21:59 Utslag på lyxometern

Jag tog ett par dagar lyxsemester i Stockholm, till sinnenas stora lycka. Inte då för att orten i sig har någon relevans för den här sortsens lyxsemester, men då det råkar vara där min semestervärd har sin härd, var det dit jag förlade min färd. Kel och avslappning som huvudaktivitet, och litet bokmaleri mellan varven. Jag fick faktiskt in ett rätt skoj jobbmöte igår också utan att bryta förtrollningen, vilket var bra på flera vis. Gick inte miste om något som enligt struliga anslag skulle ha skett på tisdagen, eller skjutas på till torsdagen, men i själva verket inträffade på onsdag morgon, fick se, prata med och charma några kollegor jag inte sett förut och nöjet att visa dem frukter av tidigare slit jag lagt ned under ett par veckor. Kul att få feedback på sådant.

Men mest var semestern förförande frosseri i händers handlag, härlig hudharmoni och knådkalas. Precis enligt alla känsloöverslag och förhoppningar. Värdinna sjukskriven, om inte för ändamålet så i alla fall väldigt ändamålsenligt, och all tid och ro som kan tänkas, till att sova, slöa till eller sola och bada i fritt kel. Eller, i mitt fall, att krypa tätt inpå ett dukat kelbord och ta för mig. Det är stort. Ett väldigt stundvist leverne, uppslukat i nuet och fjärran annat. Kela sig mätt, eller matt, och så somna in tätt intill, runtom, bredvid. Ord har inte riktigt hunnit ifatt, men strömmar sakta till igen när jag försöker teckna det nu.

De stunder jag inte förlustade mig i känslan av hennes lekamen, när hon så att säga levde sitt liv som vanlig dödlig, förkovrandes tid i sina egna vanors nät, likt dig eller mig eller vem annan som helst, satt jag mest uppflugen i soffa eller säng och läste. De sista kapitlen ur Populärmusik från Vittula (kurslitteratur i nästa pedagogikkurs), och Bodil Jönssons ”I tid och otid” (plockad på biblioteket ur egen intresseficka; Bodil har under sin gärning publicerat föga om alls något som inte varit läsvärt). Jag har en del Bodil kvar att nedsänka mina tankespröt i än, och vet att jag kommer läsa om den igen, för att den har så mycket att ge, tankar att tända och att återuppliva. God bok.

Men mest kretsade jag i gränslandet mellan sensualism, erotik, njutning och känslan av hud, hår, textur, vävnad, muskulatur och form genom fingertoppar, fingrar, lov, handflator, handryggar, underarmar, överarmar, bröst, mage, ben och fötter. Stora delar av kroppen med, ibland mer, ibland mindre. Mest i en kringvandrande, nyfiken och inkännsam studie av allt, kropp flödande genom min känsel. Det är svårt att klä i ord, och likaledes svårt att låta bli att försöka.

Jag fick en stor fråga som jag nog i huvudsak tänkt på indirekt. Ni vet, inte satt mig och funderat på i fokus, utan mest smugit till en tanke a popos någonting någon gång eller tänkt granntankar till. Mentalt bearbetat markerna runt omkring. Aldrig vidrört i första rummet, mött öga mot öga och konfronterat som en faktisk möjlighet. Varför blir jag inte massör?

Det går väldigt fort att hitta ett helt knippe var och en för sig små stöd för att ta det varligt med den tanken, men är jag riktigt ärlig mot mig själv om jag inte gräver mer efter deras rötter än så? När det i synnerhet påminner så mycket om invändningarna mot att bli förskollärare, som jag så smått är på väg mot just nu. Etik. Rolltagande. Att ta det goda med det onda. Studiemedel. Kan man leva av det? Göra jobb av sina hobbies.

Jag tänker inte försöka tvinga fram ett större betänkande på temat just nu, men det är tankar värda att lämnas kvar inom synhåll, att tas fram när man har en meditativ stund och dryftar saker med sig själv, i ett badkar, på en promenadstig genom skogen eller så. Tar jag inte studiemedel när jag pluggar till lärare, kan jag ju inte med någon trovärdighet försaka massageutbildning på grundval av att det av någon anledning inte meriterar studiemedel (än i alla fall, såvitt jag vet)... Fast jag anar att en hel del av mina luddigare inre invändningar kretsar kring att jag väl knådar mer av egoistiska hänsyn än i nyttosyften; jag följer känslan och den återkoppling jag känner mer än någon slags visshet om vilka knutar som behöver vad för att lösas, eller vilka muskelpartier som bör stimuleras för att förebygga eller bearbeta problem, stress och annat. Ni hör, hur kliniskt det låter. Jag kanske skulle gå miste om min lustgård? Det fria flödets alla njutningar. Skulle Beatles ha blivit allt de blev om de lärt sig noter innan de lärde sig musik?

Jag prickade bussar, tunnelbanor och tåg med all den precision jag inte timeade bussar igår, och fick ingen märkbar väntetid någonstans under hela hemresan, från dörr till dörr. Men längs vägen fick jag se det härliga fågelperspektivet på tallskogen precis före Södertälje Syd (där rälsen svävar något över jämhöjd med höga tallkronor) och en mysig tågvagn med X2000:s inredningskänsla och ett riktigt tågs rälshållning, Katrineholm, Norrköping och därifrån ett riktigt nedgånget gammalt lokaltrafiktåg med trasiga mossbelupna huvudkuddar hängande på sniskan på sätena. Mja, kanske inte mossan, men det låg en dödsviskning i den nästan tomma vagnen den allra sista sträckan till Linköping. Mellan Katrineholm och Norrköping bytte jag vagn så snart ett mobiltrallofån avlivat tågstämningen, och det blev till all lycka inte bara en demonstrativ handling, utan jag fann frid där jag slog mig ned i stället. Dessa båda sträckor gick mycket tunnsådda.

Hemma i Linköping knatade jag i raskt tempo hem, och beslöt mig på vägen för att jag var i större behov av middag, lugn och ro än sällskap och filmkväll, såvida inte den senare skjutits upp till senare framåt kvällskanten. Det hade den inte, och jag lämnade återbud och hälsade på i kylskåpet, där det stod en nolla i mjölkkolumnen, och i övrigt såg litet tomt ut på idéer. Frysen tog dock glatt i hand och en nyköpt gladlynt krögarpytt hälsade glatt välkommen, flankerad av en påse förföriska gröna ärtor. Det är slående, hur gott det är med gröna ärtor. Jag stekte min pytt, knäckte ett ägg, stekte vitan och blandade resten med pytten, duschade i litet svartpeppar, och lät ärtorna ånga till sig några minuter i mikron. En vift salt över dem, och allt var serverat. Tokigt lätt och vansinnigt gott. Den middagen måste jag göra om oftare.

Senare framåt kvällen hittade jag några apelsiner jag tänkt pressa, och bussade min juicepress på dem. Inte alls så mycket besvär som det latent brukar kännas som, och det gick precis två apelsiner av fyra till att fylla ett av mina lyxigare glas upp till sista centimetern. In med allt i diskmaskinen, och en bra dag till läggs till räkningen. Det är sällan på sistone som det sprätt iväg så här högt på lyxometern, men jag har i alla fall tagit vara på det enligt konstens alla regler. Njutning börjar där måttfullhet slutar.