsamt, rakt på sak. Detaljerat, flyktigt svepande. En skalpell eller ett svep med handen. Ordlek, allvar. Fantasi och trånga mallar. En känsla av frihet, möjligheter, mästerskap och ödmjukhet. Så mycket jag kan, så mycket mer som finns kvar att lära. Om jag vill.
Och fånge i mina mönster, litet nu som alltid, och föga bekymrad däröver. Bockar dygnet när lättnaden av ensamhet tar vid efter den tyngd som håller dygnet på plats. Stannar uppe när sängen inte förankrar nattetimmen med en kelhamn att somna i; sörjer den med värme och känner redan glädjen som följer när den återvänder, att åter låta mig falla in i mina bristfälliga levnadsmönster när vi bor tillsammans. Fastna så långt in i saker att omvärlden försvinner långa timmar då och då, ett mönster jag nog har i mig jämt men som aldrig bits när jag är ensam. Allt det här som är jag, och som vare sig jag eller någon annan kommer kunna ändra på. Kanske inte för att det inte går, utan mer för att jag betraktar så mycket av det som mig själv och vem jag är, de sidor jag trivs med att odla i mig själv. Det som ger mig flow, de känslor jag sätter värde på och de som får mig att känna att jag är en rikare person när jag har någon nära mig att omhulda och pyssla om, med min begränsade förmåga att göra just det.
Tanken jag allt oftare landar vid när jag känner mig in i min situation det gångna året är att det är väldigt bra att vara jag. Inte problemfritt; den lasten tynger heller inte mig, men ofta väldigt lagom. Jag undrar hur det står till med Jenny?
postad 03:37 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar